Det finns som jag ser det två olika motivationskrafter till varför människor ”krånglar” till det i sina förhållanden. Dels därför att det finns de som älskar (eller helt enkelt inte kan låta bli) att ifrågasätta, analysera, värdera, destruktivt diskutera, hålla igång verbala krigande argumentationer etc. De hämtar av olika psykologiska anledningar näring från drama, även om det är nedbrytande för förhållandet.
Sedan har vi varianten som är betydligt vanligare: vi ”krånglar” därför att vi är olyckliga i tvåsamheten. Vi känner oss kroniskt otillfredsställda, ensamma, missförstådda, icke älskade och upplever att det ständigt måste kämpas för att nå fram. Men trots alla tappra försök är det som att prata med en vägg. Som härskarteknik kan en känslomässigt immun partner anklaga oss för: ”Du gör det alltid mycket svårare än vad det är!”
Vi gör inte det svårt utan försöker trampa oss ut ur den känslomässiga lervällingen som stjäl våra drömmar.
Vi börjar tvivla på den egna personen och undrar varför ”vi inte bara kan vara nöjda”. Känner du igen dig? Du är inte ensam!
Ett förhållande som inte gör oss trygga och ger självförtroende, gör oss till ältande-maskiner. Ständigt samma tvivel: ”Jag borde vara nöjd! Vi har ju barn ihop och vi bor bra. Vad f-n är det för fel på mig?!”
Jag får ibland kommentarer/frågan: ”Varför förespråkar du att man lättvindigt ska lämna?”
Jag är ingen anhängare av: ”Det är bara att lämna!” Tvärtom! Men jag ser genom mitt arbete alltför många som vänder ut och in på sig själva, och är olyckliga tillsammans med någon som inte är närvarande och mottaglig för uppbyggande förändringar. Människor som våndas och hoppas på en relation som en dag ska ge energi. Inta dränera livskraften.
Det är få som lämnar utan att kämpat för att nå fram och skapa kontakt. Som hissat röda varningsflaggor ett oändligt antal gånger, men där partnern bara kört på med attityden: ”Sån är jag!”
Den avgrundsdjupa känslan av att vara ensam i sällskap med den som är menat att vara partner, vän, förtrolige, älskare/älskarinna, är ett högt pris att betala för dagar, veckor, månader och år som inte har någon bytesrätt.
Michael Larsen – relationscoach
Känner igen mig och mina förhållande har varit så. Min fråga till mig själv är: Har jag för höga krav på hur ett förhållande ska vara eftersom männen tyckt det har varit bra.
Mitt i prick!
Efter över 15 år tillsammans så har jag lämnat äktenskapet nu. Kände mig genom åren mer och mer bortvald för dataspelandet. Han tyckte det bara var på mitt ansvar att ta reda på vad han ville, tyckte om, behövde. Han bjöd aldrig till eller öppnade upp. Precis som du skriver så körde han med att ”sån här är jag”’ och på det bara punkt. Ensamheten i tvåsamheten är vidrig och det gick så långt att jag kände att jag inte fanns. Inte fick finnas. Men fick så här i höstas kraft att ta mig ur detta. Även om jag emellanåt dippar rejält så försöker jag hålla fast vid att jag finns, får finnas! Och jag är så stolt över att jag tagit tillbaka makten över mitt liv!!!
Tack för att du sätter ord på känslor som är svåra o jobbiga att hantera
Dina blogginlägg har hjälpt mig helt otroligt mycket det senaste året när jag tvivlat på mitt beslut om skilsmässan.
Din klarsynthet är grym och dina inlägg har hållt mina sinnen öppna och stärkt min självkänsla 1000%
Tusen tack
Som jag känner igen mig…
I 30 år trodde jag på förändring..att poletten ramlar ner till slut…att han ska förstå vad empati,kärlek o omtanke är
Men jag lurade bara mig själv..just orden
”Sån är jag ”o det bevisade han varje dag…”ingen ska tala om för mig hur jag ska vara o leva!”
Jag försökte tala om vikten att ge o ta men för döva öron…sa man något blev han som ett trotsigt barn o gjorde än mer tvärtom..
Jag kämpade så länge…med barnen …att de skulle ha en trygg uppväxt men insåg att jag uppfostrat dom ensam …nu är de vuxna o jag har skilt mig för ett år sedan .
Han har sagt åt andra att jag raderade allt vi byggt upp i 30 års tid på 30 sekunder…
Vilken självinsikt …jag mår bra i dag o är stolt över mig själv att jag tog tag i mitt liv
Jag vill hinna leva och få ro i själen ❤️
Ja så var det… jag var den som krånglade till det… Känner igen mig i det första exemplet du tog upp. Det var som att prata med en vägg, han ville aldrig diskutera , utan han var som han var, take it or leave it! Sen kom det ju fram att han utsatt mig för lögner & otrohet, så jag känner att det var väl därför han inte ville prata,han kunde ju sagt bort sig då….
Mitt i prick och med en igenkännlighet som svider surt ! Jag kan dock skatta mig lycklig över att jag lämnat det bakom mig och har idag en man som möter upp på alla plan !
Oh Eva när jag läser dina ord är det som jag läser om mitt eget liv. I 30 år har jag sakta men säkert tryckts ner tills jag inte hade något självförtroende kvar alls. Har och gör fortfarande ett år efteråt anklagat mig själv vad gjorde jag för fel? Men hur jag än gjorde för att vara till lags dög det aldrig. Har tyvärr svårt att släppa självanklagelserna, hur gör man???
Om kvinnan är av den typen som älskar att älta och analysera mot en partner som kanske inte är van att prata, tror jag det är lätt att han (i det här fallet) backar och sluter sig ännu mer, vilket skapar avstånd och därigenom ökar känslan av ensamhet i relationen. Ibland kanske man som kvinna måste lära sig att backa och inte alltid söka strid. Det går inte att tvinga någon att prata, däremot uppmuntra till det. Min sambo kommer från en relation där hans ex ofta krävde samtal och gärna analyserade, med resultatet att han kände sig obekväm, försvarade sig genom att säga ”jag bara är sån” och så småningom söka sig utanför relationen för att bli bekräftad.
I vår relation har vi varma samtal om allt som behöver pratas om, heta diskussioner om olikheter och djupa analyser om vad vi lärt oss genom tidigare erfarenheter, med tålamod och förståelse för att vi är olika. Det funkar bra och från att ha varit den som vägrat djupa analyser är han nu den av oss som oftast tar initiativet till samtal. Så det går!
Känner väl igen mig i ….varför är jag inte nöjd! Är fortfarande där och tänker att jag nog är gnällig och otacksam som inte ser vad vi har…..men nått inuti mig säger att jag får fel väg.. ..
Att livet skall vara så svårt…….
Tack för bekräftelsen att jag inte är ”krånglig”. Att jag bara är trött på ensamheten. Önskar att han ska förstå med. Nu är det bara jag som är jobbig och han tycker allt är ok. Säger att Nu är det som det är med jobb 24/7. När ska det då finnas tid för gemensamma avslappnade stunder då. Saknar tiden när vi kunde prata om allt. Nu blir han bara tyst. Vet inte vad han ska säga. Säger han.
Allt handlar om att VÅGA LITA PÅ SINA EGNA KÄNSLOR! Det JAG känner är en sanning! Upplever jag att livet går på tomgång så är det så. Känner jag mig förminskad så blir jag förminskad. Känner jag mig olycklig så är jag olycklig. Vår kropp pratar med oss, berättar hur verkligheten ser ut när ögonen och hjärnan väljer att selektivt plocka ut bitar som ger oss tvivel, skuld och förskönande av tillvaron.
Det kan finnas olika anledningar till att vi känner som vi gör, men svaret ligger alltid i oss själva, inte i vår partner. Titta bakåt, se vilka mönster som spelas upp.
Oavsett om vi har höga krav eller inte, så finns det en anledning till att känslor infinner sig, de berättar att vi är på fel plats, att vi inte lyssnar till oss själva. Att vi är rädda för att såra andra, att vi är otrygga i våra relationsmönster, att vi återvänder till det trygga igenkännandet i destruktiva mönster…. Det finns ingen annan väg än att vända blicken inåt och sluta projicera utåt.
Jag levde länge med en man som utsatte mig för våld i olika utsträckning (dock inte fysiska slag) och jag la flera år på att försöka ändra på honom för att göra mig själv lycklig. Men det kom en tid då jag förstod att det spelar ingen roll vad han gör, säger eller inte gör, för jag svek mig själv varje gång jag tillät hans övertramp in i min integritet.. Och ingen skulle ta ansvaret för mig själv utom jag. Det spelade ingen roll att han älskade mig efter bästa förmåga, det var inte mitt ansvar att nöja mig med det.
Så rätt Eva! Jag har våndats fram o tillbaka länge. Men nu e jag fri! Jag har inte trivts i min relation alls. Men vissa bitar har dock känts bra. Och jag vet att min partner verkligen har försökt ”att vara mig till lags”. Jag har tyckt synd om honom o verkligen försökt att möta honom. Men det är som du så bra
uttrycker det , det var inte på mitt ansvar att nöja mig med det.
Tack för dina kloka ord!