Det finns ett ganska krasst uttryck som säger att män använder romantik för att få sex. Kvinnor sex för att få romantik (egentligen kärlek).
Som jag skrev häromdagen, så finns det tyvärr en hel del män (och kvinnor – även om inte i lika stor utsträckning) som inte har tillgång till sina emotionella hjärtan. Det sexuella blir bekräftelsearenan. Ett område som sårar alltför många på vägen.
En av de mest destruktiva krafterna är förmågan att stänga av, dehumanisera andra och oss själva. Sex som enbart används för att tillfredsställa egot. Jag ser en hel del porrskadade personer som fullständigt tappat orienteringen, eller aldrig haft någon. Sex där enbart nedre delen av kroppen är involverad.
Kvinnor i olika åldrar som blir förälskade i en man och som kämpar för att nå fram. Kanske ger han skenet av intresse för att bli sexuellt tillfredsställd, och använder sig då av romantik kortet. Det lovas en massa saker, vackra ord och komplimanger som ett längtande hjärta köper rakt av. Tänk vad ensamhet och längtan kan få oss att se det mesta i ett romantiskt vackert skimmer, trots varningssignalerna som den andra parten läcker ut åt alla håll och kanter.
Titta alltid på hur väl ord och handling passar med varandra. Lita på intuitionen!
Det viktigaste vi kan lära oss själva och våra barn, är självrespekten – jagstyrkan som gör att vi kan stå upprätt oavsett vad. Att kunna vara lika kärleksfull och omtänksam om sig själv som personen vi så gärna vill ha vid vår sida.
Jag pratar med kvinnan som gång på gång känner sig förnedrad av mannen hon träffar. Han som lovat henne att han kommer att lämna sambon inom kort (det som sagts i två år nu). Hon har övertygat sig själv om att om hon bara är tillräckligt kärleksfull, sexig, snygg i kroppen, ställer upp på hans fantasier etc. så kommer det en dag att bli de två.
Vet att när hon börjar se och känna sitt djupare värde och den genuina identiteten, så kommer hon inte längre att köpa hans förhalande och romantiska middagar.
Lägg handen mot bröstkorgen: känner du hjärtslagen? Kan du känna att du faktiskt förtjänar att få vara lycklig? Att få andas in och ut de sanna och sköna stunderna – utan bortförklaringar. Livet är alldeles för kort för någonting annat.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Nej, jag kan inte känna att jag förtjänar det. Jag har drabbats av panikångest igen. Jag vet helt enkelt inte VAD jag ska ta mig till.
Men detta inlägg kändes…
Som kvinna nr 2 i drygt 2 år så känner jag igen mig… Det har lovats, sagts div saker som inre infriats..
O jag finns där o väntar o trånar o hoppas.
Under tiden håller jag mig sysselsatt på gym, simhallar o löpspår. Allt för att hålla mig i god fysisk form så jag behåller hans attraktion o intresse..O oxå för att slippa tänka o känna efter hur jag egentligen mår…
Gör inte så mot dig själv! Du är värd så mycket mer. Ta dig ur det för DIN egen självkänslas skull. Det finns bättre som väntar. ❤️
Tragiskt! Men om du nu skulle få honom, vad är det som säger att han inte skulle kunna ha någon vid sidan om igen? Ge inte såna där sluskar några som helst fördelar. Lever dom i ett förhållande som inte är helt bra, så får dom skylla sig själv. Du är ingen räddning, du gör det bara värre
Inte så säkert att det finns något bättre som väntar efter sex år som singel och en känsla av inget sker är det lätt att falla för det som erbjuds, även om det är smulor, hellre någon som är lite intresserad nu, än vänta på någon i en framtid som jag inte ens vet om jag kommer få uppleva..
Funderar lite kring detta med sexet… Kan det även vara så i ett långt äktenskap? Jag kände mig alltid sedd rent sexuellt, fick komplimanger kring mitt utseende, min kropp, han sa alltid att jag var fin osv. Men efter ett par småbarn och förlorad sexlust från min sida kände jag en tomhet, som att han inte uppskattade mig för allt annat som jag också var. Hans fru, mamma till hans barn, kompetent på jobbet, social osv. Det enda som spelade roll var att vi hade för lite sex. Grogrund till massor av konflikter där jag tillslut kände mig objektifierad… Och då hade vi ändå varit gifta i 10 år…
Eva, Visst kan man fastna i ego-sex även i längre relationer, och glömma att uppskatta varandra för allt annat som man är.
Han kanske valde dig från början mycket pga den sexuella attraktionen? Han kanske kände att ni gled ifrån varandra, och sexet var hans enda källa till närhet? Medan du ville ha närhet och uppskattning på andra områden, innan sexlusten vaknade?
Vårt sexliv ebbade ut helt efter att barnen kom. Min ex har alltid sett det som något han allena ska prestera och leverera, och med allt vad ett familjeliv innebär blev det väl för höga inre krav.
Tänk att det ska vara så svårt att tala om sex även i fasta relationer: Vad vill du? Vad vill jag? Och varför? Vilka känslor finns bakom? Vad känns rätt att ge dig och du mig? Lyssna utan att döma… Uttrycka sina egna önskningar istället för att samla tysta besvikelser…
Förstår precis vad du menar! Man vill bli sedd för den man är.
Ja. Vi flickor/ kvinnor är lärda att vara ömmjuka och ha en vårdande roll. Att vi ska vara snygga, sexsymbol, kärleksfulla mm.
Struma i alla förväntningar på en, Vara dig själv, ta tid att ta hand om din själ och kroppen. Älska dig själv och köp gärna en present / gör det du vill då mår man mycket bättre. Lyssnar på ditt inre vad den vill och går efter den kompassen. Det klart att ibland känns ensam, men det ger en styrka att man fixa allt det man vill. Bättre att vara ensam än tillsammans med en som man ständigt känns ändå mentalt ensam. Varför?
Livet är alleles för kort för att offra vår tid till någon man ständigt längtar efter få en bekräftelse. En Endast bekräftelse som kostar så mycket besvikelse och tårar. Frågan är vill du/ jag leva så?
Res er upp och slå näven på bordet och lämnar ifrån er den vårdande roll.
Den som verkligen älska dig ser dig och ger dig.
Vi som på något sätt saknar grundläggande trygghet kanske därför alltid söker efter fel person.
Kram till er alla
Ja det saknades ett djup…. Det blev sen så komplicerat, jag förväntades ”ställa upp”, han tyckte inte det var en stor grej, som om det var min plikt nästan. Och ju mer jag hade husfridssex, ju mindre ville jag. Desto mer tjatade han. Till slut drog jag mig undan helt men han kunde inte förstå varför. Jag saknade samtal, förståelse, känslomässig närhet och engagemang…. Ville desperat bli sedd för något mer. Men jag hade svårt att sätta fingret på vad det var. Han tyckte såklart att jag var diffus, han tyckte att han bekräftade mig och såg mig, på sitt sätt. Till slut stod jag knappt ut med att han vidrörde mig. Så sorgligt egentligen. Att det kan gå så långt. Ändå försökte vi tala om det. Vi kunde aldrig förstå varandra. Tilläggas bör också att han var lite av en härskarpersonlighet. Verbalt och materiellt våld var vardag och sexet bränsle för mestadels av konflikterna.
Eva, så sorgligt att ni inte nådde fram till varandra! Testade ni att gå i samtal? Vi fick etiketten ”kampförhållande” av vår terapeut, men det är först nu jag börjat fatta att jag inte bara var ett offer. Att jag också vant mig sedan min uppväxt att någon måste vinna en konflikt (vanligtvis min mamma då det begav sig) och att jag därför inte själv är särskilt intresserad av att vara lyhörd för vad den andre känner. Typiskt att det går i arv hos barn som inte känner sig lyssnade på! Det är inte antingen/ eller som borde gälla i en diskussion, utan både / och! Kan man rent av jobba för en win/win-situation?
Ja vi gick i samtal men det var mest jag som ville gå dit, det blev därför ingen direkt effekt. Vi bråkade snarare mer efteråt. Min man gick tillslut, på eget initiativ när han insåg att vi inte skulle kunna leva ihop längre, i egen terapi för att hantera sin ilska, men då var det redan för sent. Jag upplevde det som om en osynlig kil var inkörd mellan oss. Jag kunde inte samla ihop känslorna för att få oss att fungera. Han blev väldigt besviken på mig då han upplevde att han verkligen försökte och jag bara ”gav upp”. Jag blev en trist och usel person som bara sa nej till allt och insåg tillslut att det inte var rätt varken för honom eller mig att fortsätta. Men vi älskar fortfarande varandra, konstigt nog.
Precis som du säger Celeste så har även min barndom varit tongivande för mina relationer. Det viktigaste man kan göra för sig själv är att vara medveten om betydelsen och förstå sina egna mönster. Det försöker jag göra nu.
Eva, om din man fortsätter i terapi, och du utvecklas och landar, skulle du vilja försöka igen då, med den nya kunskap du har?
Hos oss var det han som gav upp, jag hade kunnat tänka mig att försöka igen med de erfarenheter jag har idag, om han också blir medveten…
Mitt ex och jag kunde prata hos parterapeuten, men inte annars mellan gångerna. Han ville/ kunde inte. Då blev jag tjurig, och ville inte heller ta initiativ till samtal hemma, fast vi fått det i hemläxa. Det blev en kamp där med. Så på så sätt blev parterapin kontraproduktiv, när vi istället smet från det egna ansvaret på hemmaplan. Tänk vilken resa jag gjort sen dess, det känns väldigt omoget att vi inte satsade mer på kommunikationen när vi ändå lade en massa tid och pengar på terapi. Men jag har hört många par där parterapi blir sista räddningsplankan som man tar till för sent och att det då sällan funkar.
Jag tror inte det… Till slut stod för mycket på spel. Jag vågade inte satsa mig själv igen. Jag tänker ofta kring detta och mår stundtals dåligt och känner skuld. Jag blev helt utbränd av det du beskriver, kampen. Det kändes till slut så ohälsosamt. Jag kunde verkligen känna att jag var bunden till honom på ett osunt sätt, mycket grundat i mina egna rädslor. Någonstans i mig kändes det också som om hans ansträngningar i terapin blev ytterligare ett sätt at utöva tryck mot mig, ”jag gör allt detta, uppoffrar mig och förändrar mig, men du sitter fast i gamla hjulspår”. Men jag har blivit kallad idiot inför mina barn, sopat upp sönderslagna innerdörrar och porslin, blivit puttad och fasthållen, tvivlad på och förminskad i 13 år… Varvat med kärlek och uppskattning. När jag äntligen samlade mod till mig fanns det liksom ingen väg tillbaka. Men tvivlen har varit allra jobbigast, särskilt med tanke på barnen. Men jag gjorde det även för barnens skull. Jag har två små killar som kommer växa upp till män. Jag vill ge dem kommunikation som gåva, inte stängda dörrar. Tillslut kände jag bara att det finns fler män, andra kärlekar, et annat sätt att leva.
Eva, så smärtsamt att läsa dina rader! Jag känner igen mig. Jag känner igen knuffarna och de hårda orden. ”Mamma, vad menar pappa när han säger ’jävla parasit’?” Vad lär vi våra barn om relationer? Hur hamnade vi i mardrömmen efter alla våra drömmar? Barn ska inte behöva växa upp i detta, jag tycker du gjort helt rätt som gått! Jag hoppas du hittar en ny plats att leva med dina små killar!
Jag tänker att det måste vara särskilt svårt att din man pendlade så i sina känslor. Full förståelse för att du inte stod ut! Tänker spontant på borderline…? Min man var åtminstone inte ambivalent, han har fortfarande varken utrymme för insikter eller ursäkter. Det är snarare jag som vill försonas, som vänner, få honom att inse att vi båda gjort misstag. Men jag är den stora boven, som utsatt honom för psykisk misshandel när jag propsat på att vi ska kommunicera…
Celeste, tack för dina fina ord! Den där viljan du har efter försoning, eller längtan till försoning, kan den komma sig av att du alltid kämpat efter att ha ska se dig, förstå dig, lyssna på dig? Det är ju tyvärr så att ju mer en sådan man ”stänger av” desto mer uppsökande blir man som partner. Man längtar efter att få förklara sig, om han bara kunde se det vi ser! Men där kan vi aldrig mötas…
Varför längtar jag efter försoning, att han ska lyssna?
Under de flesta av våra år tillsammans hade jag en offerroll. Jag satte inte ner foten på allvar utan gick omkring och gnällde. Jag tog inte min plats men heller inte mitt ansvar! Anpassade min tillvaro efter en ensamvarg som inte ville har ett ”VI”. – jag var ju ändå så självständig! Det är först nu jag kommit till insikt om våra mönster, och det vill jag ju förmedla till honom! Vi har gjort varandra illa, ja, men vi har varit omedvetna om våra invanda beteenden. Han ser BARA mig som den stora syndabocken, han har inte gjort några fel alls! Och han blir bara mer och mer bitter och instängd desto mer jag försöker kommunicera… Jag vet ju, han kan bara förändra sig om han själv vill och ser sina problem. Och det är en terapeuts uppgift, inte min. Att leka amatörpsykolog och analysera sin partner väcker bara motstånd och ovilja hos hen.
Kort sagt, nu när polletterna trillat ner hos mig, är jag så förbaskat frustrerad och förtvivlad över att han med sina val upprepar våra ursprungsfamiljers destruktiva mönster! Och skapar en massa olycka för oss och våra barn! ”Men hallå, vi behöver inte vara osams, om vi släpper våra egon!” vill jag skrika.
Jag tycker det värsta inte är att vi gått skilda vägar. Om vi hade kommit överens och gjort det som vänner, så hade jag nog börjat känna mig lycklig och fri nu. Utan att slutet efter 27 år är ett kallt krig, kantat med kylig vapenvila och ytterst formaliserad förhandling. Jag överväger att gå i kloster… 😉
Precis! Varför längtar jag efter försoning? Det är nästan som att det har blivit en fix idé kan jag känna ibland. Det stämmer på pricken. Jag känner så väl igen mig. Att ha levt ett anpassat liv tillsammans med en man som har varit rädd för närhet och djupa samtal, och sen inse hur allt ligger till är ett riktigt uppvaknande. Jag har haft svårt att förstå varför han inte vill lyssna men börjar så smått förstå att vi agerar efter våra grundmönster.
I vårt vågspel mellan att vi har kunnat prata och inte föra någon dialog alls, har det oftast inte lett till något konkret – jag når inte fram. Jag har fått höra ” ja, det där kommer väl inte från dig, det måste du ha läst i en bok…” eller ” jag tycker inte om att du styr mig…”. Hur ska man kunna lära sig något utan att läsa böcker eller få det berättat för sig…en uppenbarelse kanske?! Det är bara projiceringar och försvar. Jag VET att jag antagligen har gått över gränsen i att förklara vad som hänt oss, men det är frustrerande att ha levt tillsammans under lång tid utan intresse eller önskan att reda ut och förstå sambanden. Jag har en slags romantiserad bild av att vi tar oss tid för varandra och verkligen lyssnar, tar in, kommer med synpunkter, argumenterar, gråter och så småningom gemensamt börjar greppa hur vi är och hur det har påverkat oss genom åren. I tanken känns det så enkelt och självklart men det är långt ifrån enkelt i verkligheten.
Helene och Celeste,
Jag tror det finns en tidpunkt, en mental sådan när man måste släppa. För sin egen skull. När man känner att man gjort det man kunnat för att söka förståelse och förankrad insikt, och accepterat att under relationen så gjorde man så gott man kunde med det man visste då. Släppa skulden och viljan till samförstånd. Släppa den andra parten, hur ont det än må göra och satsa sin energi, vilja och nya insikter till någon som vill utvecklas och speglas tillsammans med en. Svårt? Det är nog svårast i världen, men nödvändigt.
Tack, Håkan. Det slog mig plötsligt när jag läser dina rader att det är ett sant sätt att visa sig själv både respekt och kärlek, att våga ta det svåra steget att släppa. Att släppa för att skapa möjligheter i framtiden tillsammans med någon som vill utvecklas. Det låter hoppfullt. Svårt men hoppfullt.
Jag blir väldigt glad av att läsa dina inlägg, dels för att du har kommit så långt på din egen resa men också att du har bearbetat din separation på ett vettigt sätt. Det känns som du verkligen har bottnat i vem du är och vad du behöver. Gillat läget trots allt elände, och insett att det är just sårbarheten som är nyckeln till ett helt och äkta jag.
Heléne, det vi håller på med, att förgäves försöka kommunicera…vi förminskar oss själva, och vi respekterar inte våra män. idag mötte jag en bekant, som separerade för två år sen. Han skulle flytta ihop med sin kvinna igen. Jag kände efter i kroppen om jag hade velat det. Näh, det går inte nu, flytta ihop med en STENSTOD igen! Jag blommar inte i min f.d.s sällskap. Det börjar sjunka in att orden som han sagt och som jag protesterat mot, att de stämmer. Jag har inte respekterat honom. Jag har velat göra om och hyvla bort och limma dit och transformera och upplysa och undervisa någon som inte alls vill lyssna och förändras. Det är inte att respektera en annan mänska. Tänk om nån gjort så mot mig år ut och år in, för att han själv inte var stark nog att stå upp för sig själv och säga: ”Nej, jag känner mig inte lycklig med dig, vi är för olika. Jag vill göra om dig till någon du aldrig kan bli.”
Jag är förbannad för att han tog steget och inte jag! Det var ju jag som skulle revoltera mot offerrollen, bli en ny människa och avsluta relationen! Men revoltera och bli en ny mänska, det kan jag göra ändå! Jag längtade inte efter att åldras med honom. Såg framför mig en tillvaro som gräsänka, med renoveringar och måste-projekt på hans ensam-agenda. Nu har jag istället en massa frihet att fylla andra halvan av mitt liv med precis det jag vill!
Du har rätt både vad gäller att förminska sig själv och att visa sin exman respekt. Jag tror att med mitt sätt att vara, så är det oerhört lätt att näst intill vända ut och in på sig själv för att nå fram. Duktig flicka som gör rätt och lyckas;) Jag är fullt medveten om att jag måste inse när jag har nått en gräns för vad som är sunt när det gäller att nå samförstånd. Att utplåna mig själv (än en gång) skulle bara visa att jag inte lärt mig något nytt. Jag får börja ta några stapplande steg framåt och inse att tillbaka kan jag inte gå, nu gäller en ny riktning. Har upptäckt att efter sjutton år i en relation så har jag näst intill tappat bort delar av det som är jag. Det är en insikt som både skrämmer och lockar. Nu är bara frågan – vad vill jag fylla mitt liv med?
Du har så rätt, Håkan! Det är dags att lyfta gumpen och packa opp mina flyttlådor. Att dra upp mörkläggningsgardinen och släppa in vårsolen. Att byta gråa offerkoftan mot en vacker sommarklänning med turkost mönster. Att ställa sig och skrika och gråta så att grannarna hör. JAG VILLE INTE DET HÄR, INTE PÅ DET HÄR VISET!!! MEN SÅ HÄR BLEV DET! Att vakna upp ur denna mardröm som varit min verklighet. Att tvinga mig till att resa mig, och bli flera decimeter längre än jag nånsin varit, för något annat går inte, jag kan inte ligga kvar där nere bland dammråttorna, paralyserad över mitt öde. Jo, så här blev det. Och det var faktiskt det jag innerst inne ville. Och det blir bra. Jag kan älska och sörja, men jag måste låta gå. Nu är det dags att fylla livet med ljusa drömmar.
Bra sagt Håkan! Håller med dig…och det gör ont och det är svårt att släppa…det är en sorgeprocess man ska igenom. Viktigt är att låta det få ta den tid det tar 1 år 4 år 5 åt spelar ingen roll, hitta ditt inre lugn, det är värt all tid, innan man skaffar en ny partner.
Tycker Celeste, Helen och Eva verkar vara tappra, godhjärtade kvinnor som kämpat på länge. Min erfarenhet är dock att man inte kan ändra på någon annan utan bara på sig själv. Jag känner igen mig i era inlägg så väl. Flera ggr sade jag till min man, hur kan du säga så till mig det sårar mig känner också igen mig i att bli objektifierade. Han kunde bli ledsen och undra varför han ibland sade som han gjorde. Vi blev sams igen och jag försökte förklara hur han kunde vara istället, mjukare i sättet…. men nu när jag har haft möjlighet att leva ensam i fyra år (känns inte som så långt, tiden rusar iväg) så har sörjt och funderat många ggr. Det kanske låter klyschigt men vi utvecklades åt olika håll, han gjorde karriär, extremt hög lön, fina middagar jag timvikarie oxh tog hand om barnens hemma och sjuka äldre på jobbet, helt skilda världar som formar oss…han och jag sörjer lika mycket att vi påverkades av våra skilda utvecklingar samt många andra stora händelser med var och en och svärföräldrar som blir äldre och svårt sjuka….som de gamla säger det gäller att hitta tillbaka till glöden/pirret igen nör barnen blir stora och flyger ut boet. Då har vi kämpat länge och är ofta helt slut på att ja byggt hus, uppfostrat barn, hållit ihop varandras släkten etc. Vi får andas ut en stund när barnen börjar bli stora och då finns risken att vi är slutkörda på var sitt håll och att vi blir rädda för vår egen ålderdom mm. Vad ska vi släppa taget om ? Förhållandet, maken eller om sig själv och bara våga ta fram det skrattande barnet inom sig och leva livet…det kanske smittar av sig på maken och barnen innan en separation gjör slut på 27 år. Det är inte lätt men förändringen börjar alltid hos en själv och förhoppningsvis slipper man skiljas.
Men naturligtvis ska man inte leva ihop med någon som du gjorde Celeste som slår sönder dörrar och säger hemska saker inför barnen. då har det gått alldeles för långt!
Ni är värdefulla och förtjänar en vacker respektfull behandling med mycket kärlek..,den finns! Kram
Tack Anna!
Vi får väl bilda en intern klubb, alla vi tappra kämpande kvinnor…
Ja, förändringen måste börja hos mig själv, jag kan inte be och be om den om och om igen hos den andre. NU har jag förstått det! Jag måste sätta mina egna gränser, och stå för dem själv. Jag har varit alltför dålig på det. Men jag har sett mig som ett offer så länge… (för rättvisans skull var det inte min man som slog sönder dörrar, men hårda ord och knuffar, ja…)
Om han vill emigrera till Dubai och jag till Provence, då måste jag släppa honom och gå vidare, även om jag älskar honom, för att inte svika mig själv. Men det har gjort så ont att inse detta, och ta farväl, så jag har hellre stått kvar på flygplatsen och argumenterat! Och plötsligt tog han ensam nästa flight …
Jag tror samtidigt att det där med att vilja göra om någon, kan ha att höra med mina egna oläkta sår, och att det är viktigt att förstå vad som är vad. Någon drömprins har jag aldrig hittat, men jag har mött många män där jag ofta hittat fel och skavanker. På så vis slipper jag möta min egen smärta, det inuti mig som skulle göra ont och blottad i en relation.
Anna, jag känner igen mig i att man utvecklas olika. Min man ville göra karriär, för honom var pengar en trygghet och status. För mig är meningen med livet andra mjukare värden som inte har med status att göra. Det ledde för oss också till olika syn på ekonomi, som var svår för oss att jämka. Jag ville leva enklare, han tyckte han fick försörja mig. Vi hade behövt fråga oss: vilket liv vill du och jag leva?
Jag tror man måste hitta glädjen i ett förhållande och i livet överhuvudtaget här och nu, i de små stunderna, och inte vänta till semestern, nästa år, när barnen är utflyttade, pensionen… Kram på er alla!
bb
ccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccccc
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte.
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna.
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna. För att bli riktigt duktig på ett annat språk och hantera snabba, personliga och mer komplex dialog så är det oftast nödvändigt att bo utomlands några år.
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna. För att bli riktigt duktig på ett annat språk och hantera snabba, personliga och mer komplex dialog så är det oftast nödvändigt att bo utomlands några år. Först då kommer nyanserna och man kan kommunicera galant med de som har språket som modersmål.
kommer nyanserna och man kan kommunicera galant med de som har språket som modersmål.
Vart vill jag komma?
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna. För att bli riktigt duktig på ett annat språk och hantera snabba, personliga och mer komplex dialog så är det oftast nödvändigt att bo utomlands några år. Först då kommer nyanserna och man kan kommunicera galant med de som har språket som modersmål.
Vart vill jag komma? Tror att alla, oavsett ”språknivå”, har nytta av att utveckla sig själv och sitt eget känslospråk. Vissa av oss måste börja på nybörjarnivå och kämpa sig igenom alla stadier vilket tar tid och en oerhörd vilja och energi, medan andra kan fortsätta från en högre nivå. Att om man nu har en känslomässig analfabet till partner, det enda man kan göra är att försöka skapa den jordbävning som behövs för att väcka insikten till förändring hos den andra. Sen kan man inte göra mer. Den kraft, energi och jävlar anamma som sen krävs måste komma från mig själv. Ingen annan kan göra den resan åt mig. Jag kan bara säga som gjort en resa med mig själv, hur märkligt det än låter, att det har varit värt allt helvete som varit. Lever mycket mer autentiskt och färgrikt idag, mycket tack vare ett nytt språk.
Tänkte se om jag får vara med och kommentera något mera, verkar ha varit portad ett tag :). Nedan passar inte in på dagens tråd, men vill gärna kommentera ett tidigare ämne.
Återkopplar till tråden tidigare ang automatiska relationsmönster och funderingarna på varför män (oftast) får så märkliga (i kvinnans ögon) reaktioner. Har även en del bäring på Lasses inlägg i den förra tråden. Jag känner igen mig starkt i Mariannes, Celestes, Helenes och flera andra kvinnors