Kvinnan i fyrtioårs åldern ”hamnade” ständigt i relationer med män som redan var upptagna, emotionellt distanserade och/eller hade narcissistiska personlighetsdrag. Hon kände som om hon hade drabbats av en förbannelse från en ond fe, som svept sitt trollspö över hennes liv. Varenda gång som det tog slut, lovade hon sig själv att aldrig mer involvera sig med en man som inte skulle kunna bli hennes på riktigt. Och så hände det igen!
Kvinnan var så pass medveten att hon kunde se var det repetitiva mönstret kom ifrån: en pappa som missbrukade alkohol under hennes uppväxt och som aldrig var där på riktigt. Hon njöt av de korta perioderna då han var närvarande och tänkte: ”den här gången kommer det nog att bli bra.” Besvikelsen knackade skoningslöst på dörren, och någonstans djupt där inne såddes fröet om att det är så livet är. Relationer och män går inte att räkna med. I kombination med längtan: ”Tänk om!”
Ett par hela män korsade hennes väg. De var omtänksamma och närvarande. De använde inte henne för att tanka på egoenergi. Men hon kände sig inte bekant i den känslomässiga terrängen och lämnade. ”Attraktionen tog aldrig tag i mig”, tänkte hon för sig själv.
Kvinnan var så van vid drama, bråk och återföreningssex (vilket hon tolkade som passion och kärlek), att de trygga männen framstod som tråkiga i hennes ögon.
Men gradvis började hon upptäcka vad ”berg och dalbanorna” gjorde med henne, och vad det var hon genom sina val (omedvetna) försökte reparera: uppväxten och den första relationen till en man: hennes pappa.
Insikt efter insikt började sätta sig och hon började förändra sina vanor. Med nya val kom nya känslor. Nya färger och nyanser presenterade sig för henne. Livet breddades.
Michael Larsen – relationscoach
Det skulle kunna vara mig det handlade om. Nu har jag träffat en man med samma bakgrund som mig, som är reflekterande och som i mina ögon är väldigt närvarande, självreflekterande när vi ses och pratar. Dock bara hunnit träffats två ggr. Men jag mår urkasst i all detta. Så många rädslor. Han är väldigt dålig på att svara på sms. Det oroar mig. Ska jag säga det? Är det ett problem? Jag vet inte hur man gör? Han är väldigt bekräftande och hur fin som helst. Men där finns ett men! Jag vet inte vad som är normalt..
Inte själv redo för att dejta än, läker nu. Går inte en dag utan att jag tänket på honom än, tyvärr. Men att ändra strategi hjälpte mig och hitta rätt. Att sedan få det att hålla på sikt när förälskelsen klingat av är en annan femma! Ett råd är att inte ta det personligt när någon inte hör av sig, vilket är lättare sagt än gjort, jag vet. Jag tar till mig mycket av det som Linnéa Molander som är dejtingcoachen skriver. Det är hennes ord, inte mina: Killen som gav mig dejtingpanik för att han var så dålig på att höra av sig trots att vi verkligen hade supertrevligt när vi sågs visade sig i efterhand vara precis lika dålig på att höra av sig till alla människor i sitt liv, oavsett hur mycket han tycker om dem. Det är sån han är bara och har ingenting alls med mig att göra.
Ååh vilken härlig text – väljer vi medvetandegöring och utveckling av ”migsjälv” se mönster o görna något åt det,
Ja-a jag ger mig 100% hopp ❤
Varför så bråttom? Chilla lite, flytt med ett tag. Lär känna din kropp å känslor. Läs inget å analysera allt..normalt, ja vad är det…det du tycker å accepterar..räcker gott. Och har han inte det du vill. Gå vidare, lägg inte din dyrbara tid på jorden till nån som inte du når eller når dig. Sitter själv hela julfirandet, jättetråkigt, ledsamt, saknar mina nära å kära. Men tacksam över mitt fall för jag reparerar mig, har så mycket sinnesro idag och fått fina verktyg från denna sida och kan ta dessa händelser idag. + 45 idag, vidrigt, men tas med en klackspark, som livet borde vara..god jul medmänniskor.
Omg.. Låter som mitt liv…alltid varit omgiven av starka kvinnor som drivit familjen framåt..Männen har inte varit att ”lita på”..alkoholism, otrohet mm. Ser den lilla flickan i mig som försökte ”lappa” ihop hemmet och småsyskonen; släta över och låta vårt annars perfekta hem skina genom att städa och gömma flaskor…hur påverkade denna uppväxt mig? Inte förrän i vuxen ålder kan jag titta tillbaka på mitt liv och analysera varför jag gjort de val jag gjort och stött bort de män som visat mig kärlek och sagt att de älskar mig. Har inte vågat ge mig hän till dessa män och lägga mitt hjärta i deras händer…Valt ”säkra män”; hamnat i medberoende som en HSP som jag har super svårt att bryta mig loss från ävennom det är på bekostnad av min egen lycka och sanna kärlek..ser allt så klart, efter år av terapi nu, men kan ändå inte förmå mig att ta mig bort…
Kärleksberoende… har haft min bekärda del av det. Idag kan ja se mönsterna m dras tyvärr fortf t män som är otillgängliga. Därför lever ja ensam idag, för hellre det än i ett destruktivt förhållande igen. Lovat mig sj att aldrig mer hamna där.
Till stora delar beskriver det mig och mitt liv. Jag har inte förstått att grunden lades när jag växte upp med en alkoholiserad pappa som jag älskade över allt annat och under mina första 8 år var hans prinsessa. Men ändå ständigt svek mig tom när han hade fräckheten att överge mig när han drunknade……. pga fylla.
Michael Larsen: Hoppas att detta webinar återkommet. Såg detta försent. Har ingen dator och det funkar inte via IPad, Apple.
Mitt liv. Tyvärr går min dotter igenom separation just nu. Vet inte riktigt hur jag kan hjälpa på bästa sätt. Hon är nu så trasig pga att hon är förälskad i honom/destruktivt.