Någon skrev nyligen till mig: ”jag undviker dramatiska förhållanden.” Tänkte på det där en stund, för att sedan komma fram till – förhållanden är inget som existerar utan vi är en del av dem. Utan vår historia, självbild, drömmar, kroppsspråk, attityd, människosyn m.m. finns det inget som heter relation.
Om våra förhållanden brukar dra åt t.ex. det dramatiska hållet är inte den främsta frågan hur vi skall undvika dessa, utan vilka krafter vi bär på som ger ett dramatiskt reslutat. Annars blir det som alkoholisten som frågar sig hur han/hon kan undvika alkohol, istället för: ”vad behöver jag göra för att bli hel och leva ett rikt liv?”
Om vi inte ser vårt medskapande i det som sker i kontakten med andra kommer samma mönster att upprepa sig om och om igen.
UTAN TVÅ JAG SOM MÖTS, FINNS DET INGEN RELATION.
Den djupare frågeställningen skulle kunna se ut så här: ”vad tänker och känner jag innerst inne om mig själv och hur påverkar det mina band till andra? Tror jag fullt och fast på kärlek, eller finns det sådant som blockerar mig?”
Vilka energier och förväntningar bär du med dig in i relationer?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Den som skrev detta till dig skulle mer än gärna utveckla detta så att du förstod. Det handlar om att inte fortsätta ha någon som helst relation med en person som är fullt kapabel att se en i ögonen och ljuga/förvränga sanningen gång på gång på gång under flera års tid. Det handlar om en självrespekt, att man är värd bättre. När man själv finner sitt eget inre autentiska centrum är det en ovärderlig gåva att få vara sann mot den vackra genuina kärleken och kraften inom sig själv och generöst dela denna med sina vackra medmänniskor som är lika varmt kärleksfulla och ärligt sanna mot en <3