Kvinnan vänder honom ryggen och han känner sig provocerad, och säger saker som han aldrig kommer att kunna radera ur hennes minne. Mannen förklarar för sig själv varför han reagerade som han gjorde. Ett sår inom henne har öppnats och ytterligare ett avstånd har gröpt ur närheten dem emellan. Detta är inte första gången!
En kvinna ropar till sin man:
”Du är faktiskt utbytbar!”
Det har gått tre år sedan hon uttalade meningen och han minns.
Mannen hittade sin fru på en dejtingapp för två år sedan och resonerar nu:
”Varför kan inte jag med tanke på vad hon gjorde?”
Känslor har lagts ned i tryckkokaren i hopp om att de skall neutraliseras. En dag utan förvarning exploderar ordkrigen, grimaser och gester som tatueras in som minnen, rädsla, ensamhet, ilska…
Det som en gång var en vacker rymd av förståelse, kärlek och genuint intresse, har förbytts till konstanta ”missförstånd”.
Alla parförhållanden innehåller emellanåt konflikter som kan leda till bråk. Men frågan som är helt avgörande är :
Hur bråkar vi?
Konflikter kan, om de hanteras rätt, leda till större förståelse och emotionell intimitet. Alternativet har de flesta av oss sett, hört och känt.
Gamla reaktioner detonerar oss rakt upp i ansiktet, fastän vi dyrt och heligt lovat oss själva att aldrig mer göra om det. Kanske har vi lagt dyra pengar och timmar på terapi och ändå trillar vi dit i träsket igen. Vi slår på oss själva eller sätter etikett på och analyserar partnern för att hon eller han reagerar på ”samma gamla förutsägbara sätt.”
Jag ser bl.a. två extremer när det kommer till bråk i relationer: frysboxen och blodigeln. Frysboxen är mannen eller kvinnan som intar en iskall hållning och som stänger ute partnern genom tystnad, sarkasm och föraktfulla ansiktsuttryck.
Blodigenl är konstant på och anklagar, går till personangrepp och överöser med skuld. Båda dränerar pulsen av tillit.
Oavsett vilken roll vi tar på oss, så är det inga smarta tillvägagångssätt. Men som i så många andra fall reagerar vi automatiskt och instinktivt även om vi vet hur fel det leder oss.
Det vi behöver är smarta alternativ när vi är mitt uppe i det emotionella ovädret. Jag hör ofta människor resonera (liksom jag själv emellanåt)
”Jag är bara sann! Det är ju så jag känner!”
Det mest äkta vi oftast kan göra är att backa, ta ett par djupa andetag, se den större bilden, försöka förstå partnerns perspektiv (utan att utplåna oss själva) och inse att försök till verbala segrar inte gör oss till vinnare.
Återkommande destruktiva bråk är fri/enkelbiljetter utför relationsstupet.
Några konkreta råd när det hettar till:
- Ta en time out (inte detsamma som att köra med strutsbeteende) för att kyla ned temperaturen, så att era klokare jag så småningom kan kliva fram.
- Ditt kroppsspråk: alla människor är känsliga för ansiktsuttryck, tonläge, hållning och handrörelser. Det vi visar med kroppen är enormt kraftfullt. Iaktta dig själv och dina beteenden och fråga dig själv om du skulle vilja möta en som du i en krissituation. Förändra kroppen så förändrar du känslor.
- Förminska aldrig dig själv eller den du lever med. Använd ord för att skapa kontakt – inte distansera.
- Försök först att förstå och sedan bli förstådd. Tyvärr kämpar vi nästan alltid med att få partnern att förstå vår ”sanning”. Vad känner kvinnan/mannen framför dig? Hur är det att vistas i den kroppen och sinnet just nu? Jag säger det igen: hur är det att vara hon/han med dig som sällskap?
Jag ser så många par som går isär därför att de inte kan konsten att kommunicera respektfullt. Det är ok med konflikter så länge vi har ett stort innehav av välvilja gentemot varandra. Avsaknad av bråk i ett förhållande är inte detsamma som att allt är bra. Det kan vara precis tvärtom!
Jag vet att det är lätt för mig att sitta här på en behaglig plats vid datorn och skriva ned kloka ord. Jag känner inte din situation och vad du går eller har gått igenom, men det jag vet, är att ständiga bråk, respektlöshet och ensamma hjärtan leder till att par går skilda håll. Gör allt du kan för att din partner skall kunna känna att hemmet är platsen som är nära dig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Kloka ord som vanligt!
Jag hoppas innerligt att jag lärt mig nåt om kommunikation efter mitt senaste förhållande, där det fanns enorma brister i kommunikationen då det hettade till.
Jag vill kunna fråga och lyssna och be honom förklara istället för att mata på med ”min sanning” i försök att få honom att förstå den.
Jag vill ”vända på steken” och i teorin kan jag det nu, men jag vill kunna det i praktiken också. Kanske jag redan kan det – jag har bara ingen att testa det med/på nu.
I min senaste relation var det allt annat än lugnt. Jag betedde mig som någon som jag inte känner igen. Hon betedde sig som någon hon inte känner igen. Det tråkiga var att allt var mitt fel. När vi satte oss ner för att reda ut saker och ting var det bara jag som gjort fel. Hon tyckte inte att hon hade någon del i det som vi bråkade om. Jag erkännde mina brister, men hörde henne aldrig erkänna något. Jag sa det till henne flera gånger under vårt förhållande att det gör inget att erkänna en gång om man gjort fel. Men det kom hela tiden en bortförklaring och en anledning till varför hon agerade på vissa sätt. I och med det dog mitt sätt att komunicera med henne. Så nästa tillfälle hon ville diskutera vårt förhållande så svarade jag enkelt ” ska jag sitta här och lyssna i en timma på hur dålig jag är och vad jag gör för fel utan att du erkänner några brister hos dig själv?” Nej tack sa jag då. Så efter det dog vårt förhållande helt. Komunikation är a och o
Johan, det du skriver kunde lika gärna vara jag som skrivit. Upplevt i nästan trettio år att allt som blir fel är mitt fel. Har aldrig hört ett förlåt från honom, utan bara förklararingar som jag ska acceptera utan tanke på hur det har sårat mig. Till slut var tryckkokaren full och explodera och jag tysnade om mina inre tankar de var ju aldrig rätt, iallafall. Att ha rätt var/ är bara han som kan ha. Men då fick jag veta att det var jag som hade ändrat mig sen vi träffades och inte var mig lik alltså var det enbart mitt fel att det inte var bra i vårt förhållande. Nu kämpar jag med att hitta mitt självförtroende igen och se att allt som sker inte bara är ens fel. Det är tufft men jag lyfter mig lite varje dag.
Det är just att jag själv inte hade bra självkänsla innan separationen och det hjälpte ju inte precis. Verkligen helt i botten.
Idag kunde jag skratta och prata med folk på jobbet utan att känna att det var jobbigt. Idag, idag under nästan 3 år!
Jag hoppas det går vägen för dig.
Jag tror på dig!
Tänk om vi kunde lämna tävlingsinstinkt och egorädsla utanför i diskussioner och konflikter. Samtidigt är det kanske svåraste att vara öppen för alla eventualiteter som skrämmer så vi går i försvar utom ifall att..
Klokt och tänkvärt 🙂
Som alltid. Tack! Trevlig helg 🙂