”Varför tar du allting så hårt?”
”Hur svårt kan det vara? Bara bestäm dig!”
Det är en hel del människor som får höra från en partner, vänner och familj: att de är för känsliga. Att de måste lära sig att damma av sig känslorna efter en diskussion, upplevelse eller konflikt.
För en viss grupp människor tar dessa välmenat ”goda råd” (och emellanåt irriterade uttalanden) extra hårt: HSP: högkänslig personlighet eller för att använda den vetenskapliga termen: Sensory Processing Senstiviti (SPS).
Det handlar inte om någon ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag hos människor (ca 15–20 % av världens befolkning), där yttre och inre stimuli processas på ett annat sätt än genomsnittet.
Dessa personer kan uppfattas som blyga, inåtvända, grubblande, känslostormande och känsliga. Som HSP är man oerhört bra på att känna av stämningslägen. Ett socialt sammanhang som t.ex. en fest med många människor, kan vara rena mardrömmen eftersom det är alldeles för många intryck att ta in och bearbeta. HSP har ett annat kognitivt/emotionellt ”matsmältningssystem”, vilket vi behöver förstå.
Jag har genom mitt arbete mött många HSP (kom ihåg att det är ett begrepp för att underlätta förståelse, inte en diagnos för att kategorisera människor) och har flera vänner med detta personlighetsdrag, och det som slår mig är djupet och förmågan till koncentrerad reflektion. Kommer att tänka på film, konst, litteratur, teater och uppfinningar – så oändligt mycket som inte hade existerat utan den högkänsliga personligheten.
Men jag vill inte romantisera: för individen med dessa förmågor är det inte bara himmel att känna stor och starkt, utan även ett helvete i en värld som mäter och belönar den hårdhudade och tävlingsinriktade människan.
Under uppväxten: i familjen och skolan var det många högkänsliga barn som kände sig fruktansvärt utsatta och ”fel.” De led och fortsätter att lida i det tysta, och likt mutanterna (hjältarna) i filmerna ”X-men” är de varelser som samhället vill ”normalisera.” Men tack och lov så är det fler och fler som kommer i kontakt med begreppet HSP och får ökad förståelse för sig själva och andra, vilket ökar vår medmänsklighet. Och det behövs i den här världen!
Michael Larsen – relationscoach
Ibland kan det vara skönt att någon annan bestämmer med. Nu gör vi detta! Inte vad tycker du? Eller varför tycker du så?
Jag är högkänslig men oblyg, social och utåtriktad. Däremot kastas jag mellan dessa personlighetsdrag. Jag är oerhört öppen och delar med mig av tankar och reflektioner, men känner mig totalt utblottad efteråt. Och har lärt mig att jag inte mår bra av för många nära relationer eller sociala sammanhang för då blir jag helt slut. Trivs inte att vara ensam för mycket heller, då slukas jag upp av mina tankar. Det är en jobbig kombination, två ytterligheter. Alltid lika intressant att läsa dina inlägg, har följt bloggen i två år snart!
Så intressant läsning känner igen mig så mycket i dina senaste inlägg.
Men hur vet man om man är högkänslig?
Din beskrivning om hur det som barn kan kännas, har så ofta känt att det varit något fel på mig och att jag så gärna vill bli som alla andra, hade så lätt att läsa av bl.a. Lärare och vad de tyckte.
Tack för att du skriver om detta
Intressant ämne detta. Känner igen mig i mycket och ska läsa på mer. Två omedelbara reflektioner:
– Tröttheten i sociala sammanhang: Inte sällan har jag varit så trött att jag nästan somnat stående. Ibland har det av omgivningen blandats ihop med fylla. Har lärt mig att vid sådana tillfällen mår jag bäst av att gå hem. Men det är självklart trist.
– Besvikelsen på människor/världen: som du skriver, ofta premieras det hårdhudade och känslokalla. Det är väldigt lätt bli besviken på andra när känslorna får ta mycket plats. Känslomässig arrogans är ett begrepp som jag inser är en av mina största allergier.