”Lita på känslan!” Hur ofta har vi inte fått höra det i all välmening? Problemet är bara: vilken av känslorna? Känslorösterna är inte sällan i konflikt med varandra. Och vad händer när vi inte lyssnar till vad förnuftet har att säga? Och bara går på det som ”känns rätt”?
Det finns ett oändligt antal exempel på hur vi har följt nyfikenhet, intresse, attraktion och passion. Var hamnade vi?
Eller känslan som kommunicerar till oss: ”du är värdelös! Du förtjänar inte! Med den kroppen borde du inte få visa dig på stranden.”
Eller drev på sociala medier som gör oss förbannade: ”jag ska minsann visa vad jag tycker med en vass kommentar!”
Känslor upplevs via kroppen och kan vara helt fantastiska! De får människor att skapa musik, film, uppfinningar, böcker, barn och annan skönhet. Men känslouttryck skapar även kränkningar, fördomar, hat, fanatism, terror m.m.
Om vi saknar ett empatiskt klokhetsfilter inombords som känslorna måste få passera innan de kommer till uttryck, ligger kaoset inte långt borta. Vi behöver ha tillgång till känslomässig intelligens för att inte gå vilse.
Mannen berättar för mig: ”tidigare – om jag t.ex. var på after work så gick jag alltid i samma fälla, därför att känslorna bedrog mig. Det slutade alltid på samma sätt: attraktiva och vackra kvinnor som redan var i förhållanden. Jag var alldeles för ivrig och tog inte tiden att lära känna dem på riktigt. Någon var ärlig och sa som det var, men känslan inom mig sa: det ordnar sig! Gång på gång sårade jag mig själv. Drogs till dem som hade ett alldeles för stort bekräftelsebehov därför att jag själv hade det. Kaos, kaos, kaos…”
Vägen till destruktiva beteenden går nästan alltid via känslan och vi behöver lära oss att även ge förnuftet rösträtt. Som jag ser det, är en betydande del i att vara en integrerad människa, förmågan att lyssna till, men inte alltid reagera. Utan agera, vilket ibland betyder att inte göra någonting alls.
Vi behöver vända oss till våra djupare grundvärderingar och fråga dem: ”vad skulle du gjort i den här situationen?” En av mina inre pelare som bär upp taket på personen Michael, är frågan: ”skulle mina döttrar vara stolta över mig om jag gör så här nu? Skulle jag vara en bra förebild som pappa/man/människa?”
Michael Larsen – relationscoach
Jag satt med en fin manlig vän i helgen. Jag sa till honom att när din lilla dotter gråter för att hon slagit sig eller inte får det hon önskar så hånskratta inte åt henne. Förminska inte hennes känslor och lär henne inte att hon är barnslig eller löjlig eller dum för att hon inte uppför sig så som du vill.
För en dag så kommer hon växt upp och hon kommer bli tillsammans med någon, sannolikt en man, och då vill du väl inte att han ska skratta åt henne när hon gråter eller förminska henne?
Du är hennes första kärlek. Om du behandlar henne illa så lär du henne att hon kan härda ut och älska någon som tillåter sig att behandla hennes känslor som att de inte spelar roll.
Och det samma gäller din fru. Behandlar du henne illa så lär du ditt barn att det är så man har en relation när man älskar varandra för det utgår din dotter från att ni gör.
Jag tror på kärleksfulla relationer. Jag tror på långa fina äktenskap trots att mina föräldrar är skilda, trots att jag blev bedragen och lämnad. Men jag tror än mer på att vara en bra mamma och inspirera andra att vara bra föräldrar.
Tack Michael för inspirationen. Jag har tipsat många om dig för jag tror att du gör världen bättre.
Min erfarenhet efter flera kaosartade relationer är att känsla och intuition är olika saker men ofta blandas ihop. När jag gått på min känsla har jag tyvärr ofta hamnat i mindre lyckade situationer. Men intuitionen har alltid lett mig rätt även om det ibland tagit tid innan jag erkänt den ❤️