blyg och osäker

 

 

 

 

 

 

 

Alla är rädda för något och rädsla är bra. I alla fall ibland…

När jag var i tidiga tonåren var jag fruktansvärt rädd för sociala sammanhang. Emellanåt handlade det om panik. Det var inte alls roligt när jag blev torr i halsen och kände rodnaden stiga i ansiktet.

Nu när jag ser tillbaka på det var det rädsla för rädslan som spökade. Oron för att paniken i en social situation skull poppa upp och ställa till det. Det var på många sätt en befogad rädsla, men samtidigt var det ett krig som pågick i mitt huvud och inte ett direkt hot därute. Psyket skilde helt enkelt inte på det föreställda och verkligheten.

Hade tonåringen haft hjälp av den idén? Vet faktiskt inte det. Det jag visste var att ju mer jag försökte dölja den sociala fobin desto starkare växte den. Det sköna var att det bodde en tillit i mig som visste att det här en dag skulle försvinna.

Det är lätt att tro att om man pratar om sin rädsla, så kommer den att få ännu större utrymme och växa sig starka. Det är när vi sätter ord på det som skrämmer oss som vi kan avdramatisera. Ett konstant ältande eller nedtryckande av känslor snärjer däremot in oss.

Det jag försöker få fram är att jag ser det som två slags rädslor, även om känslan är densamma: den befogade rädslan som är nödvändig för att vi inte skall ta idiotiska risker. Det är t.ex. en smart idé att vara rädd för att hoppa i vattnet på vissa platser utanför Sydafrikas kust, eftersom det finns ett rikt antal vithajar där. Man skulle kunna kalla det för en kreativ rädsla.

vithaj

Den andra typen av rädsla är den livsförlamande som ”bara” är verklig på ett ställe. I våra hjärnor. Den gör att vi hamnar i ett förfruset tillstånd och aldrig vågar gå utanför säkerhetszonen. Om vi t.ex. är rädda för vad andra skall säga om vi yttrar våra åsikter, har fobi för att sociala sammanhang etc. kommer vi att syssla med undvikande för att slippa obehag. Rädslan i vårt inre utmanas aldrig, vilket gör att den i lugn och ro kan leva vidare.

Vilka rädslor kan du behöva utmana? Kan du ibland le åt dig själv och rädslorna? Dela gärna med dig:-)

Michael Larsen – livscoach