En man är på väg hem från krogen en lördagsnatt. Han känner sig smått uppgiven och besviken på sig själv varför han slösade ännu en kväll på ett uteställe. Men han längtar efter att få träffa någon och var finns det annars möjlighet att träffa ”henne”? Han har inte helt hämtat sig efter skilsmässan 1,5 år tidigare.
En kvinna ser sig själv i spegeln, registrerar några linjer runt ögonen och tänker: ”Nästan fyrtio och singel. Var f-n träffar man en partner? Var finns alla tillgängliga, känslomässigt mogna och närvarande män?! Jag är så trött på det här!”
”Magiska” matchningsalgoritmer på dejtingsajter som ska hjälpa oss att hitta den rätta, fungerar sällan eftersom liknande intressen inte garanterar ett långt och lyckligt förhållande. Långt ifrån! Det handlar om att möta någon som har förmågan att kunna se sig själv i spegeln, och reflektera över det egna beteendet i tvåsamheten. Som kan respektera den andres känslor (även om vi inte alltid förstår dem) och löser konflikter på ett sätt som gör att tilliten inte får sig en knäck.
Om vi enbart går på sexuell attraktion, romantiska förväntningar och någon som ska fylla i våra känslomässiga luckor, blir vi förr eller senare besvikna. Vi blir mer och mer rastlösa. Eller avstängda.
Så hur gör vi för att träffa den rätte och få uppleva kärleken?
Det finns ingen brilliant trollformel, men några bitar är grundläggande:
– Attraktion (en gnista minst). Om den inte uppstått under de första åtta månaderna, är sannolikheten att den kommer senare väldigt liten.
– Personlig mognad: impulskontroll, förmågan att kunna ”bråka bra” för att lösa konflikter. Två som är öppna för att lära sig istället för att ständigt försöka vinna ”debatterna.”
– Liknande värderingar (inte detsamma som intressen).
– En person som respekterar dig för den du är och dina känslor; visar omtanke, medkänsla och manifesterar kärlek i handling. Kärlek är ett verb!
– Någon som är fri från skryt och extremromantiska (i ett tidigt skede) gester (kan vara varningstecken).
– Någon som respekterar sig själv och de egna gränserna.
– Som behandlar främlingar med värdighet.
Ingen är perfekt, men det finns de som är tillräckligt medvetna om sina ”konstigheter” (som vi alla har) och som är varsam med dina.
Det är en konst att kunna backa från den inre jakten kring att möta någon. Det är så lätt att ge råd till andra:
”Ta det lugnt! Han/hon kommer när tiden är mogen.”
Men när längtan inombords är stark och besvikelserna för många, är det någonting helt annat.
MEN det vi kan göra under tiden: är att se till att egenskaperna som vi söker i en annan lever i oss själva.
Michael Larsen – relationscoach
Konsten att möta rätt partner – webinar. Du är varmt välkommen söndagen den 6 augusti kl 20.00
Fantastiskt tänkvärt inlägg Michael. Alla ord och meningar är så bra och allra helst den sista.
Skulle vilja tillägga att ”Mister du en så finns det tusen åter.” Det ligger något i det.
Jag har haft möjligheten att träffa flera helt underbara män. Som skulle kunna passa in på de grundläggande komponenter för ett långvarigt förhållande du nämner.
Det finns många fina fantastiska män i Sverige, helt underbara, varmhjärtade, tänkande, emotionellt närvarande, som tar hand om sig själva på ett förnuftigt sätt, deras barn och släktingar. Och de är lugnar än många av oss kvinnor som ofta värderar hur en man ska vara. Har hört diskussionerna på damtoaletten och kan förstå att män känner sig överkörda av kvinnor ibland. Flera av oss, även kvinnor, lever kvar i gamla manligt och kvinnligt-mönster.
Skulle vilja hylla männen för allt vad de får stå ut med från oss kvinnor ibland. Det är så lätt att för det mesta döma mannen men det krävs två för en tango. Även den lugnaste mannen kan få ett utbrott när kvinnan är ambivalent och han försöker göra så gott han kan. Vem som helst kan mista humöret, hoppet, tron, kärleken om man vänder sig ut och in och ändå inte förstår den man älskar.
Vi har vårt östrogen men männen har även sitt testosteron att tampas med.
Ibland kanske vi hade behövt en äldre släkting, som med sina livserfarna ögon och öron talade om för par som snurrat bort i för mycket tänkande och kännande hur tacksamma vi ska vara för det vi har istället.
Ibland tänker jag även (fast jag tänker mycket iof) hade skilsmässorna sjunkit om Sverige blev hotat av exempelvis krig. Hade vi månat mer om det vi har då. Stannat upp och sett varandra djupt i ögonen och blivit rädda om varandra och våra barn.
Jag tänker även…vad händer mellan könen nu när kvinnorna de senaste 70 åren allt mer blir jämställda med männen på arbetsmarknaden med lika omfattande utbildningar och yrkeserfarenheter. Allt fler kvinnor väljer att leva själva. Medan männen oftare vill leva i tvåsamheten…
Vad gör de tre SSSen med oss! När vi har tillgång till dem? (Stålar, sprit, sex) Är rädd för att vi kvinnor går i samma ”fälla” som männen när vi kommer upp oss i samhällets ekonomiska del. Det kanske kommer att dröja 30 år till innan vi landar i hur denna jämställdhet påverkar hur vi ska leva i relationer.
En liten kontrast …läste en bok och i den fanns ett talesätt av kvinnorna att ”skaffa minst ett barn med mannen innan du gifter dig med honom” tar han hand om barnet bra så gift dig med honom. Kanske det är så den ekonomiskt fria kvinnan vs den ekonomiska mannen kommer att resonera om sin partner i framtiden.
Ditt inlägg var väldigt fint Michael, som alltid. Och ni förstår den mannen som träffar mig får sig många skratt åt allt mitt tänkande om han orkar med det.
Ha en trevlig helg allaihopa
Är inte så säker på att den rätta personen dyker upp när tiden är mogen eftersom Sverige är ett av de länder som har flest singel hushåll, och det är många som lever hela sitt liv utan att träffa någon att dela livet med. Var då det då så att rätt person inte fanns eller att mötet aldrig inträffade eller rann tiden ut?
Hmm…den här texten gick bara rakt in i mig. Det är som att orden träffar ännu mer nu. Jag ÄR den där kvinnan. Min desperata längtan har jag levt med hela mitt liv. Den består förmodligen av något emotionellt sår sen barndomen, i kombination med helt vanlig mänsklig längtan efter närhet och emotionell kontakt. Spela roll. Jag vet iaf vad desperat längtan är. 😀 Efter en STOR ny besvikelse har jag svårt att resa mig. MEN jag kan oxå se att det växer fram nya insikter hela tiden. Jag ser mer klart på mig själv, mina känslor, beteenden, tankemönster…och jag VILL bli ännu mer medveten och lära mig mer om mig själv och relationer. Jag tänker inte ge upp. Jag ska bli den där kloka, insiktsfulla, medvetna, lugna, trygga, kloka diamanten som skapas under hårt tryck. Jag är påväg och jag ska INTE ge upp.
Oj…sååå klok tänkte jag inte bli 😀
Min frustration grundar sig i upplevelsen av att aldrig riktigt få chansen att visa vem jag är. Det är som att alla har så bråttom så om det inte blixtrar från början så finns det inget värde i att gå vidare. Längtar oerhört efter den som tar sig tid att se allt det fantastiska, och det mindre fantastiska, jag har att erbjuda.