Börjar så här:
Bland alla dem som kämpar för att nå fram till en emotionellt otillgänglig partner finns det inte enbart kvinnor representerade. Män gör det också, men genom era kommentarer, mail och erfarenheten i mitt arbete, visar det sig vara betydligt vanligare bland kvinnor att söka fördjupad relationskontakt.
”Jag har kämpat i flera år för att nå fram till honom men nu har jag fått nog!”
”Han tycker att vi har det bra som det är. Inom mig kokar det!”
”Han verkar vara från en helt annan planet när det kommer till synen på förhållandet. Så slött förnöjsam!”
Människor stanna kvar i kommunikations/kärlekssvältande relationer av olika anledningar. Några av dem kan vara:
- Det kroniska hoppet om att partnern en dag skall vakna upp och förändras. Min kärlek skall nog kunna göra DET. ”En dag” är ett kodord för aldrig!
- Rädsla för att inte få känna kärleken igen (hur förbättras chanserna om vi stannar kvar i det hermetiskt slutna antikärleksutrymmet?)
- Socialt tryck: inga i vänskapskretsen och släkt har gått skilda vägar (även om oändligt mycket vanligare idag).
- Ekonomisk oro – en för många stor existentiell kraft som gör det oerhört svårt att ta klivet ur relationen. Hur mycket kostar kärleksfattigdomen dig?
- ”Har redan investerat så mycket tid och energi i det här, så lika bra stå ut ett tag till.”
- Olika psykologiska upphakningsmekanismer som inte sällan närs av rädsla. Ständigt ”tänk om…” resonemang med sig själv. En förlamande självkänsla/förtroende som när alla handlingar.
Tänker och kan inte förminska den enorma inverkan ovanstående kan ha på våra beslut, men genom att se och möta rädslorna på insidan har vi kommit en bit på vägen. Det är en konst att inte lägga hela sitt liv i händerna på en annan.
En fråga att ställa sig själv:
”vad i mig är det som gör att jag kämpar och kämpar, dag ut och dag in, för nå fram till den trötta blicken, bekanta sucken om att jag aldrig är nöjd och alldeles för komplicerad?” För visst borde du ”slappna av!”? Eller?
Varför försöka nå fram till den som är fullkomligt med nöjd det som ÄR, och som du samtidigt tycker är själslig katastrof?
Just det här livet går inte i repris.
Vem kommer tacka dig för att du inte tillät ett skönt leende få ta plats i ansiktet?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag känner att jag jämt hållit på sådär, kämpat för att otillgängliga män ska se mig å tycka om mig. Har alltid känt att jag inte duger, att jag är jobbig å komplicerad. Men förstår nu att det inte är sant. Jo, klart jag varit jobbig å komplicerad i ögonen på dessa män. Å så har jag fått en dålig självkänsla å självbild. Men egentligen har ju jag bara sökt en djup själslig å mental kontakt. Å nu förstår jag ju att det är andra typer av män jag behöver och vill ha i mitt liv. Det är inte längre mig det är fel på
Å nånstans vill jag tro (och jag tycker nog att det lite smått också börjat visa sig) att jag kommer få möta andra sorters män nu när jag helt enkelt börjat se annorlunda på mig själv å tänka på vem jag är, vill vara å behöver. Alla andra tänker jag välja bort.
Din längtan efter djupare närhet delas av många Petra35. Tack för att du delar med dig av din sårbarhet.
Tack själv
Håller så med om vad både du och Michael skriver. Också kämpat i 15 år med två olika män som helt enkelt är för olika mig. Jag vill ofta prata känslor och reda ut och i viss mån älta. Svårt att hitta män som också vill kommunicera så mycket som jag. Tappar så klart tron ibland på min förmåga att välja män och om de ens finns.
Erica
Jag vet vad du menar! Det kan kännas som att längta efter nåt som ev. finns på baksidan månen 😀
Hur tar man sig till baksidan av månen Petra 😉
Det där var jag! Precis allt du skriver tänkte jag men nu är jag fri. Ja det känns faktiskt så, att jag är fri och lyft oket från mina axlar så jag är 20 kg lättare. Efter att jag tog steget och separerade kände jag hur tyngd jag varit av alla negativa känslor. Det känns till och med som om jag andas lättare och djupare. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om men jag vet att nu kommer jag att börja leva igen så allt kommer att bli bra så småningom. Jag är övertygad om det från djupet av mitt hjärta.
SÅ BRA Maria
Det är nog många som kan känna igen sig i din beskrivning Maria. Lättare steg när beslutet är fattat.
Oj oj oj..vad jag har (och lite är) varit där…
Har kämpat då länge med framförallt hoppet om att ”min kärlek kommer att få honom att”…
Nu har vi brutit upp, flyttat isär. Men jag kastas fram och tillbaka känslomässigt, vissa dagar är jag jätte stark för att sen totalt vara helt förtvivlad en tid.
Jag Vet vad jag har för mål för att må bra, känner att jag är på väg men får så lätt bakslag. Men ett enormt varmt tack till dig och dina texter Mikael för de har hjälpt och stärkt mig på sista tiden och fått insikt.
Varma hälsningar
Tack Marina! Det är väldigt normalt och mänskligt att känna ambivalens vid ett uppbrott. Gamla vanor som bryts. Varma hälsningar till dig med.
Jag är precis i samma läge som dig Marina. Har inte gråtit eller tvivlat på hela veckan, men idag kom tvivlet och ledsamheten över mig igen. Det gör så oerhört ont när man ramlar tillbaks i sitt tvivel. Men nån stans så vet man att man gjort rätt och att det kommer bli bra men vägen dit kan nog bli jobbig och svår. Det är då det känns så skönt att läsa det som Michael och alla ni andra skriver, man känner sig inte lika ensam då. Kram på er alla.
Kram på dig Åsa! ❤️
Hej
Såg nyligen en serie ”Familjer på äventyr”. En av familjerna anser sig hittat relations/livsnycklen, nämligen TID. Tänkt mkt på det och summerat. Man säljer sin tid till arb.givaren o med pengarna köper man andras Tid till ex
barnomsorg… Vi köper prylar som frigör Tid, tex bil, tvättmaskin,
diskmaskin osv. I en sund vänskap/kärleks relation ger vi
varandra Tid. Vi beter oss som att
vi hade hur mkt Tid som helst, men så är det ju inte.. Tänker att jag ska
vara mer aktsam om min Tid
hädanefter , och jag ska definitivt inte tillbringa min Tid på att vänta…
Kloka tankar 😀
Intressanta och viktiga tankar om tid Christine. Tack!
jo jag känner igen mig….jag har inte tänkt färdigt om dethär, men jag stannar kvar i relationen jag har just nu fast den inte är perfekt – för vad är perfekt? Vad är det jag vill ha? hade jag varit ensam när jobbet började trakassera mig vet jag inte om jag hade orkat? så är det alltid bättre att vara ensam? jag har kommit fram till att allt jag irriterar mig på måste jag ju göra ensam om jag vill ha en annan eller ingen relation? är det bättre? jag vet inte? jag har kommit fram till att nej iaf inte just nu, så då kämpar vi litet till….eller rullar på i gamla hjulspår…….ett tag till 🙂
Känner igen mig . Men jag har haft tankar på att jag kräver för mycket kärlek!
Men igår sa han så kloka ord min numera fd pojkvän!
Att i ett förhållande är självklart kärleken viktig ! men lika viktigt är det att må bra tillsammans , bara kärlek räcker inte!
I dag är jag helt förkrossad har mått dåligt i förhållandet under lång tid ,
Har inte kunnat och kan inte sätta ord på varför jag känt mig så oälskad!
Nu ångrar jag att jag tog upp det att jag inte nöjde mig med den kärlek han var kapabel att ge!
Vaknar idag både ensam och oälskad !
Jag förstår du har det jobbigt just nu! Det låter som att du börjat försöka ta reda på vad dina känslor bottnar i och det är ju viktigt att man själv vågar börja undersöka svaren. Det är ju väldigt svårt att veta ibland vad det handlar om! Kramar till dig!!! Å om det är till nån tröst så är du iaf inte ensam om att vakna ensam. Men det är inte alltid lika jobbigt som för dig just idag. Jag lovar!!! Kram
Tack För dom orden Petra35
Kämpade i flera år för att nå fram, tills jag fick nog helt enkelt. Insåg att jag aldrig skulle få gehör, då det även fanns ett missbruk hos min partner. Bröt mig ur medberoendet och tog mig ur ett förhållande som varit uselt i flera år. Det som hållit mig kvar var barnen och hoppet att han någon gång skulle erkänna sitt missbruk för sig själv och ta tag i det. Kämpade och kämpade, men förgäves, för döva öron, för någon som förnekade sina problem till det bittra slutet. Som även skyllde sina problem på mig, men det tillhör ju förstås sjukdomsbilden. Bröt mig loss, trots ekonomisk oro och en stark känsla av misslyckande eftersom jag äntligen kände att jag var värd så mycket mer och att livet är för kort att slösa bort i en relation där det varken finns kärlek eller respekt kvar. Idag mår jag bättre än någonsin och känner mig stark och fri!
WOW FancyNancy ❤️
Tack Petra35!
Jag tror man befinner sig där för att man står i ett vänteläge där önskan om att Den Andra ska ska inse /förstå / förändras. För då förhandlar man bort litegrann att beslutet även kan vara ens eget. Man behöver inte ta tag i det själv riktigt än.., ungefär.
Tror det ofta är som du skriver Lin. En förhoppning att något fortfarande kan förändras och att det är väldigt svårt att ta beslutet själv. Även om det nog ofta är det bästa att göra just det…
Vad jag behövde höra nu❤️❤️❤️
Jag precis tagit mig ur detta. Nu ser jag framåt även om det hade varit mycket enklare att vända om och gå tillbaka. Jag har inget materiellt för tillfället men ändå känns det som om jag har allt❤️ Jag får bestämma över mig själv.
Kram alla där ute som kämpar med beslutet om ni ska vara kvar eller inte.
Jag trodde aldrig jag hade den styrkan som nu visar sig. Vi har bara ett liv ta vara på det och gör det som är bäst för DIG ❤️❤️❤️
Efter ett ytterligare bråk med min särbo som varit min sambo har vi nu ingen relation längre. Nu var där en speciell kärlek mellan oss, men även ett beteende som jag inte ville ha i mitt liv. Mycket bråk så fort jag inte tyckte lika som honom. Åsikter o bråk om mina barn som gjorde att jag mådde rent ut sagt skit.
Rekationen har varit av o på i nästan ett år. Det sliter. Jag vet ju att så kan man inte leva. Men ändå kan allt ramla över mig. Jag känner mig så ensam, rädd o ledsen. Jag skulle lätt kunna ringa honom o verkligen försöka få honom att oxå vilja försöka igen. Jag vet ngnstans att jag är viktig för honom. Men nä, jag gör inte det. Jag vet nu att vi har verkligen försökt. Jag är egentligen inte ensam. Jag har mina ungar, familj o vänner. Men visst saknar jag närheten o tvåsamheten. Men försöker fokusera på, att nu är det jag som kan bestämma över min tid. Bestämma över hur mitt liv med mina barn ska se ut. Kärleken kommer nog när den kommer. Det får tiden o stjärnorna utvisa.
Vi kan peppa varandra i att känna tillit å tro att framtiden blir full av ljus!!!
Rätt tänkt av dig Åsa! Jag blev lämnad för ett tag sedan och hela min värld raserades. Jag var livrädd och just ensamheten skrämde mig mest, trots att jag har två härliga barn. Men nu när jag efter ett tag arbetat med mig själv, brutit ihop och tillåtit mig själv att känna alla möjliga känslor, mest jobbiga, så kan jag faktiskt säga att jag överlevde. Jag mår faktiskt helt okej, med mig själv. Och jag ser fram emot en vår och sommar tillsammans med MIG.
Lycka till på din resa,
Kram Emma
Å så skönt att höra! Ja många känslor poppar upp! Men det är kanske det som behövs! Lär jag mig nu att bli lycklig med MIG, har jag ju inget att vara rädd för.
Men mitt sår är så infekterat o det har rivits upp om o om igen eftersom vi har gått på o av relationen så himla många gånger.
Steg nr 1 nu är att jag måste sluta älta vad jag gjorde för fel. Vi var ju faktiskt två om detta.
Det här inlägget är i stort sett svaret på frågan jag fått så otroligt många gånger: ”Varför är du singel?” Jag brukar svara lite olika saker beroende på vilket humör jag är på, oftast något ytligt och lättillgängligt eftersom jag vet att den verkliga anledningen är en riktig bomb som får de flesta att dra sig undan av obehag över vilka tankar det sätter igång hos dem. Jag har varit singel nästan hela mitt liv, och den verkliga anledningen är att jag aldrig har varit beredd att acceptera det som Michael beskriver i det här inlägget. Visst har jag blivit kär och visst har jag blivit uppvaktad, men om jag på ett tidigt stadium har sett tendenser som pekat i den här riktningen så har jag tackat för mig. Nej, jag letar inte efter en perfekt man, men jag letar faktiskt efter en man som är perfekt för mig, och hittar jag inte honom så har jag det mycket bättre på egen hand.
Charlotta
Jag känner igen i att ha varit singel hela livet. Jag har gjort många, korta försök men då tummat på mig själv för mycket och då har mitt inre skrikit. Jag har börjat må så dåligt varje gång och det har nog varit min räddning. Då har jag skrämt bort killarna 😀 Det är bara lite tragiskt att man ska vara singel för att det är så svårt att hitta kärlek å respekt.
Visst är det tragiskt! Man kan fråga sig hur vi egentligen har hamnat här, kollektivt då, tänker jag.
Charlotta
Intressant fråga!! 😀
Hej
Oj vad jag känner igen mig i det ni skriver.
Ja har varit så blind och det gör så ont i mitt hjärta.
min fru har bestämt sig för att vi ska skiljas.
vi har levt halva mitt liv tillsammans, men nu har hennes krafter tagit slut hon har gett o gett och tyvärr har jag inte gett lika mycket tillbaks, bara tagit för givet att det ska vara på detta sättet.
Jag förstår precis hur hon känner sig när jag läser allt ni skriver här och det gör så ont i mig för att jag gjort detta mot henne utan att ens förstå.
efter mycket tårar panikattacker och en stor skam så har jag bestämt mig för att göra allt jag kan för att hon ska må bra igen, det är en lång väg men nu är det min tur att ge tillbaks till henne.
Jag har älskat henne varje dag i mitt liv både bra och dåliga,jag har alltid och kommer alltid göra vad som helst för henne, jag har alltid känt att jag har haft sån tur att få dela mitt liv med en kvinna som egentligen är för vacker för mig, för smart och för godhjärtad.
Jag hoppas så klart att det fortfarande kan bli vi igen när hon mår bättre även om oddsen är låga, det jag vet och förstått nu är att det finns många småsaker i vår vardag som jag kan förändra för att hon ska få må bra och det kommer jag ändra på, vilket inte är tomma ord utan för att man ska kunna förandra sig måste man komma till insikt förs vad som är dåliga egenskaper hos en, först då är man mogen att verkligen göra arbetet och tro mig jag är mogen nu.
tack för alla kloka ord ni skriver här det betyder så mycket för mig.
Va fint skrivet Matte, hoppas det ordnar upp sig för er!! 😀 Känner med dig…
Hej Petra
Tack för ditt stöd!
Hoppas av hela mitt hjärta det gör det men oddsen är låga tyvärr 🙁
Ska hålla tummarna hårt, hårt…tycker din insikt å vilja att förändras bådar gott inför framtiden…vem än det blir du delar den med ❤️
Matte!
I denna process rekommenderar jag dig att låta henne vara. Visa i handling hur du förändras, men be inte henne om kvitton. Har hon uttalat de orden har hon kommit en lång bit på vägen. Den vägen vandrar man inte tillbaka så lätt. Att ge tid, frihet och släppa taget är viktigt för er båda. Kanske blir det en fortsättning med er två eller så utvecklas ni på ett bra sätt ändå, med möjligheter att växa båda två och ha en fin vänskap. Att ge kärlek är att visa förändring men också att låta den andre bli fri på sitt sätt.
Så sant!
Klokt skrivet Pierre.
Vad fint och klokt skrivet Pierre!
Hej Pierre
Tack för dina kloka ord.
det är just vad jag gör jag söker förfullt efter ett möblerat rum eller vad som. sedan så låter jag henne bo kvar i huset så länge. de dagar hon jobbar nätter så kommer jag bo i huset med barnen, sedan hur vi löser helger vet jag inte än men jag måste få vara med barnen med annars orkar jag inte.
För mig finns all tid i värden och vänta, det viktigaste för mej är att hon hittar balansen i livet sen får vi ta det därifrån.
Hej Matte!
Det är nog som Pierre här skriver. ”Har hon uttalat dom orden så har hon kommit en bra bit på vägen. Den vägen vandrar man inte tillbaka så lätt.”
Men du verkar ha en stor vilja att förändras och ett gott hjärta.
Jag önskar dig lycka till!
Hej Josefina
Nä jag är väl medveten om att hennes beslut växt fram under lång tid och jag har inte mycket till hopp att det ska lösa sig.
men det minsta jag kan göra för henne är att hon får tid att hitta sig själv och må bra igen.
jag kan inte ändra på det som vart, tyvärr har jag vart blind och i stället för att lyssna har jag tagit det hon sagt som kritik mot mig som jag blundat för.
först nu som jag verkligen förstår.
men för mig är det viktigaste att hon kommer leva lyckligt igen även om det måste bli utan mig.
Tack för dit svar
Det är stort och fint att tänka så.
Kram
Kunde också varit jag som skrivit. Allt det du skriver stämmer klockrent in på mig själv.
Nu har jag – tack och lov – ännu inte dragits in i skilsmässa, utan vi lever i ett separationsförhållande sedan några veckor.
Först efter det som hände har jag insett meningen med livet. Jag vet hur hon kände sig under alla år. Och jag skäms som en hund för hur jag kunnat göra något dylikt mot en jag älskat mest av allt.
Nu måste jag ta tag i mig själv och jag kommer jag göra allt som är möjligt för att få återuppleva ett liv med min älskade fru för resten av våra liv.
Men det är svårt. Minsta lilla stavelse vill jag vända ut och in och analysera. Fokusera på det positiva är inte så enkelt just nu
You never walk alone
Hej Peter
Jag önskar dig lycka till hoppas det går bra för er.
Jag känner precis igen mig med att analysera vare litet ord.
blir tokig på mig själv att inte kunna tolka information längre.
Med vänlig hälsning
Matte
Hej Peter.
Jag skulle fokuserat på såväl positiva och negativa saker i livet.
Vara i dig själv.
Släppa såväl dig och din partner i tanke och handling. Lägga tankar på återuppleva åt sidan, för det går inte att återuppleva saker. Man kan bara uppleva saker på nytt, även om jag förstår vad du menar var då, just då. Nu och framtiden beror på dagen och morgondagens handlingar.
Tolka inte så mycket vad hon säger, skriver, tystnad etc. Fundera snarare på hur du agerar och interagerar med andra. Var dig själv, förändras för att du vill och behöver inte för att blidka någon annan. Lycka till
Vad saknar du?
Vem är du?
Inte här är jag, kom tillbaka till mig. Jag älskar ju dig
Den lilla delen har en terapeut fått mig att låta bli.
Skulle enbart leda till en större press än vad som är nyttigt och så är den negativa spiralen igång.
Jobbigt är dock att det här med ”Vem är du” då det är det som hon vill ta reda på. Men jag märker nu hur hon flyger iväg i rak motsats mot vad som är syftet.
Skulle det då sägas ”fel” saker av mig. Då anses det direkt som en bekräftelse på att hon gjort rätt.
Vilket i sin tur, som jag tolkar det, beror på att det är precis det hon tycker hon inte gjort.
Fick idag lite kloka ord av en f d kollega angående det du skriver.
Lite om att vända på steken.
Gäller bara att vända fokus från ”självömkan” till lite mer jävlar anamma.
Med andra ord. Var attraktiv.
Låt henne flyga åt vilket håll hon vill, så länge hon inte skadar sig själv eller någon annan.
Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser dagens text… Så många år som jag försökte nå honom utan resultat. När han sen valde att lämna mig kände jag mig så förnedrad så nere på botten.
Men nu när jag fått landa lite i mig själv, arbetat med mig själv så känner jag hopp. För första gången på många år gillar jag MIG och jag känner att jag lever, även om vissa dagar är jobbigare än andra, så tillåter jag mig själv att känna, istället för att gå på autopilot.
Jag torkar mina tårar. som är tårar av lättnad över att jag är på väg, mot något bra tillsammans med mig själv och för första gången känns det helt okej!
Jag känner mig fri och andas med hela min kropp, jag kan till och med känna ett pirr i magen för den kommande våren och sommaren!
(Detta hade jag aldrig trott att jag skulle känna för några veckor sedan. Men när jag känner att det arbete jag lägger ner på mig själv i denna process ger resultat så gör det mig automatiskt stark – wow fan va jag är bra
Ååå sååå härligt att höra Emma!!! 😀
Härligt Emma! Livets viktigaste relation är den man har med sig själv! Kram
Vi hade det väldigt bra länge men mkt har hänt på vägen. Nu har jag haft det där kroniska hoppet ett bra tag om att partnern en dag ska vakna upp och förändras.
Jag har förstått att ”en dag”=aldrig.
Vi är ett bra familjeteam. Vi vill barnens bästa.
Jag drar det tyngsta lasset eftersom det är jag som har kontakt med alla miljoners människor som vi måste vara i kontakt med kring barnen, alla möten och besök hit o dit… Det blir så jätte jobbigt för mig för jag blir så känslomässigt engagerad i deras mående. Det är ju mina barn.
Han hjälper till med det praktiska som måste genomföras.
Är ett stort stöd o hjälp för både mig o barnen. Det är jag väldigt tacksam för. Det känns att han gärna gömmer sig bakom det här jobbiga med barnen, engagerar sig mkt i det för att slippa ta tag i det här som har med oss två att göra. Bara låter det vara som det är. ”Det ordnar sig…”
Och jag har verkligen försökt.
Just för att livet är så tufft så vill man verkligen att vi två ska ha det där extra som får oss att överleva som par. Det som ger energi för ett VI finns inte, tyvärr.
Känner igen det som Mia här skriver.
”Hade jag varit ensam så vet jag inte om jag hade orkat. Kämpar lite till…rullar i gamla hjulspår.”
Jag är egentligen färdig med mitt beslut men det känns som jag har en 10 meters slät mur framför mig som jag ska klättra över först. Och hur f…n ska jag lyckas med det när livets prövningar slår ner mig gång på gång?
Varje gång livet stabiliserar sig ett tag och man får lite krafter så tänds ett hopp om att äntligen kunna ta tag i sitt eget liv, men det blir kortvarigt, sen händer nåt igen med barnen, värre o värre saker som sänker en igen.
Jag borde nog inse/acceptera att det inte är min tid ännu, sluta drömma. Bara dra det här tunga i hamn först.
Suck!!!
Hej Josefina!
Du tänker och värderar och tar ansvar.
Tror du inte att det kanske skulle bli lättare för dig och även honom om du verkligen tog steget och lättade ansvaret från dina axlar och därigenom tvingades han att ta det också. Annars kanske det bara rullar på och du slits ut?
I processen att lämna pendlar man mycket, men när man som du skrivit många gånger redan lämnat och sedan vänder tillbaka tror jag att man ger avkall på sig själv och lätt tappa energi. Vad tror du skulle hända om du stannar kvar alternativt lämnade?
Hej Pierre!
Mitt svar på din fråga kan nog skifta från dag till dag beroende på hur jag mår, hur mkt ork jag har.
För någon vecka sen såg jag bara positivt på att lämna, få ny energi och starta något nytt. Ville verkligen det, hade bestämt mig.
Sista två veckorna har hänt allvarliga saker i vårt liv, igen. Just nu känns tanken på att lämna väldigt avlägsen.
Beslutet kvarstår, verkställning skjuts upp.
Jag får aldrig chansen att återhämta mig. Jag kör redan med krafter som egentligen inte ens finns.
Jag måste vara realist. Skulle jag lämna i det här läget så skulle jag nog rasa ihop totalt. Det är så nära.
Varken orka ta hand om mig själv eller barnen.
Jag är alldeles för skör för tillfället. Skulle inte klara mig själv. Det läskiga är att vänner runtomkring börjar bli oroliga för min ork o mitt mående. Jag måste nog lyssna på mina egna varningssignaler, lyssna på kroppen o knoppen och glömma drömmarna ett tag.
Att stanna är det klokaste just nu. Jag har en man som älskar mig och vill ha det här livet med mig. Vi har det ändå trevligt ihop.
Det är bara jag som vill något annat, egentligen.
Så kort o gott i dagsläget:
Lämna=ett stup nerför
Stanna=överleva
❤️ Var rädd om dig Josefina…kram
Försöker…
Kram ❤️
Hoppas du, Josefina, får kraft till ett bra liv i vilket fall du nu väljer att leva.
Kram
Tack Pierre!
Kraft lär jag behöva.
Kram
Jag har tänkt på att jag måste fråga mig själv lite oftare VAD det är jag VILL. Och sen vad jag behöver BÖRJA eller SLUTA MED för att det ska hända. Det är nog det jag ska fokusera på. Bilder av vad jag verkligen vill. 😀
Bra tänkt där Petra! Jag brukar säga att det finns fyra sätt att förändra livet, att tillföra något på insidan, att ta bort något på insidan, att tillföra något på utsidan och att ta bort något på utsidan. Tänker man i de banorna så blir det ofta lättare att överblicka vad som egentligen behövs för att det ska hända något.
Charlotta
Tack 😀
Jag står ut för barnens skull.. Kan inte tänka en dag utan dom. Han är arbetsnarkoman, sena kvällar o helger. Hur skulle mina barns dagar se ut om han skulle ta hand om dom?! Ta med dom till jobb, lämna dom till någon annan.. All kärlek är borta mellan oss o jag känner mig totalt känslokall. Att han pratar om att framtiden blir bättre får mig att hoppas samtidigt som jag vet det är falska förhoppningar.. Önska han insåg pengar är inte allt utan som någon skrev Tid!
Hmm, kanske dags att han får ta ansvar för sina barn!!! Grrr…blir lite upprörd.
Hmm…inte på dig M…men vad händer om du slutar anpassa dig å tvingar honom att ta ansvar!!! Inte bara för sitt jobb, uran för sin familj!!!
Det var menat som en fråga, ber om ursäkt 😀
Hej Michael och alla andra som läser och skriver på bloggen!
Tack för fina och tänkvärda inlägg och för en värdefull blogg!
Känner verkligen igen mig i dagens inläg..
Jag hittade till denna bloggen när jag behövde den som mest, mitt upp i ångestfyllda kval över äktenskapets varande. Känslan av att vara så ensam i tvåsamheten och inte alls förstådd har under så lång tid dränerat mig på livsenergi. Blev allt mindre livsbejakande och känslan av att bli levande begravd växte ju mindre emotionellt gensvar jag fick.
Det har verkligen varit en process att våga ta klivet att uttala att vi borde separera. Men så tillslut så hade allt annat känts falskt och då sa jag det, för tre dagar sedan.
Känner mig orolig och rädd för hur det ska bli för barnen och för oss.
Men om allt går bra för barnen då är jag övertygad att det var rätt beslut!
På väg mot nya vägar att trampa upp! Förhoppningsvis härliga, glädjefyllda vägar med en hel del vackert varmt ljus – som motvikt mot saknaden att inte få vara med barnen lika mycket som nu.
Försöker tänka att det inte bara är kvantitet som räknas utan ännu mer räknas kvalitet!
Hej Michael och alla andra som läser och skriver på bloggen!
Tack för fina och tänkvärda inlägg och för en värdefull blogg!
Känner verkligen igen mig i dagens inlägg ..
Jag hittade till denna bloggen när jag behövde den som mest, mitt upp i ångestfyllda kval över äktenskapets varande. Känslan av att vara så ensam i tvåsamheten och inte alls förstådd har under så lång tid dränerat mig på livsenergi. Blev allt mindre livsbejakande och känslan av att bli levande begravd växte ju mindre emotionellt gensvar jag fick.
Det har verkligen varit en process att våga ta klivet att uttala att vi borde separera. Men så tillslut så hade allt annat känts falskt och då sa jag det, för tre dagar sedan.
Känner mig orolig och rädd för hur det ska bli för barnen och för oss.
Men om allt går bra för barnen då är jag övertygad att det var rätt beslut!
På väg mot nya vägar att trampa upp! Förhoppningsvis härliga, glädjefyllda vägar med en hel del vackert varmt ljus – som motvikt mot saknaden att inte få vara med barnen lika mycket som nu.
Försöker tänka att det inte bara är kvantitet som räknas utan ännu mer räknas kvalitet!
Jag beundrar alla ni som kämpar så tappert för att era liv ska gå ihop och era barn ska må bra!!! ❤️ Men glöm inte bort er själva bara!!! Det bästa ni kan ge era barn är ju att de kan få se att ni mår bra!!!
❤️
Så sant Petra, kram till kloka dej..
Tänker på Din fråga varför man drar ut på ett beslut att lämna. Det är betydligt lättare att gå vidare från en arbetsplats man inte trivs med eller eller att säga upp en vänskapsrelation när man tycker att det drar mer energi än det berikar. Och ett förhållande som är tömt på energi – både mentalt och fysiskt,så är det nog dax att gå vidare,bättre att leva själv än att urholkas känslomässigt med någon.
Men känner också,efter några år som singel,att själen dräneras på energi på ett annat sätt när man inte får närhet,värme och beröring på alla plan. Själen vissnar lite av det också. Vi har ju alla behov av det och det är den sortens relation som ger mer på djupet,den innerliga kärleken. Tror kanske att många drar ut på tanken att lämna ( om det inte är väldigt destruktivt) om det ändå är halvbra, eftersom det inte finns några garantier att finna en ny Partner igen som man känner ger en det man saknat. Jag tror på kärleken,och det finns någon till alla,absolut,men det gäller att finnas på rätt plats,vid rätt tidpunkt känns det som,tiden går och ibland gör det ont i både hjärta och själ,känns tomt och lite tungt… när man vill…
Tur att man kan ha kramkalas ofta med sina barn & vänner för att boosta sig 🙂
Mmm…jo, det är så som du beskriver också. Inget är speciellt enkelt. Varken relationer eller singelliv. Min bild av att ”allt blir bra när jag hittar någon jag blir kär i och vill leva med” har verkligen förändrats med den här bloggen. Jag har förstått att det är lite svårare än så. Men ändå känner jag att jag måste fortsätta hoppas på att det är möjligt att ha en behaglig å berikande relation iaf. ❤️ Å njuta av livet varje dag.
Precis så tycker jag också,Petra. Är hellre själv tills jag träffar någon som det känns bra med. Har det bra och fint,det är bara den där innersta biten som saknas 🙂
Kram <3
Kram 😀
Det här hör kanske inte hemma riktigt på den här bloggen…men vill dela med mig eftersom det värmde så. Såg just programmet ”Den som får finnas” å det var ett väldigt, väldigt vackert program. Blev så glad i hjärtat av att se det. Kärlek ❤️
Dagligen fortsätter du att leverera dina kloka betänkligheter 🙂
Läst din blogg nästan dagligen i flera månader nu, och boostar mig även med lite äldre inlägg då och då, vilket har hjälpt mig att få större insikt om mig själv, mina känslor och reaktioner i det liv jag låter mig själv leva trots att jag mår allt sämre på insidan.
Läser dina ex på anledningar i dagens inlägg. Först en skön känsla att känna att de 3 första har jag släppt…men sedan 3 som är klockrent jag just nu…
Inser ödmjukt så många vi är som på olika vis brottas med relationsproblematiken på olika vis.
Har insett att det jag har framför mig med en oundviklig skiljsmässa kommer bli en tuff och sorglig ”engångsupplevelse” i mitt liv, vilket ger både känslor av lättnad och av ångest och skräck. Mer än 20 år och 3 barn innebär mycket gemensamt som vi alla tvingas få ett nytt förhållningssätt till…och i det ligger en tung känsla av sorg…
Men vill le från djupet av mitt hjärta mot livet i många år till…och kanske besvaras leendet när jag vågar lyfta blicken igen.
Varma tankar till er alla kämpande medmänniskor <3
Stort tack för att du delar med dig Lotte. Varma tankar till dig med!
Och här fastnade jag när jag borde sova inför morgondagens jobb. Var för bra för att sluta läsa
Måste säga att din blog var ännu ett uppvaknande. Det handlar, eller rättare sagt, handlade om mig. I synnerhet det du skriver om ”känslomässigt otillgängliga män”
Jag var en sån. Introvert, dryg, nedlåtande, känslolös, aldrig glad, och en hel del till.
Allt som min fru försökte med för att få ordning på mig, få mig som jag en gång var, negligerades med spydiga svar.
Hela mitt agerande gick inte bara ut över henne utan alla i familjen drogs med. Varvid vi levt i många år med en hemsk stämning. Mycket dålig karma
Och till slut kom den för min del stora smällen. För tre månader sedan kom det fram att hon signerat lett lägenhetskontrakt där hon skulle flytta in 1 Feb.
Livet rämnade totalt. Chocken är – som många av er vet – fruktansvärd
Anledningen säger hon är väldigt mycket av det som står i artikeln. Men det finns också annat i bagaget om att finna sig själv efter allt som varit.
Men hon vill framför allt rädda oss och ge oss en chans att börja om. Säger hon
Nu fick chocken mig efter några dagar att vakna upp på ett mycket dramatiskt sätt. Något hände under en resa och jag kom hem som en totalt ny person. Vilket var lite skrämmande för samtliga.
Allt vilar nu inte på mina axlar och det finns en lång historia med omständigheter som stavas ”ex” som gjorde att jag gick in i en bubbla. Samtidigt som hon också haft saker med sig som även från den sidan gått ut över en annan.
Men oavsett så är jag vettskrämd för att hon till slut skall gå en annan väg än den vi pratar om. Vet inte riktigt hur jag skall motivera mig själv till positivt tänkande.
Mitt lilla mantra ”You never walk alone” slår inte här inte.
Ursäkta att det blev lite osammanhängande. Tröttheten tar ut sin rätt 🙂
Tack för att du delar med dig Peter! Ja, ibland låter väckarklockorna högt. Starkt av dig att dela så avklätt. SÅ lätt rusa på i vardagen.
Ja tänk vad jag har kämpat i många år. Använt mig av olika tekniker för att få honom att öppna sig, erbjudit mig att betala psykologisk hjälp åt honom, bönat och bett om reaktioner eller känsloyttringar men icke. Ibland har det varit tystnad från hans sida i över en vecka, och då menar jag verkligen tystnad. Enbart barnen har tilltalats. Och jag har varit tyst med honom och hoppats att kanske snart kommer det något.. icke. Men så här om dagen, när jag kommit på honom med en hemlighet han burit på i många år, då kom allt på en gång. Kastat rakt i ansiktet och ett hejdå.
Vårt förhållande har varit dysfunktionellt i många år, jag inser det nu. Blir ledsen när jag tänker på vad vi gjort mot varandra och hur långt vi har låtit det gå. Nu är det sorg och förtvivlan, bottendjup förtvivlan över barnens sorg. Det är inte lätt men det ska gå. Det goda livet finns där nånstans, när jag är redo.
Det är där jag är just nu. Olycklig, missnöjd med en nöjd make. Jag har nämt mina grubbel många gånger under många år och ändå händer inget. Han nickar och kör på som vanligt. Jag har fått fortsätta dra förhållandet framåt själv. Rättat mig i ledet och tänkt att jo, jag borde ju vara nöjd. Han är ju en fantastiskt bra man. Nu går det nog inte längre. Jag har hamnat i att enda vägen för mig är separation och jag har ännu inte vågat säga något till honom. Hur gör jag det? Och vad har jag för skyldighet att jobba på att kanske få det bättre? Kan vi få det efter tio år av samma visa?