Det är väl knappast någon som undgått att läsa och höra om de sexuella massövergreppen, som ägt rum mot kvinnor den senaste tiden.

Det är inget nytt fenomen. Vidrigheterna har ekon lågt tillbaka i historien. Det nya är att det inte passerar ohört för den stora massan. Övervakningskameror, mobiler, ögon och berättelser gör att resten av oss andra ser. Världen har krympt rejält och gärningsmännens härskarytor blir allt mindre. I alla fall utanför hemmen. Vi får inte glömma att predatorn även verkar här – i det fördolda.

Alltför många kvinnor har känt till det fruktansvärda genom egna erfarenheter. Skam har gjort att många valt att inte berätta. Rädsla för att inte bli trodda och förminskade av omgivningen. Tänk att i ensamhet behöva bära runt på en sådan urjävligt smärtsam upplevelse. Vi andra måste se till att göra det tryggt för de utsatta att våga berätta. Förminskande och rationaliseringar är porten till helvetet!

Jag tillhör dem som inte förstått vidden. Som i naivitet inte insett hur enormt utbrett detta fullständigt sjuka är. Det går inte längre att blunda och säga:

”Jag visste inte.”

Vi behöver visa ryggrad! Din syster måste kunna se och veta att det finns gott om skyddande hamnar.

Vi ser er som tror att ni kan behandla kvinnor hur som helst. Som på ett förvridet sätt skapat sig en ”sanning” där någons dotter, syster, vän, mamma…är egendom, där dina händer och nedlåtande kommentar kan ha fritt utrymme. Någons dotter…Om du inte redan är pappa, kommer du kanske en dag att bli det. Kanske föds en flicka in i ditt liv som du förhoppningsvis vill allt det bästa. Hur vill du att hon skall behandlas? Hur vill du att andra män skall se på och tilltala henne?

Vill du att någons händer tar tag i henne när det passar? Kalla henne för saker som skulle göra dig vansinnig av ilska? Äckligt gränslösa blickar? Jag tror inte att du som sexualförgripare läser dessa rader. Du ser inte dig själv som en, utan en glad och smart kille som tycker att kvinnor bör förtjäna respekt. Som i grupp flinar och tror att du är odödlig. Att handlingar går obemärkt förbi.

En dag ligger du som alla vi andra kommer att göra, och tar det här livet sista andetag. Frågorna kommer då att hemsöka dig: ”hur levde jag mitt liv? Vilka handlingar begick jag? Hur behandlade jag människor i min omgivning?” Ett liv som en jagande glufsande hyena eller värdigt upprätt?

Det är varje individs ansvar att bryta med demoner som skapats av inre psykologiska krafter, kultur, attityder från dem i umgängeskretsen, förvridna budskap som tas för ”sanningar”…

Hur kan vi skydda en medmänniska en dag som denna? Visa att vi inte viker undan? Att vi lyssnar och agerar utan bortförklaringar…

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se