Vem har inte ställt sig den frågan någon gång? Jag vet att många brottas med frågeställningen gällande hur och var vi kan möta rätt partner.
Att träffa någon är relativt enkelt, men att träffa personen där ”hemma” får ett helt nytt innehåll är någonting annat. Känslan av att allt är möjligt i en annan människas sällskap.
Vi behöver istället för att söka alla svar utanför oss själva fråga:
- Hur kan jag börja behandla mig själv på bästa sätt?
- Hur stort är mitt självvärde?
- Vad har jag att ge?
- Ger vanorna mig ett bättre eller sämre självförtroende?
När negativa upprepningar om vilka vi är tillåts ta över hela scenen: ”jag är: ful, tjock, outbildad, ointelligent, gammal, patetisk, dålig hållning…”(tänk om du talade så till ett barn?) Och så säger vi det ständigt till det inre barnet!
Våra självkränkande ”sanningar” om vilka vi är har blivit delar av en identitet.
När vi kan se den egna spegelbilden och säga: ”Med dessa tankar och ord härskar jag över mig själv! Detta är sättet på vilket jag behandlarpersonen jag. ”
– KAN vi också börja släppa taget (vi kan endast frigöra det vi identifierat) och möjligheten till att se något mer än den förkrympta karikatyren av du ges plats.
Vill vi verkligen leva ett liv där vi är våra egna mobbare?
Tänk om det bakom den blöta grå yllefilten finns storhet? Tänk om vi är mer än tårarna, desperationen och ensamheten kl 03.22?
När vi är rätt partner åt oss själva, blir vi oundvikligen magneter som drar till sig självrespekterande och kärleksfulla själar.
Du är mer än…
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ojoj så rätt…Men så svårt…
Jag tycker jag är stabil och vet vem jag är. Kritiserar mig själv sällan utan försöker istället granska och se från olika håll varför saker händer och sker. Ser ibland att jag behöver ändra mitt beteende men ibland finner jag tryggheten att jag faktiskt agerar ok eller rätt. Det jag observerat är att de ”svagheter” mina partners haft är det som de försökt projicera på mig. Att det är jag som står för dem och de själva ser inte det. Så att hitta ”rätt”… Är lite klurigt
Jag kan skriva en bok om mitt liv, från födseln fram till nu. En släkting till mig har berättat om mina baby-år, jag själv minns från ca 5 års ålder. Jag försöker verkligen inte att skylla på min uppväxt. Jag ÄR livrädd för ensamheten, lider av panikångest och en del tvångstankar. Trots mediciner mår jag så dåligt emellanåt. Att säga att man VILL vara ett offer är som att ge mig en sådan fet smäll i ansiktet. Jag önskar inget högre än att vakna upp och bara få LEVA, inte enbart existera. Jag vet inte HUR jag ska tänka eller göra för att ÄLSKA MIG SJÄLV. Jag har verkligen inte en aning om hur.
Mari, jag förstår dig så väl, det är inte bara att ”rycka upp sig” när självbilden är så djupt lagrad och faktiskt inprogrammerad sen barnsben!
Jag har precis läst att en tuff anknytning verkligen sätter spår i hjärnans neurobiologiska utveckling. Hjärnans får en annan struktur (tillbakabildning av synapser etc) som ett resultat av att barnet inte blir speglat med kärlek och trygghet. Och denna hjärnstruktur gör att medvetandet är förprogrammerat att tolka världen, verkligheten och relationer ”olyckligt”. Man söker sig till de människor och situationer där man kan projicera sin brist. Men det finns hopp! Genom att lära om medvetandet (empatisk terapi, mindfulness mm) kan man till slut förändra hjärnans struktur till en som mer liknar en trygg anknytning.
Jag har också vuxit upp under omständigheter som gör att jag inte älskar mig själv, vilket jag först nu insett. Jag har inte tillåtits bli en egen person. Gång på gång gör jag val som förstärker min offerroll, fast jag så gärna vill något annat. Det är som jag saknar ett varmt skyddande hölje mot världen där det står: ” Det här är jag. Det här vill jag. Det här är mina gränser. Jag är bra och värd all kärlek.”
Så man måste nog på något vis bygga upp den där självkärleken på egen hand, i mötet med sig själv, en bra terapeut, varma vänner eller förhoppningsvis en partner. I mötet med det vackra i världen. Ställa frågan: Hur behandlar du dig själv?
Det värsta är också att när man behandlar sig själv illa har man dessutom svårt att förstå varför någon annan helt plötsligt villkorslöst tycker om en. Då måste det ju vara fel på den personen… En riktigt förädisk tanke. Det är verkligen projicering när den är som värst!
En vän sa till mig engång när jag just sökte detta. Skriv ner på ett papper allt det du skulle vilja ha hos en partner vid din sida. Efter jag gjort det och visade vad jag kommit fram till, sa han bara, efterlev allt det själv först så kommer du närmare din kvinna
Konsten att träffa rätt partner. Eller ”konsten att skapa en relation som man kan växa och må bra i”? Eller både och? Måste erkänna att jag är förvirrad och känner mig lite lost in space. Så svårt det blev. Med mer insikt, kunskap och tillgång till känslor, mer självinsikt och viss koll på sig själv så ökade kravet också på hur man vill att en relation ska se ut. Vad den ska ge och tillföra. Antar att de flesta som gjort någon form av resa med personlig utveckling och med mer eller mindre dramatiska förändringar även vill/måste träffa någon som gjort något liknande. För att de mentala signalerna är såpass kraftiga och relationstentaklerna är kraftfulla, allt annat kommer att sina ut.
Jag har slängt checklistan på hur partnern ska vara utifrån min idealbild och tro om vad den partnern kan ge för typ av relation. Tänker att det borde finnas flera olika ”typer” av partners som kan ge samma relation. Under förutsättning att man har jobbat med alla sina sidor och vill fortsätta att utvecklas som person. Att det är relationens känsla, fysiska kontakt, själsliga sammanvävning är det som bestämmer om man vill fortsätta att träffas. Valet att välja varandra, varje dag. Där det är bådas ansvar att relationen utvecklas mot en gemensam riktning.
Jag är en jättebra partner till mig själv men det är ju lite ensamt, vill ju gärna dela alla de vackra minnena jag skapar med någon speciell. Tyvärr verkar denna någon vara väldigt långt borta så någon kärleksmagnet är jag inte och inte vet vad jag ska göra för att bli det, eftersom försöken att vandra i solen till största delen delar ut käftsmällar.
Till skogblomma, tycker om när du skriver och känner igen situationen. Det kändes hopplös ibland att ingen vill ha en. Så jag sa till mig själv. Strunta i män och jag var samtidigt rädd att trasiga själar drar till mig. Jag fortsätter träna i olika former träningar och gör mig vacker varje. Nu helt plötsligt är jag jätte actraktiv nu vet jag inte vad jag ska välja då jag inte vill förlora min gudomliga frihet.
Jag tror på ”maka söker maka”… har du ett lågt självförtroende så får du en utstrålning därefter. Och när två oroliga själar möts kan de finna tröst i att ha haft en liknande bakgrund.
Jag har varit singel i drygt fyra år nu, känner ingen brådska att träffa någon ny ännu, har haft fullt upp med att överleva ekonomiskt, och det har tagit tid att smälta den stora förändringen separationen innebar. Tid för att finna sig själv och tid för att lära sig förhålla sig till sitt ex och mycket mer. Men jag har också nu när jag är i den sista fasen av en kris, nyorienteringsfasen, börjat känna en nyfikenhet på vem min nästa stora kärlek kommer att vara! Jag kan inte sätta upp en önskelista över hur han ska vara eller hur han ska se ut, för mig handlar det bara om en känsla. Att det säger ”klick” och sedan får man se om den mannen är mogen nog med att kunna förstå de ärr som finns efter en mycket stor förändring. Han behöver inte vårda, läka eller lyfta mig… men kanske han bör ha varit med om en liknande sak för att vi ska kunna mötas på ett djupare plan. Det viktiga är tillit, glädje, trygghet, egen god självinsikt, ett lugn och att vi båda kan utveckla våra personligheter till ännu högre höjder genom att just vi två råkar hänga tillsammans. Att han är lika grundtrygg från barnbenen som jag. En man som tidigt lät pojkspolingen lämna kroppen för att ersättas av den mogne mannens förnuft.
Jag tror också att vi som kan skriva så här ändå också har haft det väldigt bra i vår tidigare relation, vi är ledsna över att det inte höll, och är inte intresserade av ytlig fysisk kontakt med ett streck i dagboken för alla man träffat, less is more. Har man en gång fått smaka på hur det år att vara ett riktigt bra team så vill man gärna uppnå det igen.
De gamle har många härliga uttryck som stämmer, ”Förlorar du en så finns det tusen åter” men man ska hinna att få tid och ge sig ut på jakt…
Åh jag har äntligen hoppat, känns som jag kastat mig utför ett vattenfall fast de var ju inget vattenfall. Jag kastade mig ut i lugnet. Jaja kanske för tidigt att säga så för x:et försvann ur vårt liv för en dryg vecka sedan. Men det känns så bra. Kanske för att detta var nåt jag planerat under en lång tid, kanske för att det sista året har han inte kunnat prata med mig, men jag bryr mig inte om vilket, jag mår bra.
Har alltid älskat mig själv och vetat mitt eget värde men ändå har de varit så svårt att bryta. Alkoholen var hans älskarinna på ett eller annat sätt genom alla år vi haft ihop.
De värsta nu är att han inte ens hör av sig ens till barnen. Jovisst de kan ringa själva men visst har man ett ansvar som vuxen att höra av sig. Vi vet inte ens var han bor..
Jag hoppas och tror att jag nån gång i livet ska hitta en man som finns där för oss och jag för honom. En som vill ligga vaken på nätterna och bara surra och mysa. Längtar. Men först ska jag få ordning på mitt och barnens liv och vi ska bli ännu starkare.
Tack för mitt nattsvammel.
Ja…tänker iaf ge mig själv de bästa förutsättningarna att leva ett bra liv. Hade helst önskat att jag fått träffa någon som är perfekt för just mig, alltså ja…den där människan som jag verkligen vill å kan dela allt med. MEN har börjat släppa den tanken, för mitt eget bästa. Fokuserar mer på allt annat i livet nu, allt det andra som jag mår bra av. Människor jag har kul med och tycker om, det vackra vädret, att ta hand om min egen kropp och själ helt enkelt. Människor som lyckats dra till sig sin själsfrände och dessutom fått möjligheten leva det här livet ihop…önskar jag verkligen allt gott. Men jag kan leva med att det kanske inte händer mig. Min resa kanske skulle handla om att växa på andra sätt i det här livet. Jag ska respektera min resa och helt enkelt bara leva med vetskapen att jag gjort mitt allra bästa. Ska vara tacksam för allt jag får uppleva 😀
Det här med att få möta nån att älska…jag lämnar liksom över det till en högre makt. E det meningen så händer det väl när tiden är den rätta…
Nu går jag vidare med de mer praktiska planerna för mitt liv. 😀
Jag tror det är då man träffar någon Petra, när man bara försöker leva ett gott och harmoniskt liv…då plötsligt sker det!
Britt, jag tycker ditt nattsvammel är fullt befogat…du har varit modig, oerhört modig. Jag har två par som jag känner väldigt väl där kvinnorna lever år ut och år in med män som lider av alkoholism. Jag ser hur svårt de har för att lämna sina män, för de älskade varandra så mycket när de träffades. Man ack vilka uppoffringar kvinnorna fått göra i sina liv. Jag hade önskat att de hade modet likt du att ta klivet och lämna. Det ena paret är i 75 års åldern och det andra är i 60 års åldern. Jag önskar dig all lycka att finna harmoni i ditt egna liv med dina barn. Jag vet inte hur gamla dina barn är men jag ger dig rådet att förklara att alkoholism är en sjukdom, hjärnans problem med signalsubstanserna. Då kan de bli lättar för dem att förstå sig på sin far, men förmodligen kan du allt det här utan och innan.
Visst finns det någon för dig..men ta inte första bästa, lova oss det.
Kram på er alla
Ja…tack Anna…det kan kanske vara så…hursomhelst blir det liv man lever behagligare att leva om man är fokuserad på det har och är tacksam över det. Jag har gjort det alldeles för jobbigt för mig själv som fokuserat alldeles för mycket på det jag längtar efter och saknar. Det sättet att leva blir olidligt tillslut…å inte drar man till sig det man upplever att man lider brist på heller…det lovar jag!!! 😀
Tack snälla Anna. Ja de kan jag lova er, att jag inte kastar mig in i nåt bara för att. Inser att jag har lätt att gilla män som liknar mitt x och de är ju absolut inte bra. Jag tror att de gäller att inte följa sin instinkt, för då är man tillbaka i samma skit igen. Träna på att tänka nytt och hitta andra spår i hjärnan.
Jag längtar också som du Petra, men vi kämpar framåt och söker lycka i annat 🙂
Barnen är vuxna förutom sladdisen och vi pratar mycket.
Håkan, jag tänkte precis likadant som du. Jag känner dessutom att jag är så nöjd med mitt liv nu, att jag börjar ifrågasätta mitt sökande efter en man.
Så sant Håkan…