Önskan om att: ”jag måste få ett avslut!” kan vara ett kamouflage för att vilja träffa henne eller honom igen, och se om det kanske går att hitta tillbaka. Eller såsom n-personer reflexmässigt gör: sex för att hålla dig varm, så att hon/han kan dra tillbaka dig igen vid behov.
Låt dig inte förföras av psykologiska krafter inombords!
”Jag behöver träffa x för att kunna förstå vad som hände.”
”Jag behöver få träffa x så att jag kan gå vidare.”
Ett ”sista” möte handlar ofta, inte alltid, om ett sökande efter bekräftelse och svar. Problemet är att avslutsmötet ofta inte ger oss svar utan ännu mer smärta, eftersom vi hoppas på att den andre ska säga och bete sig på ett sätt som skänker oss lugn. Och vad händer om vi inte får det vi söker, utan istället ännu fler frågetecken?
Människor ger oss inte alltid svaren som vi behöver och önskar, utan säger det som de tror är bra för deras image.
De är lätt att snärjas in i grubblerier och en längtan efter att den andre personen ska bete sig på ett sätt som tar bort den emotionella stressen inom oss.
Ett avslut är först och främst en inre process: ”jag går vidare trots smärta, svek, känslor av utbytbarhet, en massa frågor kring varför och hur hon/han kunder göra som de gjorde. Jag kliver framåt även om det känns fullständigt omöjligt!”
Ett avslut handlar om en försoning om att människor inte alltid beter sig på ett sätt som vi behövt och önskat. Det existentiella vakuumet i när drömmar om en tvåsamhet plötsligt eller gradvis går mot vägs ände.
”Jag måste få ett avslut” kan vara egots stämma hos någon som vill få dig att tvivla på det som du vet är det riktiga för dig. Det finns de som ständigt vill hålla glöd i flera av sina gamla relationer för att inte behöva vistas i ”ingen relation” zonen, då det skapar en avgrundsdjup ångest inom dem.
Människor kan med andra ord spela på ”avslut” när det egentligen handlar om att hålla hoppets/bekräftelsens kran öppen.
Gör avslutet inom dig hur jobbigt det än känns. Livet är fullt av ”jag kommer inte att få några svar”, och trots det sök efter nya horisonter att fästa blicken mot.
Avslut är inte någonting som vi gör en gång, utan många! Varje dag kan vara fylld av avslut, då du klipper de emotionella trådarna som bundit dig nära någon. Det är en viljehandling av god omtanke gentemot dig själv, att distansera sig från det och dem som inte tillför det som du behöver i ditt liv.
Förväxla inte starka behov såsom lust, sex, bekräftelse, panik för ensamhet etc. med kärlek. Du älskar den som ger tillbaka! Kärlek är tvåvägsrespekt/omtanke och vilja att vara tillsammans utan ursäkter.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Huva, den texten visste var den tog!
Jag trodde inte jag var en sådan här vek person. Som desperat hänger kvar trots att allt säger att det är meningslöst. Det gör sjukt ont o inse att loppet är kört. Jag vill ses en ggn till o få svar precis som du beskriver.
Men det blir inte så o jag är lamslagen av smärta..
Jag har så många olika erfarenheter av avslut. Långa utdragna år där man försökt och försökt och till slut får man till detta avslut som innebär så många förändringar i ens liv som bara det gör ont. Sen fåt man ett snabbt avslut utan att man haft det dåligt eller att man känt sig älskad till uttalandet kommer. Då är det fruktansvärt svårt att släppa och förstå. Det är som du skriver oavsett smärtan, den kommer inte bli lättare om man river upp det en gång till men man vill ju så gärna att den andre ska ändra sig och ångra sitt beslut. Det värsta är att allt är raserat ändå och tiden går inte annat än framåt….
Har känt precis så, kan inte leva utan avslut. En fruktansvärd outhärdlig stress inuti som ätit up mig om jag inte fått prata ut. Har inga dåliga relationer är t o m vän med flera av x:en på sociala medier.
Blev slut med mannen förra sommaren, på midsommarafton (!) via sms efter timmar av ordkrig, och jag fick vänta sju veckor på att få prata. Ångest.
Relationen tog ny fart sex månader senare. Ofattbart hur jag kunde släppa in honom igen. Han behövde en terapeut, sköterska, hushållerska, kock och morsa och han fick mig på kroken igen.
Nu är slutet fullständigt och definitivt. Träffade hans x som fyllde i alla luckor. Om dubbelspel med henne och mig hela tiden, dick-pics, andra på Tinder, ”bortamatcher”, lögner på lögner, utnyttjande (bott gratis ett helt år) och total avsaknad av empati.
Så nu har jag äntligen hittat styrkan att bryta med min sjuka narcissistiska man och har inget behov av att få mina frågor besvarade eller ha någon som helst kontakt någonsin igen. Mina ögon är totalt öppna och hennes med hoppas jag. Vi har pratat och messat i timmar sen det hände och stöttar varandra.
Trodde aldrig jag skulle kunna leva utan avslut – inser en vecka efter att ha kapat totalt att det går! Ber till gudarna att jag kan fortsätta vara stark när han kontaktar för att få sina saker. Inte en pryl lämnar jag ut förrän han betalat det han är skyldig mig.
Sådan smärta i det uppvaknandet Catherine. Har varit med om ett liknande.
Det är noll kontakt som gäller, absolut. Något som är lättare att förstå rent intellektuellt men desto svårare att greppa ur ett känslomässigt perspektiv.
Dessa personer saknar viktiga delar i sin personlighet som möjliggör deras hänsynslösa framfart.
Känslan av vanmakt och orättvisa över att ha blivit drabbad är fruktansvärd.
Men det kan hända vem som helst och det är aldrig rättvist!
Jag är snart helt fri från min förövare, men jag vet att flera fortfarande är fast trots att de vet om lögnerna och sveken, så skrämmande på något sätt. Visar vad manipulation och hoppet om verklig kärlek kan göra med människor.
Önskar dig all styrka!
Har läst det paradoxa, nämligen att de som utsätts av n eller p personer i grunden oftast är starkare än förövaren. En paradox jag faktiskt tror är sann, man behöver dock tid för att se och upptäcka det.
Zenit! Det du skriver i sista stycket tog jag till mig. Jag tror också att det är så för annars skulle vi som drabbats av
n-personer inte orkat gå vidare.
Ha en fin fortsättning på sommaren.
Tack detsamma Ulla!
Betyder så mycket att få bekräftelse på att det finns de som vet, förstår och kan ta in allt det osannolika, komplexa och djupt smärtsamma.
När man hamnar i situationen att ni bor ihop, alla hans grejer är kvar utom kläderna han gick ut i, och han inte svarat i telefonen i 1 vecka och inte varit hemma på 1 och en halv vecka, och ni inte bråkat samt inte sagt att vi gör slut. Men man har ju liksom fattat att det är det…. vad gör man då?