Alla är rädda för något och rädsla är bra. I alla fall ibland…
När jag var i tidiga tonåren var jag fruktansvärt rädd för sociala sammanhang. Emellanåt handlade det om panik. Det var inte alls roligt när jag blev torr i halsen och kände rodnaden stiga i ansiktet.
Nu när jag ser tillbaka på det var det rädsla för rädslan som spökade. Oron för att paniken i en social situation skull poppa upp och ställa till det. Det var på många sätt en befogad rädsla, men samtidigt var det ett krig som pågick i mitt huvud och inte ett direkt hot därute. Psyket skilde helt enkelt inte på det föreställda och verkligheten.
Hade tonåringen haft hjälp av den idén? Vet faktiskt inte det. Det jag visste var att ju mer jag försökte dölja den sociala fobin desto starkare växte den. Det sköna var att det bodde en tillit i mig som visste att det här en dag skulle försvinna.
Det är lätt att tro att om man pratar om sin rädsla, så kommer den att få ännu större utrymme och växa sig starka. Det är när vi sätter ord på det som skrämmer oss som vi kan avdramatisera. Ett konstant ältande eller nedtryckande av känslor snärjer däremot in oss.
Det jag försöker få fram är att jag ser det som två slags rädslor, även om känslan är densamma: den befogade rädslan som är nödvändig för att vi inte skall ta idiotiska risker. Det är t.ex. en smart idé att vara rädd för att hoppa i vattnet på vissa platser utanför Sydafrikas kust, eftersom det finns ett rikt antal vithajar där. Man skulle kunna kalla det för en kreativ rädsla.
Den andra typen av rädsla är den livsförlamande som ”bara” är verklig på ett ställe. I våra hjärnor. Den gör att vi hamnar i ett förfruset tillstånd och aldrig vågar gå utanför säkerhetszonen. Om vi t.ex. är rädda för vad andra skall säga om vi yttrar våra åsikter, har fobi för att sociala sammanhang etc. kommer vi att syssla med undvikande för att slippa obehag. Rädslan i vårt inre utmanas aldrig, vilket gör att den i lugn och ro kan leva vidare.
Vilka rädslor kan du behöva utmana? Kan du ibland le åt dig själv och rädslorna? Dela gärna med dig:-)
Michael Larsen – livscoach
Den svåraste rädslan jag vet just nu och i dag är den som vi har gömt oss själv bakom och då menar jag det som har blivit vår personlighet och som vi tror är vi själva.
Det som vi har skapat en lossas trygghet runt omkring men som i självaste sanningen är ett skydd för oss mot vår storhet.
Där kan vi hjälpa oss hjälpa genom att ändra vår självbild i hjärnan och successivt plocka bort vår rädsla.
Tack för att du är öppen och naken med ditt liv och dina erfarenheter,
kram Jessica
För mig är det mest vad andra ska tycka som är mitt orosmoment. Och att våga visa vem jag är.
Igår sa en jag känner till mig att min attityd matchar inte min höga kompetens. Jag blev mest frustrerad över det, då jag inte vet hur jag själv ska känna mig kompetent och stå för det jag kan och strunta i vad andra ska tycka… Några förslag?
Om du bara visste hur vanligt det är att människor oroar sig för vad andra skall tycka om dem. De personer du står och känner dig otillräcklig inför känner samma sak (de flesta av dem). Jag har mött chefer på större företag, skådespelare, idrottare – personer som många tror är så trygga och i sig själva p.g.a deras position: så är det inte! Många brottas med otillräckligheten. Vet inte om det hjälper dig att veta att du inte är ensam. (?) Fråga dig själv: ”vem är jag rädd för att de skall se när jag visar mig?” Vad är det värsta som kan hända?
Tillit, tillit – tänk på att du kommer att växa som person varje gång du tar ”risken” att vara synlig både din sårbarhet och i din styrka. Vi har både och i oss. Jag känner mig själv oftast osäker i början när jag pratar inför en större grupp, men det handlar om att göra det ändå. Påminn dig ständigt om: ”jag behöver inte göra mig själv mindre än vad jag är.” Du behöver inte kämpa för att visa din kompetens. Du har ju den redan inom dig. Michael
Tack så mycket, uppskattar att du tar dig tid att svara! Du har så kloka tankar 🙂 Jag tänkte på det du skrev innan jag skulle prestera idag, när jag var nervös. Det gick kanon och jag gav mig själv en klapp på axeln efteråt 😉 Dels för att jag gjorde det och för att det faktiskt inte gick så pjåkigt alls!
Kram till dig
Fantastisk roligt att höra:-)Det är så det skall vara! Kram tillbaks