Det finns som jag ser det två olika motivationskrafter till varför människor ”krånglar” till det i sina förhållanden. Dels därför att det finns de som älskar (eller helt enkelt inte kan låta bli) att ifrågasätta, analysera, värdera, destruktivt diskutera, hålla igång verbala krigande argumentationer etc. De hämtar av olika psykologiska anledningar näring från drama, även om det är nedbrytande för förhållandet.

Sedan har vi varianten som är betydligt vanligare: vi ”krånglar” därför att vi är olyckliga i tvåsamheten. Vi känner oss kroniskt otillfredsställda, ensamma, missförstådda, icke älskade och upplever att det ständigt måste kämpas för att nå fram. Men trots alla tappra försök är det som att prata med en vägg. Som härskarteknik kan en känslomässigt immun partner anklaga oss för: ”Du gör det alltid mycket svårare än vad det är!”

Vi gör inte det svårt utan försöker trampa oss ut ur den känslomässiga lervällingen som stjäl våra drömmar.

Vi börjar tvivla på den egna personen och undrar varför ”vi inte bara kan vara nöjda”. Känner du igen dig? Du är inte ensam!

Ett förhållande som inte gör oss trygga och ger självförtroende, gör oss till ältande-maskiner. Ständigt samma tvivel: ”Jag borde vara nöjd! Vi har ju barn ihop och vi bor bra. Vad f-n är det för fel på mig?!”

Jag får ibland kommentarer/frågan: ”Varför förespråkar du att man lättvindigt ska lämna?”

Jag är ingen anhängare av: ”Det är bara att lämna!” Tvärtom! Men jag ser genom mitt arbete alltför många som vänder ut och in på sig själva, och är olyckliga tillsammans med någon som inte är närvarande och mottaglig för uppbyggande förändringar. Människor som våndas och hoppas på en relation som en dag ska ge energi. Inta dränera livskraften.

Det är få som lämnar utan att kämpat för att nå fram och skapa kontakt. Som hissat röda varningsflaggor ett oändligt antal gånger, men där partnern bara kört på med attityden: ”Sån är jag!”

Den avgrundsdjupa känslan av att vara ensam i sällskap med den som är menat att vara partner, vän, förtrolige, älskare/älskarinna, är ett högt pris att betala för dagar, veckor, månader och år som inte har någon bytesrätt.

Michael Larsen – relationscoach