Vi formas som människor under vår barndom, uppväxt och tonår, för att sedan vara relativt färdiga i våra psykologiska konturer. Vårt sätt att relatera designas tidigt för att sedan följa med genom livet.
Skulle vilja stretcha på tankegången: tänk om världen vi lever i har börjat förändra och skulptera oss betydligt högre upp i åren. Kanske är det så att de psykologiska teorierna inte hänger med det extrema tempot och förändringarna. Det som var grundteorin för 15 år sedan kanske inte längre är det?
Är relationer en konsumtionsvara med allt kortare livscykler? Har vi blivit RELATIONSRASTLÖSA? Ständigt ängsliga om vi är på rätt plats i livet. Är det svårare för oss att känna tillit till att personen bredvid står kvar? Att kärleken kan bära hela vägen?
Under en dag bombarderas vi med intryck som vi kämpar med att förhålla oss till: rapporteringar i datasystem, synkade kalendrar som genom ”molnet” når alla våra enheter. Dejtingsajter för personer som är i relationer men som ”behöver” lite äventyr i vardagstristessen. Vi kan stå i cirkel med andra för att skrika oss fria från stress och ångest. Alternativen och flimret är oändligt.
Vänner och bekanta berättar att romantiken som verkade vara superstabil nu är över. Vad gör de havererade förhållandena med dig och mig? Inputen.
Mot slutet av löprundan stannar jag till vid lavendeln som står tätt, tätt nära varandra i iskylan och drar handen igenom. Det doftar lugn och jag känner liv hela vägen. Det är de här ögonblicken som betyder något.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Godmorgon!
Lavendel, närvaro skön start pådragen
Undrar vart resten av texten min tog vägen- den kanske tog sig en löprunda och en stund med lavendeln den med:-)
Vad jag ville säga var att jag tror dessvärre vi bor i ett konsumtionssamhälle även när det gäller oss individer. Vi har alla ett ”bäst före datum” om vi inte ser till att jobba med vår relation. Jag är övertygad om att vi kan hålla kärleken levande år efter år- men det krävs hårt arbete från båda i relationen! I nöd och lust- säger prästen. Lusten är lätt men nöden? Vem blir vi i nöden?
Ja, vem blir vi i kärleken och i de tuffare perioderna? Konsten att inte ta för givet.
🙂
Ja, vad gör våra havererade förhållanden med oss? Vad gör de med våra barn? Kommer de bli ännu mer rastlösa? Vad är det som gör att vi inte är nöjda med det vi har och vad är det som får oss att hela tiden ompröva det vi lever i? Och vad är det som egentligen betyder någonting? Är det samhället vi lever i? Är det på gott eller på ont? Jag tänker på en intervju med Peter LeMarc som jag såg för ett tag sedan. Intervjun berörde hans texter som ofta handlar om just det här att söka något, att något alltid fattas. Vad jag förstod det som vill han ibland fånga de korta ögonblick av lycka som finns i ett längre förhållande och i en familj som inte alltid kommer så ofta men som gör att man förstår varför det är värt allting. Att känna som du vid lavendeln, att känna harmonin med det som är; precis nu är allt bra och jag lever, är värt så mycket. Jag kan känna så ibland också. Det kan vara ögonblick med barnen, det kan vara dofter och vackra platser, det kan vara när någon fångar min blick. I de ögonblicken känner jag ändå lycka trots allt det jag tvingats igenom. För mig är det en bekräftelse att jag är på väg vidare, att det börjar släppa och att livet börjar handla om mig och inte det som var vi.
Jag håller med om att grundteorin kanske bör ifrågasättas och sättas in i ”sitz im leben”. Allt rusar fortare nu, vi lever längre och pressas mycket hårdare av intryck och om hur vi bör vara, leva och må. För 15-20 år sedan var det inte så vad jag minns och jag är inte riktigt klar över om det är bra eller dåligt. Jag vet bara vad det har gjort och gör med mig.
Fina reflektioner Bo! Nöje att läsa:-)
Tanken att kan vara så har dykt upp även hos mig. Jag h o p p a s ändå att det inte utvecklas mer åt det hållet, det vore sorgligt … 🙁
Vi behöver vara uppmärksamma och villiga till förändring. Kärlek är handling. Varje dag!
Kärlek är svår, det är lätt att prata om den men det är inte lätt att leva i den.
Man ställer sig frågan ofta, vad är det som gör att känslan rasar neråt och neråt ju längre man har varit tillsammans?
Vet att det inte gör det för alla, men överlag! Vi som har erfarenhet av relationer eller äktenskap vet hur många roliga minnen man skapar när man är kär och hur mycket man gjorde för sin partner och hur busig man var när lusten föll på och då spelade det ingen roll vart man var. Allt är roligt och bekymmerslöst när man är kär: Kär…lek är verkligen som en lek och älskogen är skogen som är full med vilda blommor.
Tror inte, eller jag hoppas verkligen inte att det är så att många har hamnat i något som kallas ”relationsrastlöshet” jag vill tro att det handlar mer om oförståelse, missförstånd, blindhet och avsaknad av kärlek.
Det kanske handlar om att man har hamnat i en slentrian bana med jobb, barn och då hamnar man i soffan och glömmer bort att hålla varandra som partner levande. Utan nu ser man sin partner varje dag i mysbyxa, allt engagemang, bus och glädje är borta och nu är det bara måsten.
Eller att man tycker att man efter alla år, har lärt känna sig partner och det var inte det man hoppades på som utvecklades. Menar ibland så spelar det ingen roll hur mycket kärlek det finns, ibland så brakar det ändå!
Men jag tror att många av oss gör misstaget tror jag att tro att förhållande liksom klarar sig på egen hand, och allt ordnar sig så länge man tycker om varandra! Man lever mycket på hoppet!
Vill tro att det handlar om att man glömmer att i en relation så kräv det enormt mycket jobb för att hålla det levande, sexigt och utvecklande – och man får ALDRIG glömma att ha en levande dialog och att aldrig glömma att man faktiskt har en levande människa i sin närvaro. En separat individ vars kropp bultar och pulserar av eget liv, en människa som innehåller miljoner av impulser av olika kännslor åt olika håll och tankar.
Man måste låta sig själv och sin partner ha drömmar, förhoppningar, ambitioner av alla slag.
Man kanske måste acceptera sin partner som hon/han är och inte ha sina rosafärgande drömbild hur sin relation ska vara eller hur han/hon ska vara!!
Handen på hjärtat vem har inte fel och brister?
Kanske när man faktiskt förstår det att det är den största skatten av alla är tillgången till en annan människa i sin relation, förstå då kanske man kan slappna av i sig själv, och se sin relation för hur den är och förhoppningsvis finna sin nyfikenhet igen för sin partner sin sexualitet samt relation, och att man då finner möjligheten att få en fungerande relation med det goda tillbehören!
Fantastiskt bra skrivet. Känner igen mig i det.
Tack Bo!
Väldigt fin skrivet Anette! Något att reflektera över för de flesta av oss. Tack!
Tack Michael =)
Tiden vi lever i är i ständig förändring, så blirvockså våra relationer. Ingenting kan vi jämföra med när det gäller kärlek. Kärleken går inte att sätta etikett på, den lever sitt eget liv, och går sin egna väg. Vi påverkas i vår samtid och våra relationer får andra förutsättningar i våra liv. Ofta tror jag att vi vill kontrollera våra liv så också våra relationer.
Att vi lättvindigt lämnar relationer, och att vi ger upp lättare är ett faktum, men kanske är det meningen, att vi måste ändra på vår inställning till kärlek och relationer. Vi måste tacksamt ta emot den nya tidens kärlek, det är inget fel. Kanske måste vi bara acceptera förändringen och få ny klarhet vad kärlek är just för mig. Vårt ständiga sökande efter nya saker bottnar i en tomhet, så även kärleken. Låt den ta nya vägar, utan att känna skuld för att lämna, eller skam för att bli lämnad. Kärleken finns här hela tiden, för alla.