separation.se 4

Börjar så här:

Bland alla dem som kämpar för att nå fram till en emotionellt otillgänglig partner finns det inte enbart kvinnor representerade. Män gör det också, men genom era kommentarer, mail och erfarenheten i mitt arbete, visar det sig vara betydligt vanligare bland kvinnor att söka fördjupad relationskontakt.

”Jag har kämpat i flera år för att nå fram till honom men nu har jag fått nog!”

”Han tycker att vi har det bra som det är. Inom mig kokar det!”

”Han verkar vara från en helt annan planet när det kommer till synen på förhållandet. Så slött förnöjsam!”

Människor stanna kvar i kommunikations/kärlekssvältande relationer av olika anledningar. Några av dem kan vara:

  • Det kroniska hoppet om att partnern en dag skall vakna upp och förändras. Min kärlek skall nog kunna göra DET. ”En dag” är ett kodord för aldrig!
  • Rädsla för att inte få känna kärleken igen (hur förbättras chanserna om vi stannar kvar i det hermetiskt slutna antikärleksutrymmet?)
  • Socialt tryck: inga i vänskapskretsen och släkt har gått skilda vägar (även om oändligt mycket vanligare idag).
  • Ekonomisk oro – en för många stor existentiell kraft som gör det oerhört svårt att ta klivet ur relationen. Hur mycket kostar kärleksfattigdomen dig?
  • ”Har redan investerat så mycket tid och energi i det här, så lika bra stå ut ett tag till.”
  • Olika psykologiska upphakningsmekanismer som inte sällan närs av rädsla. Ständigt ”tänk om…” resonemang med sig själv. En förlamande självkänsla/förtroende som när alla handlingar.

Tänker och kan inte förminska den enorma inverkan ovanstående kan ha på våra beslut, men genom att se och möta rädslorna på insidan har vi kommit en bit på vägen. Det är en konst att inte lägga hela sitt liv i händerna på en annan.

En fråga att ställa sig själv:

”vad i mig är det som gör att jag kämpar och kämpar, dag ut och dag in, för nå fram till den trötta blicken, bekanta sucken om att jag aldrig är nöjd och alldeles för komplicerad?” För visst borde du ”slappna av!”? Eller?

Varför försöka nå fram till den som är fullkomligt med nöjd det som ÄR, och som du samtidigt tycker är själslig katastrof?

Just det här livet går inte i repris.

Vem kommer tacka dig för att du inte tillät ett skönt leende få ta plats i ansiktet?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare