Jag hör alltför ofta om personerna som blir förälskade i varandra, men där det gamla livet med ett ex inte städats upp. Eller användandet av en annan människa av kött, blod och själ, som trampolin för komma ur en relation som sedan länge är dödsdömd. Löften som generöst delas ut, men som slutar med svek och osanningar. Drömmar och längtan som oundvikligen rör sig mot stupet.
Kraften i förälskelsen är en av de starkaste drogerna som finns. Den kan förföra oss till att gå med på och kompromissa kring sådant, som vi innerst inne vet är fruktansvärt destruktivt. Vi ser sanningen men blundar för verkligheten: ”för tänk om det kommer att bli bra en dag?! Jag älskar ju honom/henne över allt!”
Familj och vänner som ser att vi förlorat greppet. Vi blir vilsna främlingar i våra egna tankar och hjärtan. Skuggor som egentligen skulle röra sig bland solstrålarna.
Jag tänker inte ge några råd, eftersom jag vet hur svåra de kan vara att följa – fråga istället dig själv: ”vill jag vara ett alternativ B, tidsförströelse, statist i ett drama, ångestdämpande medicin, rollen som kickgivare…..?” Nej!
Det här livet är oerhört kort min bloggvän; skall vi fylla det med oro, rädsla och kronisk stress? Eller lugn, skratt och kärlek?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så sant så sant! Jag vill ha lugn, skratt och kärlek. Jag har efter många om och men stängt ute rädslan. Rädslan kommer inte in längre. Rädslan att lämna har suttit fast i mig. Så rädd att aldrig finna ngn med det underlbara fina smilet, fina ögonen, kramgoa, passionen. Isälltet har jag stängt rädslan ute. Hade det bara varit det underbara hade jag så klart inte lämnat. Men jag orkar inte ha alla bråk, stress, bli kallad allt mellan himmel och jord, den där örfilen. Får hellre lära mig att leva med mig själv och hitta kärlek, lugn och skratt i det jag har närma mig, dvs mina barn, mina vänner osv… En stund i taget, en dag i taget. Detta ska gå! Det är inte farligt att vara ensam…
Kommer aldrig förstå att någon man levt med i många år utsätter en för otrohet.. Hur svårt kan de vara att avsluta ett förhållande innan man går in i ett nytt? Så lågt! De är tur iallafall att jag tror på karma, de kommer en dag som någon får tillbaka
Jag hoppas och tror som du Eva.
Min fru var otrogen hemma i vårt gemensamma hus i en våra döttrars sängar, och barnen sov i rummet bredvid.
Jag får en STOR klump i magen när dessa tankar kommer upp i huvudet. Hur får jag bort dem?
Daniel! Jag får en stor klump i magen när jag läser dina rader. Jag tänker att ingen ska behöva bli utsatt för något sådant som du blivit av din fru, men jag har också insett hur den där egobubblan kan få människor att göra osannolikt sårande saker, för de ser bara sig själva.
Och så tänker jag med din fru. Det är ingen ursäkt, men en förklaring tror jag kan vara att hon inte ser någon annan än sig SJÄLV. Inte dig. Inte era barn. Det förlåter inget, men jag tror att hennes svek har mycket mindre med dig och era barn att göra och mycket mer med henne själv. Jag tänker att kan man bete sig sådär så har man ett stort tomt hål i sig själv som man försöker fylla med vilken kick man än kan komma på, nu var det en ny man för din fru. Eftersom hålet i sig är så uppslukande så går man helt upp i sig själv och i jakten på att fylla det. Och då blir de människor som borde vara viktiga bara några i utkanten.
Jag har själv sett denna osannolika oförmåga att se hur de sårar hos min exman. Jag kan också konstatera att ett halvår efter skilsmässan är det han som mår sämst trots att det var han som lämnade. Han jobbar fortfarande på att fylla sitt hål utifrån, med att ständigt älta vad som var dåligt med vårt äktenskap, för att hålla fast vid att beslutet att lämna var rätt antar jag, med nya prylar, en ny bil, strapatsrika resor etc.
Medan jag gick rakt in i smärtan och sorgen. Tillät mig tänka alla de där osannolikt smärtsamma tankarna, som likt den du beskriver, tänkte de tills att jag hade tänkt de klart. Känns all smärta tills att den började klinga av.
Så min väg var att gå rakt in i smärtan och sorgen. Älta, älta, älta med vänner. Skrika, gråta. Fråga varför tills att svaret inte spelade någon roll längre.
Idag sitter jag i mitt kök i ett hus som jag med lugn ska lämna till våren. Idag är jag ensam, äter en sen frukost, lyssnar på fantastisk musik. Känner lycka, lugn och ro i att vara ensam. Känner tacksamhet över den resa jag gjort och den styrka den har byggt upp. Skilsmässan är inskickad och det var också mitt val att skicka in den.
Istället för som min exmake som fyller sitt håll utifrån har jag börjat fylla mitt hål inifrån. Och det ger ett sådant lugn och en sådan lycklig lågmäld tillfredsställelse
Vilken väg som är din Daniel vet jag inte. Men du är inte ensam. Vi är visserligen bara här i cyberrymden, men vi är här. Du kommer igenom detta. Och du blir lycklig igen.
Varm kram!
Åh Marianne vad jag är glad att du finns här i cyberrymden. Jag kan nästan ta på din närvaro och känner mig trygg när jag läser dina kloka ord. Min resa att komma tillbaka har inte börjat ännu. Hon bor fortfarande under samma tak som mig än så länge. Hon letar lägenhet. Jag vet dock inte om jag orkar vänta allt för länge. Hon går här hemma om kvällarna och spelar jullåtar och nynnar och sjunger med, som om ingenting har hänt. Jag vill bara hon ska försvinna så jag kan börja ett nytt kapitel med mina underbara döttrar. Jag håller dock fasaden uppe så mina barn ska drabbas så lite som möjligt.
Vetskapen du finns här ute gör det lättare.
Du betyder mycket för mig.
Bamsekram från mig!
Lyssna till ditt Daniel. Jag gick igenom liknande med mitt ex, förutom otroheten. Han ville fortfarande sova bredvid mig i sängen. För mig kändes det hemskt, förnedrande att han skulle se mig i bara mässingen. Om han nu inte älskade mig längre, hur kan han utsätta mig för närheten det innebär att sova bredvid mig. Det tog några sömnlösa nätter då jag var livrädd att i sömnen komma över på hans sida. Han fick flytta ut från sovrummet. Han blev jätte arg, och förstod inte vad som var problemet. Vart skulle han sova? Det fick han lösa, sa jag. Han tyckte att vi skulle sova varannan natt i soffan…., för hans rygg pallade inte annars. (skulle inte tro det ;-)) Till slut så tog jag kommandot över mitt mående, och sa att vi inte kunde bo tillsammans under samma tak. Precis som säkert du känner, så går man som på nålar, nonchalanta beteenden och kommentarer från den som vill lämna. Vi bodde varannan vecka i huset tills det blev sålt och vi flyttat. Jag upplevde att det blev en övergångsfas för barnen som bodde kvar i huset, men att vi vuxna var där varannan vecka. Jag mådde mycket bättre av att han var borta, och kunde sakta landa och försöka fokusera på mitt.
Så ta kommandot över ditt mående. Du ska inte gå med ångest i ditt eget hem. Jag hoppas du ser DIG som viktigast nu, och barnen förstås.
Stor varm kram, Daniel!
Daniel, lider med dig och alla andra som blivit utsatta för otrohet. Vi har inte haft någon tredje part inblandade i vår skilsmässa. Smärtan finns där ändå att bli lämnad. Jag håller med Marianne om styrkan att göra sin egen inre resa. Oavsett ”vems fel” som det kraschade äktenskapet beror på. Det lugn som börjat infinna sig hos mig efter 6 månaders kämpande och skräck inför sin egen spegelbild är en stark och otroligt skön känsla.
Ta professionell hjälp, jag gjorde det. Läs böcker, det finns mycket bra stöd inom personlig utveckling. Jag började med mindfulness för ett par månader sen-det har verkligen börjat ge effekt.
Ta hand om dig Daniel och dina barn! För mig var/är barnen min livlina.
Tack Håkan
Ska följa dina råd om hjälp.
Ni betyder otroligt mycket för mig nu.
Den här boken köpte jag och den hjälpte mig mkt! http://www.bokus.com/bok/9789187049170/skilsmassokalendern-fran-skitliv-till-ditt-liv-en-kompisguide-for-killar-i-skilsmassa/
Kan inte få in i min skalle hur man kan utsätta andra för dylikt! Kram på dig Daniel, & hoppas du hittar lycka framåt❤️ Tack till er andra, era kommentarer betyder mycket liksom Michaels inlägg
❤️ Tack Eva
Det skär i hjärtat när jag läser din berättelse….
jag känner din smärta….och det är grymma svek som du varit utsatt för <3
Jag tror att ditt ex inte varit kapabel att förstå hur illa hon gjort dig för då hade hon inte gjort så här mot dig.
Det gör så ont att bli bedragen…
Det gör så ont att bli sviken…
Det känns som man ska dö men det gör man inte <3
Jag lovar! När natten känns som längst och smärtan som störst så vill jag att du ska veta
att det kommer komma en dag när du blir glad igen <3
att det kommer en dag när du kan tänka på detta utan att gå i bitar
att det kommer en dag när ditt hjärta börjar slå igen och du kan känna kärleken till dig själv, dina barn och kanske t o m någon annan kvinna <3
Ta en dag i taget och var snäll emot dig själv <3
Kram
Tack för påminnelsen:
”Det här livet är oerhört kort. Ska vi fylla det med oro, rädsla och kronisk stress? Eller med lugn, skratt och kärlek?”
Jag har ju bestämt mig att lämna men ibland åker jag ner i nån svacka och blir skräckslagen inför framtiden men när jag har kravlat mig upp så känner jag mig superstark o ser fram emot det som komma skall.
Just den här veckan har jag sprattlat i nån grop med tankarna som försöker få mig att tycka att allt är ok, jag borde vara nöjd, det blir nog inte bättre med nån annan, tänk på allt som är bra…
Men det spelar ingen roll att jag har en snäll och kärleksfull sambo, ett lugnt liv med stabil ekonomi, barn, resor, vänner…när jag inte känner ett lugn inombords, jag känner nog en kronisk stress inom mig som säger att det här är inte vad jag vill ha och behöver, skratten och kärleken är borta, men det förstår inte sambon för så är det inte för honom.
Han tycker att vi har det bra.
Jag ska nog lyckas kravla mig upp till verkligheten igen. Det är nog julen som drar ner mig, en familjetid som förknippas med glädje, lugn och samhörighet.
Helst skulle jag bara vilja hoppa över julen.
Men jag ser fram emot ett nytt år. Ett år då jag hoppas att modet infinner sig till att bryta loss från det trygga.
Att våga kasta sig ut i det okända.
Det är dax för det!!!
Gud, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag känner verkligen med dig. Det kommer att bli hur bra som helst, stort lycka till! Kram
Men… 🙂
Har nyss skrivit på ditt inlägg från gårdagen och när jag går in på det här så har du skrivit till mig. 🙂
Ja, det finns mkt likheter i det som du har känt i din relation som du har lämnat och det jag känner i min relation som jag är på väg att lämna.
Tack för dina uppmuntrande ord. 🙂
Jag tror oxå att det kommer att bli hur bra som helst, fast jag ibland dyker ner och börjar tvivla på det.
Varma kramar till dig!
Tack för dina ord…
Jag ställde mig frågan…..svaret blev NEJ!!
Men det kan väll också vara så att en person blir lämnad genom otrohet från sin fru. När denna person sedan träffar en ny partner, då kommer expartnern och vill ha tillbaka sin fd partner, för exfrun trodde aldrig att detta skulle ske. Hur blir man av med denna exfru som ständigt vill in och förstöra vår relation? Hade varit enkelt om hon inte använt barnen i detta, dvs försöker bli sån jätte bra kompis med sin expartner ena dagen och när hon inte får sin vilja igenom så kallar hon honom vidriga saker eller stänger honom ute totalt. Hon har alltid kontrollerat honom och försöker fortfarande göra det antingen via charm eller vrede. Det kallar jag triangeldrama
stärk honom så han blir lugn och stadig i sig själv så löser det sig, tror jag….
Men hur tänker människor som blir förälskade , jättetrevligt naturligtvis, blir drogade enl ovan, trots medvetenheten om att sannolikt kommer verkligheten ifatt o kraschen är oundviklig förr eller senare. Efter kraschen, hur möter man då alla man sårat under den kortvariga men intensiva passionen.
O kanske xet som gav tryggheten , stängt dörren!
Det svikna och bortglömda barnet försöker man muta med prylar….
Som om de prylarna skulle släta över smärtan de nätterna barnet grät efter sin pappa men pappa
valde att stanna hos sin älskarinna….det finns folk utan empati och utan skam i kroppen
Ett oskyldigt barn vars hjärta blöder medan pappan lever ut sin passion får många smärtsamma minnen…
Men det bryr han sig inte om…
Så mitt i prick. Och det enda och rätta svaret bär man inom sig själv. Som ofta annars. När jag insåg att jag varit just ”den” – förälskelsekicken som behövdes för att han skulle kunna gå vidare med sitt liv – kom en lång tid av stark hjärtesmärta. Det tog tid att få ihop bitarna och förstå att det helt krasst var så… Lidandet blev för mig mindre desto mer klar jag blev över det hela. Ville så gärna länge tro att det var äkta. Nu i efterhand kan jag se tydliga tecken från den dag vi träffades. Tecken som jag ändå ganska medvetet rationaliserade bort i tron av att jag själv var överkänslig, dessutom ville jag vara exemplarisk flickvän och trodde nog att det skulle ge ränta på kärleken att blunda för fakta utan vara den mest förstående. Just nu känner jag mig inte lite bränd. Jag känner mig vidbränd.
Tack LA ❤️
Vad ni är fantastiska allihop. Visst, jag får stöd från familj och vänner men ni vet vad jag går igenom. Ni känner känslan jag har inom mig, hur otroligt jobbigt detta är.
Jag får såå mycket styrka från er. Nu har jag klarat denna dagen också.
Snart dags att vakna upp till en ny. Men med ert stöd känns varje ny dag lite lite lättare och min framtidstro stärks något för var dag.
Bamsekramar från en oerhört sårad själ!