Jag sitter och funderar på det här med acceptans: Vad det gör med oss när vi kämpar emot, och inte vill acceptera sådant som vi inte kan göra någonting åt, trots alla hängivna försök. Det kan vara en vän som bryter kontakten, förlusten av ett arbete som vi tycker mycket om, eller ett förhållande som tagit slut.
Våra första instinktiva reaktioner när vi konfronteras med förlust, är att kämpa emot och försöka återta kontrollen genom att trycka extra på gasen, eller att helt enkelt förneka: ”Detta händer inte mig!”
Vi vill så gärna tro att vi kan styra över allt som händer i våra liv, men så är det inte alltid. Då och då chockar livet oss med kontrollöshet, vilket är bland det mest frustrerande och smärtsamma vi kan vara med om, särskilt om vi tillhör dem som har ett stort kontrollbehov.
Jag har befunnit mig i situationer, där jag envist och med alla medel vägrat acceptera omständigheterna, trots att jag omöjligen kunnat påverka utgången. Gissa om det gjorde mig frustrerad och utmattad! Det gick faktiskt så långt att jag höll på att knäckas.
När botten nästan var nådd, insåg jag att det inte gick att göra mer än vad jag gjort. Det var dags att släppa taget, vilket kändes både skrämmande och befriande.
Acceptans är inte detsamma som att ge upp, eller kuva sig för omständigheterna. Att acceptera innebär att höja blicken en aning eller att titta åt ett helt annat håll, så att nya situationer och människor kan få göra entré i våra liv.
Lämna en kommentar