Hon berättar: ”det finns inget mer oattraktivt än en härskande, projicerande och emotionellt omogen man. Många uppfattar honom som väldigt social, charmig och verbal. Säger bara: testa att leva med honom! Jag gjorde det i 11 år! Lämnade eftersom jag vaknade!”
Många anpassar sig till känslomässigt bankrutta förhållanden p.g.a. sår från uppväxten. De tror helt enkelt att det är så det skall vara, eller så finns medvetenheten där, men inte styrkan och förmågan till att bryta upp.
Vänta inte på att kraften en dag, likt ett trollslag skall infinna sig. Det gör den inte! Börja agera, så att de uppbyggande tankarna och känslorna kan födas. Handling ger ytterligare handling.
Dynamiken i vissa förhållanden har en förlamande inverkan, där vi slukar i oss skuldkänslor, skam och tron på att vi inte överlever utan härskaren. Narcissisten, psykopaten, eller vilka skador han/hon har, är expert på att få dig att känna otillräcklighet. De är mästare på att växla mellan komplimanger och degraderande kommentarer. Du känner dig ständigt skyldig och giftet gör dig apatisk.
Det är ett dagligt val att våga möta det som skrämmer, och upphöra med att reagera på automatiken som hamrats in i självbilden. Svik inte ditt inre barn och ditt nujag, genom att kopiera vuxna som inte stod upp för dig då du var liten.
Välj att leva med någon som har impulskontroll, som äger sitt skräp, är fri från projiceringar och härskartekniker. Som behandlar andra med respekt, älskar dig för den du är, och inte formen de gör allt för att stöpa dig i.
Var med någon som vet vad kärlek är och där du kan vara hela dig själv. Allt annat är slöseri med liv. Offra aldrig någonsin dig själv på sönderanpassandets altare. Vi kan välja lycka och frihet.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata – kontakta michael@separation.se
Michael…kan du förklara det här med projiceringar lite mer? Hur vet man när någon annan projicerar eller när man själv gör det? Kram
Jag har nyligen brutit upp från en relation där min kille va härskande, kontrollerande men otroligt charmig, omtyckt och generös.
Att jag ”fann” mig i det har jag otroligt svårt för att ”skylla” min uppväxt på som har varit trygg med två kärleksfulla föräldrar som levt ihop i 30 år och som alltid funnits där. Att jag trots allt stannade så pass länge i en relation som inte va bra har att göra med att man blir ambivalent när någon dissar men hissar en lika mycket. En härskande/kontrollerande person är förmodligen den svåraste typen att lämna, som du skriver, giftet och den ständiga skulden gör en förlamad och apatisk
Låter så fint lev med någon som vet vad lycka är och där du kan vara dig själv.. allt annat är slöseri med liv.. okej var finner vi då denna någon och finns det någon som efter att ha levt halva livet inte har fått en massa skräp i ryggsäcken och som inte projicerar det på partner och vänner?
Att vara singel, känns definitivt som slöseri med levnadsdagar, även om jag är stark nog att skapa fina minnen. Sen har jag aldrig accepterat en del av det elände som jag läser att vissa lever med år efter år, då har jag lämnat. Jag vet vad lycka är och är vill ha mycket mycket mer av det i mitt liv än de få guldkorn jag lyckas vaska fram ..
känner som du….styrkekramar i massor!
Ja hur gör man var hittar man dessa kloka fina människor som inte har ngt problem i världen????
nej trodde väl det, alla har vi våra problem att tampas med och för mig är det inte att hitta ngn som är perfekt som är lösningen, utan ngn som är villig att utvecklas tillsammans med mig och i ungefärlig samma riktning…..som jag tror är lösningen….
Åh vad det gör ont att läsa, samtidigt sätter allt du skriver så mycket ord på det jag känner.
Jag är mitt i livet, levt med min man i över 20 år, 2 fina barn i tonåren.. men jag har senaste tiden inte känt mig lycklig.. när jag tänker på det så har dessa känslor kommit över mig senaste åren men jag då varit duktig på att peta bort dom. Nu har allt bara kommit över mig som en käftsmäll, jag är inte LYCKLIG, jag är så less på allt. Jag har ingen missbrukande man, han utövar inte fysiskt våld över mig, inte varit otrogen osv.. men jag älskar honom inte längre. Jag är så trött att bara vara den som ger och ger och är det här ”kittet” som håller ihop allt, aldrig får vara svag, är jag nere, lessen osv så är det alltid mer synd om honom. Jag har stort behov av närhet och vill att man tar på varann, om så bara i förbifarten, en hastig puss, klapp, kram.. han har inte det behovet, vi har pratat massor om detta, han säger att han ska försöka tänka på det, men jag upplever inte att det alls blir bättre, han tycker vi får närhet i sängen och har sex, som är bra när vi har det i o f, men jag vill ha mer!! Jag kan inte heller ens komma ihåg när han SÅG mig, gav mig en komplimang, sa att jag var fin, luktade gott, vacker.. Jag har tänkt mycket på hur jag själv är, jag är självklart inte själv ”perfekt” i alla lägen men jag försöker att alltid vara närvarande, se och känna av, bry mig om, stötta. Han är stark på ett sätt men åh så svag, vill gärna komma med pikar både till mig och våra barn och alla omkring. Jag säger att man inte växer av att klanka ner på ngn annan.
Han har det hemskt tufft just nu då hans mamma gått bort, jag försöker stötta honom och finnas där.. och känner mig samtidigt så rutten som känner såhär (även om det började långt tidigare om än inte så här kraftigt). Jag vill bara härifrån, bo själv, få andas helt fritt, göra det jag vill med mina barn osv. Jag har försökt att prata i flera år men känner att jag gett upp..men känner så klart att jag är skyldig honom att öppna mitt hjärta, prata, förklara, men hur? hur förklarar man till ngn att man bara vill bort, är så trött..
kanske skaffa ett fritidshus och bo där ett tag så du får din frihet? eller en övernattningslägenhet?
Jag känner igen det du beskriver Anna och det låter som du har tänkt ”klart”. Du vet att det är slut. Kärleken och glädjen har förmodligen varit slut från ditt håll väldigt länge.
Då finns det ingen genväg, då är det bara att säga det rakt ut. ”Jag vill inte leva ihop med dig längre”. Så enkelt och ändå bland det svåraste man kan säga till någon.
Det handlar om att tänka igenom vad man ska säga och sedan hitta modet och ett bra tillfälle.
Och även om du kommer vara rädd så du nästan darrar så är alternativet sämre – att stanna och låtsas att allt är bra.
Lycka till i ditt beslut och våga ta steget, om det är det du innerst inne vill!
Det finns så mycket att vinna!
Tack för svar.. Jo jag har tänkt massor, men det är inte lätt och vad känner man innerst inne? Manslänger inte bort så många år och sårar rngn så. Jag tror han är helt oförberedd..
Idag har tankarna pendlat så upp och ner. I en av hans livs svåraste stunder känner jag såhär . Vad är jag för människa.. Jag nästan på riktigt kräks när jag tänker på det.
Samtidigt.. Jag HAR ju försökt prata, visa vad jag vill, länge. Jag är helt säker på om ngn frågar honom så är vi lyckliga, stabila osv.
Men jag då? Jag vill känna att jag lever, nån som ser mig, tar på mig, är närvarande, är stark när jag är svag osv. Jag är lugn han är hetlevrad.. Många bråk har kommit ur att har så kort stubin, stressad osv,
Ja jag vet inte, jag är nog inte helt mogen än, ingen vet förutom här och en kompis som jag bara hävde ur mig allt för förra veckan. Bara att höra orden som kom ur min egen mun.., det var nig ett uppvaknande, jag har aldrig bott själv, bara haft han ”som stadigt sällskap” osv. Jag kanske har en kris, se mig, finns jag? Jag vill känns mig vald, sedd och älskad.
Jag är annars den som tar hand om alla omkring, nu känner jag mig bara självisk..
Är jag det? Är det ngn som känner igen sig?
många känner igen sig i liknande känslor/situationer, du är inte ensam! dina känslor talar om för dig vad du måste göra! och gör en resa, eller hälsa på ngn så du kommer bort och får vara själv ett tag! Så du kan tänka fritt och känna igen dig själv! så du får andas litet bara för dig själv! så kan du ta tsag i resten av livet när du kommer igen! nej du är inte självisk! styrkekramar!
Läs gärna boken Den nionde insikten av James Redfield. Man får känna på hur man kan känslomässigt påverka varnadra. Den är jätte bra!
jag tyckte också om den, kanske ska läsa den igen…? tack för påminnelsen
Den perfekta finns inte, men tillräckligt perfekt för mig. Däremot så ska den jag träffar ha lärt sig av sina misstag (precis som jag har gjort ) oavsett om han är lämnaren eller den som blivit lämnad. Han ska ha lärt sig något, något han har missat i tidigare relation, se sig själv, se mig, och vilja ett ärligt vi! Han måste ha hittat sig själv på riktigt i hjärtat. Spännande
Vill bara kommentera det du Anna skriver. Jag förstår att alla människor och alla relationer är olika även om det finns gemensamma nämnare. Men jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Att du försökt beskriva det du känner och behöver för den du lever med men att det ändå inte förändrar något. Sen är vi ju alla olika och med olika behov. Det jag hoppas och tror att jag lärt mig i allt det här är att det inte går att förändra någon annan, inte på djupet. Kanske är det inte meningen heller? Jag tror att man då måste välja. Men jag vet hur oerhört svårt det kan vara… Jag har haft så oerhört dåligt samvete, och tänkt så mycket på hur själviskt beslutet var. Men nu, drygt två år senare, kan jag se och känna att det var rätt beslut. Det som också bidragit till det är att min fd man också säger att det var bra det som hände. Sen förstår jag ju att det inte är möjligt för alla att få den ”bekräftelsen”. Men vi mår båda två bättre nu och jag ser heller inga tecken på att vår dotter inte mår bra.
Så, jag tror det är som Michael skriver, det rätta tillfället kommer inte. Det måste nog till ett aktivt och medvetet beslut, hur jobbigt det än är. Och om man vågar lyssna och ta det man känner på allvar så tror jag att alla inblandade till sist mår bäst av det.
Lycka till med vad du än bestämmer dig för. Kram
…..precis så….klockren beskrivning!
När man väl förstår att man lever i denna ”förminskning av ditt egna jag””, så är det ett tufft uppvaknande att ju mer tiden går och man inser att den enda förändring som någonsin kommer att kunna bli sund igen, är att lämna.
Känner ibland oro, speciellt på morgonen och tankarna börjar snurra om huruvida jag har gjort rätt att lämna i alla fall.
Men jag vet att det är rätt. En mycket klok kvinna sa till mig.
-Du har ordnat så mycket bra för dig och dina barn och du mår bra igen, barnen mår bra. När du känner oro, stanna upp och säg till dig själv : -Allt är som det ska”.
Det har blivit mitt mantra.