När han för fjärde gången kontaktar sin f.d. fru och ber henne om ännu ett försök, och tydligheten i hennes nej inte kan blir klarare slår chocken till inombords. Insikten om att det är över rasslar ner i hela hans fysiska/känslomässiga system.
”Jag tog henne och vår relation för givet! Jag tyckte att det enligt min mening skulle vara okomplicerat, och att hon gjorde det svårare än nödvändigt. Jag lyssnade inte utan avfärdade hennes försök till kontakt som gnäll. Med det jag vet idag, förstår jag hur många grundläggande misstag jag gjorde. Såg bara min egen snäva sanning!”
Det finns en kritisk punkt i parförhållanden; som när den överträtts visar sig vara skoningslös. Den stora majoriteten av alla avslutade heterosexuella förhållanden sker på hennes initiativ, och när hon väl har bestämt sig (oftast efter smärtsam vånda) finns det ingenting vi kan göra. Det färdiga hjärtat vänder inte om!
En man berättar: ”Jag körde ständigt över henne utan att ens märka det. Jag tog beslut och min väg var den enda rätta! Ofta hade jag en hård grabbattityd som inte hör hemma i ett förhållande. Jag var blind när jag inte såg hur jag kunde göra bort henne inför vänner och familj. Försökte köra på som vanligt mellan oss trots att ”kamaxelremmen” slitit av. Zoomade in min blick på andra kvinnor och tyckte inte att det var någonting allvarligt i det. Så är ju män! Ja, allt handlade om vad jag tyckte…”
Uppvaknade kan göra ont! Den känslomässiga baksmällan när hennes attraktion (och jag tänker inte främst på den fysiska attraktionen) har seglat iväg i horisonten, kan vara det värsta som du har upplevt.
Gör aldrig någonsin detta om du vill att det ska hålla mellan er:
- Vara den som ständigt ska segra när det uppstår konflikter. Vi behöver emellanåt vara så starka så att vi kan lägga egot åt sidan och backa ur den egna övertygelsen.
- ”Skoja” på hennes bekostnad, särskilt inför andra. Upplevelsen av att känna sig förnedrad är ett av de starkaste gifterna i en relation.
- Ha ”kontakter” vid sidan om på FB och i meddelandekorgen. Gör upp med ursäkterna som du bär på!
- Tala om för henne att hon bara ”krånglar” när det uttrycks avsaknad av samhörighet.
- Missa att se hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk i vardagen. Genom att kunna läsa av icke verbal kommunikation kan vi möta känslomässiga behov i tid.
- Dela på arbetet hemma! Det kan låta föråldrat och basic, men ändå ser jag dem som ignorerar det självklara. Balans är en naturlag i tvåsamheten.
Alla gester och handlingar är delar i ett finmaskigt nätverk som bestämmer utgången mellan er. I slutänden handlar det om hur ni får varandra att må. Utan leenden, beröring, tillit, inkänning och respekt för den andres känslor är det dödsdömt. Vi kan åstadkomma mycket genom att börja leva medvetet.
Jag vet att även män utsätts för exemplen i texten och att alla förhållanden inte handlar om mannens misstag. Det finns många nyanser.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att förlora sig själv. Beställ ett signerar exemplar här.
Har läst här inne under en period och haft en del utbyte, särskilt av de kloka som kommenterar. Jag har samtidigt försökt vara en balans, en av få som ser ur mannens perspektiv i den enkelspårighet som råder i texter och kommentarer. Men läser detta och blir bara trött.
Gång på gång beskrivs det som att allt är mannens fel. Sen kommer det, likt ovan, en snabb ”disclaimer” som väl är tänkt att skapa balans.
Ja män och kvinnor är olika och kommenterar olika. Men alla män är inte lika. Inte alla kvinnor heller. Prata i stället om hur vi ska nå fram till varandra, vad kan vi ALLA göra annorlunda. Tycker jag.
Man, jag håller fullständigt med dig. Prata istället om hur män och kvinnor skall nå fram till varandra. Vi män har självklart en hel del att lära men jag blir också väldigt trött på att det endast fokuseras på detta. Michael Larsen, jag tycker att mycket av det som du skrivit tidigare är kloka ord men på sistone har det blivit lite väl enkelspårigt.
Detta är några mäns upplevelser av verkligheten. De känner frustration över att de inte såg på sig själva tidigare.
Michael: självklart är det min upplevelse, något annat kan jag inte utgå ifrån. Sen vet jag inte om frustration är rätt ord, kanske. Jag önskar absolut att jag tidigare sett det jag ser nu. Men med den insikten och därtill hörande ångest har jag också grubblat på varför inte hon vaknade tidigare, varför hon inte såg mig. Det är lätt, om än inte rätt, att behandla andra som man själv blir behandlad.
Du Man ..
Snälla snälla Du, välj utveckling !
Det Du skriver:
” enkelspårighet ”
” man läser bara detta o blir trött”
…
Ngt inom mig blir i uppror, känner igen energierna…
Du mannen som kommenterar. Ngt får du väl ändå fundera ut. O om du hade läst varenda inlägg. Vilket jag nästan gjort ett års tid. Så skriver Michael det! Men här står det såhär! För är det verkligen så att du har lagt undan ditt ego o verkligen frågat dig varför. Har du lyssnat o tagit till dig vad ditt ex tyckte var orsaken. Det är så lätt o klanka på andra vad de gör för felMen jag tror för o bli lycklig så tror jag det är viktigt o jobba med sig själv! .
Boom! Så jäkla rätt du!
Jag tror att du ”Man” skulle behöva läsa på lite kring jämställdhet. Du verkar väldigt okunnig inom det området. Jag skulle vilja rekommendera boken ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg, som särskilt handlar om heterosexuella parrelationer.
Läs den och du borde få en annan förståelse kring den ”enkelspårighet” som råder här på bloggen enligt dig.
Jag har också läst artiklarna under flera år och tycker inte att Michael är partisk för kvinnan men om man reagerar negativt på det Michael skriver så är det en liten varningsklocka att titta på sitt eget liv. Så brukar det iaf. vara för mig.
Annars går man inte igång själv på saker och ting som någon säger eller skriver. Då finns det inga känsliga knappar att trycka in. Sen tror jag ju personligen att det är fler män än kvinnor som beter sig på detta sättet som Michael beskriver mot sin partner. Inte så supertrevligt att uppleva. Kan någon relation räddas av att någon känner igen sig och bättrar dig så är det ju bra vare sig det är en man eller kvinna. Personligen tackar jag Michael för allt han skriver. Det har hjälpt mig mycket att hitta tillbaka till mig själv efter en tuff resa. Antar att det är syftet! Det finns en tumregel som är bra att följa. Kritisera inte en person som gör mycket gott för andra!
Kommunikation. Att nå fram till varandra. Förstå verbala, osynliga, kroppsliga, mentala, själsliga signaler. Att kunna signalera, och ta emot signaler iform av att ta in-bearbeta-omforma till handling något som inte känns bra i en relation. Läs meningen ”Vi kan åstadkomma mycket genom att börja leva medvetet”. Återigen en mening som säger allt. Oavsett man eller kvinna. Oavsett! Tänk om jag hade befunnit mig där jag är idag för 10 år sen eller mer….förstå sina livsmönster, varför man är den man är, vilka sår man bär på, vilka trauman man bär på och vilka filter man har som skapar det man kallar sin egen sanning….Helt övertygad att jag fångat upp signalerna tidigare i vårat äktenskap. Helt andra komunkationsverktyg och medveten förmåga till reflektion. Möjligt att utgången blivit densamma, att vi inte var ämnade för varandra, vilket jag insett nu i efterhand. Men processen hade varit otroligt mycket mindre smärtsam tror jag.
Men herregud, vart ska jag börja..
Maggie: På vilket sätt kan du från min kommentar läsa ut att jag är okunnig kring jämställdhet??
Maritha: På vilket sätt kritiserar jag Michael menar du? Om så är fallet ber jag om ursäkt. Men min avsikt var att kritisera det han skrivit.
Sen har jag också lärt mig saker här inne, texterna och kommentarerna väcker värdefulla tankar. Hade det inte varit fallet hade jag inte varit här.
Caterina: Där är vi inte överens. Jag har inte läst något inlägg där mannen nämns som den förfördelade i rubriken. Sen håller jag med dig till fullo om att enda vägen till förändring går via mig själv. Men min känsla, även bland många kommentarer här, är att det ofta är där det brister.
Jag tycker Håkan fångar det mycket väl, det handlar inte om man eller kvinna.
Till ”man” & ”Håkan” , läser allt för ofta kommentarer på olika sidor de ni skriver… ”men dom då…” Om ni följt Michaels blogg så skulle ni sett att han ofta skriver att det kan vara tvärtemot, att de kan vara en kvinna när han beskriver något om en man! Jag kan tycka att det är onödigt att behöva påpeka det , de allra flesta människor fattar väl att kan vara från båda håll! Michael beskriver ofta utifrån sitt arbete , eftersom han jobbar som relationscoach så har han den erfarenheten. Vad är det som gör att ni måste påpeka att typ kvinnor är likadana…? Tack Michael för ännu ett mycket klokt inlägg
Jag tittade snabbt nu. Av de fem senaste inlägg är fyra skrivna utifrån utgångspunkt att mannen gör fel, inte ser etc. I det femte står ingenting. Därav min reaktion.
Eva: ingen av oss har skrivit ”men dom då”. Däremot efterfrågar vi nyansering. Av de kommentarer jag läser är Håkans det enda som försöker föra diskussionen framåt.
Det är väldigt trist att vi som försöker föra fram ett annat perspektiv inte välkomnas i diskussionen i stället. Först när olika utgångspunkter och åsikter lyssnas på tror jag vi kan lära oss av varandra.
Vill vara extremt tydlig med att jag inte kritiserar bloggen eller Michaels arbete att skapa mer förståelse kring relationer och personlig utveckling. Är otroligt tacksam för att jag hittat hit, och för alla kloka människor i detta forum. Jag var en av ”dem männen” som inte hade fått med mig verktygen, förmågan till reflektion och ett intuitivt känslospråk. Bloggen blev gnistan till att rikta energin jag fokuserade mot allt yttre som fanns omkring mig till att vända spegeln mot mig själv. Från upplevd påverkan av mitt ex, barn, jobbarkompisar, chefer, prylar, karriär till att hitta mina konturer, gränser, radera rädslor och att söka ständig utveckling. Lycka kommer inifrån. Medvetenhet är nyckeln till förändring och utveckling. Förståelse för hur tankar påverkar känslor och att handling kan förflytta berg. Utveckla sitt emotionella språk. Personlig utveckling som är ”genusneutralt”. Samtidigt, precis som Michael flera gånger för fram, så finns det anledning till att majoriteten av alla relationer som bryts upp är på kvinnans initiativ. Eller att 95% av alla som kommenterar här eller på FB är kvinnor. I min umgängeskrets som är nära mig är den absolut största majoriteten män som aldrig reflekterat en tanke kring vad i en relation som gör att dem mår bra. Eller vad må bra innebär på ett djupare plan, oavsett relation eller inte. Något som jag tar med mig till mina barn där jag vill prägla dem och deras partners till att kunna hantera relationer, och sina liv på ett sunt och medvetet reflekterande sätt.
Du skriver fantastiskt fint och insiktsfullt Håkan. Dina barn har en fantastiskt gåva i att ha dig som pappa. Allt det bästa till dig en dag som denna.
Mycket väl formulerat Håkan och jag håller med dig till fullo. Jag vill heller på inget sätt kritisera bloggen som helhet utan är tvärtom mycket tacksam för att ha hittat hit och för det stöd den gett i en ständig utveckling.
Min poäng är att vi, kvinnor och män, måst prata med varandra, lära oss varandras sätt att kommunicera etc. I det upplever jag användandet av kvinnan som ”offret” i texterna lite motverkar syftet och, tror jag, skrämmer bort en del av de män som kanske har svårt med just kommunikationen.
Med ovan sagt så håller jag till fullo med dig om att män generellt reflekterar mindre och pratar mindre om känslor. Men just behöver dialogen vara krattad för att båda sidor ska komma till tals. För även om det oftare är kvinnan som lämnar så är det sällan ens fel att två träter.
Jag är kvinna och jag känner ibland mig som extra misslyckad då jag läser denna blogg. För det första har jag läst många gånger att en man sällan lämnar sin kvinna utan att det är kvinnan som lämnar, rent generellt. Min man lämnade mig och det kom som en blixt från klar himmel för min del. Jag trodde och tyckte vi hade ett bra förhållande. Det tar på något sätt ont att läsa att jag dessutom med denna erfarenhet är lite udda, att det verkligen ÄR något fel på mig då så få män lämnar en relation enligt denna blogg.
För det andra undrar jag om jag är den enda kvinnan som inte alls känner igen mig i det att (ofta) råka ut för att män som tar kontakt, som ger komplimanger, som bjuder ut och flirtar som i inlägget innan. Det har aldrig hänt mig i mitt liv och jag är över 40. Ibland när ja läser här känns det som jag är mer misslyckad en innan men det är bara min åsikt. Att jag är konstig på något vis, fast jag egentligen inte vill tro det.
Kvinna, nej du är inte misslyckad eller ovanlig. Jag är kvinna och jag har blivit lämnad flera gånger. Och jag har inte heller upplevt så många gånger att män tar kontakt och flirtar. I alla fall inte på senare år.
Man och Peter, fortsätt kommentera. Jag ser det inte alls som kritik utan ni gör diskussionen mer intressant och levande. Om vi alla känner att vi ska tycka samma hur intressant och utvecklande blir det då?
Jag läser bloggen varje dag och jag tycker den är jättebra och den har hjälpt mig mycket speciellt då jag var riktigt nere i det svarta hålet efter att ha blivit lämnad för ett par år sedan så
Michael, tack för att du skriver och tack Håkan och alla andra för era kloka tankar.
Tack Micahell! Återigen ett intressant inlägg.
Det är intressant att läsa allas kommentarer. Man förstår att man inte är ensam kring funderingarna runt relationer och framförallt separationer.
Finns dett rätt och fel åsikter/frågor/svar/perspektiv finns den egna fria viljan…vad är kunskap?
Orden vi väljer att säga och/eller kroppsspråket vi har till den medmänniska vi möter talar dels om hur vi mår och hur vi kommer att bli bemötta, så även inom relationen, är min egna erfarenhet.
Jag är glad varje gång Michael gör ett inlägg då jag känner av hans gedigna kunskaper i inläggen. Kunskaper som byggts upp från universitetsutbildning, yrkeserfarenhet och inte sist men minst egen mänsklig erfarenhet av separation- en mjuk medmänniska som delar med sig av sina kunskaper.
Fortsätt Michael och dela med dig så länge du orkar .
Tack
Tack för dina fina ord Anna K. Det gläder mig att du hämtar energi från min blogg 🙂
Jag kritiserar inte bloggen eller Michael. Bloggen har hjälpt mig mycket framåt i min egen utveckling. Jag känner dock att ibland blir det bara för mycket ena sidan där män utmålas som okunniga relationsanalfabeter och kvinnan som inget felar i relationen. Jag håller med Man, ibland blir det för mycket ”allt är mannens fel”. Jag tror det är viktigt att man ser sitt eget ansvar i varför det gick fel i relationen, att bara skylla allt på den andra leder ingenstans.
Jag känner inte igen mig i den bild av hur det målas ut att många kvinnor har det, att man ständigt är ett eftertraktat byte eller offer för mäns uppvaktning och närmande. Jag tror inte heller att mina väninnor upplever det så. Jag uppfattar bara att det blir för stereotypt emellanåt som inte alltid motsvarar verkligheten. Säkert drabbas vissa kvinnor av det men tror ändå att majoriteten inte blir bombarderad av mäns uppmärksamhet då de går ut. Och att de flesta män uppför sig bra.
Konstigt att ha åsikter om hur en person ska förhålla sig på sin blogg. Det är Michaels blogg och han får skriva vad han vill. Är man missnöjd med innehållet har man alltid möjligheten att skriva egna texter i ett annat forum med det innehåll som man själv anser ligger närmast sanningen. Jag är övertygad om att det som skrivs här är väl grundat och representerar en verklighet utifrån författarens horisont.
Eva: Ingen har väl uttryckt missnöje med bloggens innehåll? Tvärtom har många, däribland jag, uttryckt uppskattning. Däremot har flera, däribland jag, efterlyst en större nyansering och mindre ensidighet. Syftet med det är, iaf från min sida, att göra bloggen än mer läsvärd.
I mina ögon skulle bloggen vara oändligt trist om alla tyckte samma om allt. Precis som alla diskussioner.
I grunden är inte bloggar något som måste leva upp till något eller förhålla sig till det ena eller andra, de behöver inte heller förhålla sig till att bli mer eller mindre ensidiga. Det är ett kreativt rum för den som skriver, och att i det ”efterlysa” något som man själv saknar känns inte rätt. Om jag använder sociala medier skulle de kännas väldigt konstigt om någon påpekade för mig att det jag publicerar är för mycket eller för lite åt det ena eller andra hållet. Visst är det ett öppet forum men det finns främst till för den som publicerar sina tankar, inte för dem som följer. Man läser och väljer sedan själv vad man vill göra med innehållet. Det går som bekant inte att leva upp till varenda människas enskilda behov och önskningar, därav ibland en generalisering som ändå är byggd på hur samhället ser ut i stort.
Men efterlysa måste man väl få göra om man vet med sig att nu i detta fallet Micahel besitter en stor kunskap och erfarenhet. En blogg må vara ens egna tankar, men Michael skriver ju också utifrån erfarenhet och andras berättelser. Just att kritisera Michael känner jag inte att någon gjort?? Men att kritisera andras åsikter verkar vara väldigt enkelt. Så Eva, Emelienne och Agnes varför så arga? Har inte ”Man” rätt att uttrycka sig? Om alla bara håller med i allt så skulle vi fortfarande levt på stenåldern….
Tack Michael för en bra blogg!
Intressant att jag upplevs som arg…..
Jag måste bara skriva..
Jag har tagit hand om barn, hus, bil, jobb, renovering.. dammsugit varje dag. Städat toaletterna m.m, m.m..
Hon har betalat räkningar och tvätten..
Hon ville sväva loss och fylla sina tomrum.
Hon konverterade om till muslim och fann sitt rätta kall..
hon dödade sina känslor i flera år och var bara focuserad på mina misstag.
Nä min kvinnosyn är åt helvete efter detta..
Fick höra att hon träffat en annan igår natt när jag satt helt ensam.. jag blev förkrossad..
Men jag kan inte göra nått åt det så hoppas på att karma kommer bita henne hårt i livet..
Jag har gjort allt för henne och hennes barn men det har inte räckt till..
Har du lyssnat till vad du ville i relationen? Kärlek är villkorslös. Det finns inga krav i kärlek. Att sitta i efterhand och känna att du gjorde allt för henne känns som att du inte gjorde det för dig utan mer för henne? Jag får även känslan av att du levde med en rädsla för att bli lämnad om du ej levde upp till dina förväntningar eller gjorde allt detta för henne och när hon ändå lämnade dig uppstod känslan av otillräcklighet och frustration över att du gjorde ju allt för att hon inte skulle lämna men hon lämnade ändå? Vem är DU i en relation oavsett vad hon gör/gjort, är/är inte och vad skulle du vilja finna i en tvåsamhet? Ett tips är att du bara kan se till dina egna handlingar, någon annans styr ingen aldrig över. Lycka till.
Men..!
jag funderar på varför många, ”ursäkta mig”..
Kvinnor..! ska fylla massa tomrum som inte finns?
Leta fel på sin partner.
Det finns ett gäng härliga diagnoser som mitt ex troligtvis har, men det gör ju lika ont ändå..
Och hur ska jag undvika detta med framtida partner?
Jag har bestämt mig för att bli själv för jag vill inte bli sårad igen.. aldrig mer!
Eva: Jag kan inte se någonstans att någon skrivit att Michael ”måste” leva upp till något eller anpassa sitt innehåll. Däremot har flera, inte minst jag själv, kommenterat vinklingen på texterna. Vad Michael gör med detta avgör han däremot helt själv. Precis som läsaren väljer om hen vill fortsätta läsa och kommentera.
Jag vill ändå tro att valet av bloggen som kommunikationsform, och att tillåta kommentarer, tyder på en öppenhet för andra perspektiv och för diskussion. Och, som sagt, en diskussion där alla tycker lika förefaller fullständigt ointressant. Om det ens kan definieras som en diskussion.
Till, Man mfl i detta inlägg.
Vad skulle vi, dvs män och kvinnor (personer eller partner) behöva tänka på för att inte den ena parten i Viet ska behöva känna såsom mannen i Michaels exempel ovan.
Vad är det som gör att man inte förstår sin egen bidragande del till separationen?
Eller vad kan Vi både män och kvinnor behöva tänka på för att inte låta sin partner hamna in ovan situation.
Varför är det kvinnorna som oftast tar initiativ till att skiljas ( i heterosexuella förhållanden)?
Vad är det för kunskaper vi ska behöva lära våra barn för att de ska kunna bli bättre än oss på att behålla den parter man älskar?
Vilka är de bakomliggande orsakerna?
Samhälleliga, gender, stress, media, barnen,
Vad händer med oss kvinnor i dagens samhälle?
Vad händer med männen i dagens samhälle?
Hur utvecklas vi, var och en, och hur påverkar det våra relationer?
Min egen erfarenhet är att hormoner, fysisk smärta, uppväxt och genetiska arv och påverkan inom relationen formade mig till den jag var i min förra relation.
Michaels inlägg skulle kunna vara mitt liv. Fast jag lämnade aldrig förhållandet. Han blev kär i en annan kvinna och gjorde slut med mig, efter 26 år tillsammans. Han ångrade sig efter 3 mån och ville tillbaka. Han gjorde slut med henne, som även var hans kollega. Men jag var inne i ett enormt flyktbeteende från att inte orka ta in smärtan från sorgen att ha förlorat honom. Det kändes inte verkligt allt som hände. Bad honom leva själv för att reda ut sina känslor. Sade samtidigt att man kan inte bara sopa undan 26 år utan vidare…och jag älskade honom…
4 dagar senare gick han tillbaka till henne (han sade att han inte klarade att leva ensam) och nu fem år senare är de fortfarande ett lyckligt par.
Jag lever ensam.
Jag respekterar honom som person och vi hade mycket roligt ihop. Jag vet också allt som han gått igenom och tycker han är en stark människa. Det finns inget jag kan klandra honom för.
Det finns bara en sak jag redan har sagt till mina barn om kärlek och det är att om den du älskar, som säger sig älska dig, skadar tilliten till dig eller att du upplever att den är skadad så lova dig själv att kommunicera det så väl att din partner förstår allvaret. Om partner är oförmögen att förstå allvaret hur väl du än förmedlat budskapet så är inte ni rätt personer för varandra. Er relation kommer att skada er båda.
Snart fem år efter min relation tog slut klandrar jag inte honom eller mig längre. Ingen av oss kunde bättre. Men smärtan av den livskris jag hamnade i har förändrat mig och jag tror jag är en bättre medmänniska idag.
Om vi leker med våran fantasi och lossas att jag utifrån den inre styrka och erfarenhet jag har idag skulle åka bakåt i tiden till våra två första år tillsammans så skulle det aldrig bli mer än just två år för oss.
Förmodligen känner min före detta man likadant till mig utifrån hans horisont, så vem är ägare problemet?
Min slutsats är ingen av oss. Eller båda två lika mycket. Vi båda gjorde så gott vi kunde då.
Andra par jag har mött kan ha gått igenom enorma påfrestningar som sjuka barn, ekonomiska bekymmer arbetat och gjort karriär mm. Men de har kvar sin kärlek lika starkt som första dagen de möttes år ut och år in. Mina föräldrar har haft det så. Jag har frågat min mor om de någonsin kännt att de sårar varandra, ja- sade hon och berättade om en episod då de hade lite pengar och kronofogden kom och min far skämdes så att han inte kunde vara hem hemma. Han bad om ursäkt över sin svaghet. Men de har aldrig skadar tilliten till kärleken dem emellan.
Varför lyckades de?
De har alltid haft full respekt för varandra. Aldrig sagt hårda ord. De har visst uppskattning till varandra genom små kärleksgester. De har delat lika på hemmets arbetsbördor. Min mor tog över min fars extrajobb med 6 åriga sonen vid hennes sida när min far fick ledgångsreumatism i tio veckor för att trygga ekonomin. De är nu kring 80 år och kramar varandra varje dag, som de gjort sedan de var 16 & 20 år.
Kan vi här på denna blogg med Michaels professionella kunskaper tillsammans på ett mjukt sätt diskutera kring vad det är vi behöver tänka på för att förhållandet ska hålla?
Fotrfarande inget svar på en av mina funderingar..
Om du är en jävligt bra partner på pappret varför ska detta tomrum fyllas helatiden?
Andreas….poängen är att du ska fråga dig själv hur du vill bli bemött av den du älskar. Om du, oavsett kön, känner att du inte blir bemött som du vill så ska ni inte vara tillsammans. Orsaken är att det är oerhört svårt att ändra på någon annan människa. Det är även svårt att vända blickarna inåt och se sina egna brister, oavsett kön. Men när du börjar förstå vad vad som startar igång naturliga känslor hos dig såsom, ilska, sorg och glädje, kan du skapa en vardag som du blir lycklig i.
Det hör fruktansvärt ont att bli lämnad. Det är det hårdaste slaget mot självkänslan du kan utsättas för. Det är då lätt att i början kasta skit på sin partner, det andra könet (heterosex) för att döva den inte smärtan.
Andreas, även om du inte kan se det nu, så har du nu möjlighet till personlig utveckling som i framtiden kommer att ta dig till en kärlek som är större, djupare och mer respektfull än du kunnat drömma om.
Men först, ställ dig frågan hur det kommer sig att du tillät dig själv ingå i en relation för du uppenbarligen drog ett större lass än din kvinna.
Du kommer att fixa det!
Hej Anna k!
Tack för dina värmande ord..
Hmm har jobbat väldigt mycket med mitt egna inre och visst vissa bitar finns det kvar att jobba med..
Skiljde mig från barnens mamma för 12 år sen efter att hon var otrogen..
Och nu samma sak.. så något är det jag gör fel det vet jag..
Jag behandlar med respekt kärlek, omtanke och på lika villkor vi är alla lika värda..
Jag tror jag behagar för jag är just rädd för att bli lämnad.. men å andra sidan så har min fru hotat med att lämna när det inte passar henne.. hmm ja lite bitter är jag just nu men känner mig ganska så färdig med mitt egna inre.. behöver inte finna mig själv liksom.. vet vad jag vill osv..
Mitt ex är en annan människa idag och har konventerat till muslim vilket är så långt ifrån det jag tror på man kan komma..
Jag tror på människans makt.
Anna K: Läser din kommentar med glädje, precis på det sättet tror jag vi, både män och kvinnor, behöver förhålla oss för att närma oss varandra. Inte genom att anklaga eller med taggar utåt.
Stora frågor är det emellertid och ber att få återkomma vid en lämpligare tidpunkt än 23.30:)