En första dejt! Ett möte mellan två människor som väcker nyfikenhet, attraktion och andra sköna känslor. Längtan efter att få ses igen och meddelanden som formar ett leende. Vi fäster oss vid personen och efter några månader övergår förälskelsen till någonting djupare.
Kanske noterade vi vissa sidor i den andres personlighet och som inte kändes helt bra. Lite väl mycket prat om exet. Svårt att visa känslor. Känslor som ständigt spiller över och blir till själviskhet. Ögon som hela tiden riktas ner i mobilen. Ytterligare ett glas vin där du känner ett inre reglage som säger: ”det är bra så.”
Små röda varningslampor som blinkar (i vissa fall kraftfulla), men tankar som resonerar: ”det är antagligen jag som överdriver. Jag behöver släppa taget och inte vara så kontrollerande. Kanske är jag hämmad?”
Månader övergår till år; några nya händelser adderas och som inte känns bra. Du börjar förhandla med dig själv i tankarna eftersom det oftast är helt enastående mellan er. En psykologisk diplomati som kommunicerar: ”man kan ju inte få allt och mina krav är nog lite för höga.”
Någon får höra: ”om det inte var för att du är så styrande och svartsjuk, så hade jag aldrig varit med henne/honom!”
En partner som är kroniskt nedstämd och inte tar sig upp ur sängen. Någon som låter dig sköta allt det praktiska och tankar som: ”jag gör det den här gången, men sedan får det vara slut!”
Medberoendemiljön förför dig med sina ursäkter. För tänk om du inte kommer att träffa någon i framtiden om du avslutar det här förhållandet? Det finns ju en helt oslagbar kemi mellan er! Du kommer aldrig mer att känna en samhörighet som denna!
Ett nedsatt självförtroende kan göra oss patologiskt toleranta! Vi har gradvis vant oss vid det toxiska förhållandet. Vi känner oss behövda! För att inte säga oersättliga för den andre.
Vi kan hamna i fällan av att försöka kontrollera den andre genom vår kärlek och extremt starka tjänarbehov, eftersom separationsångesten lever så starkt inom oss.
Viljan att till varje pris försöka rädda en partner med hjälp av villkorslös kärlek har dragit ner alltför många människor.
Den enormt starka utmaningen är att ta några kliv tillbaka och inte göra det som en annan kan göra för sig själv (eller måste börja göra helt för sig själv).
Du kan inte vara någon annans själsliga lungor som syresätter den som inte är kapabel att leva utifrån egen kraft. Kanske fick du tidigt i livet lära dig att uppmärksamhet, tålamod och kärlek innebar hårt arbete från din sida. Trasiga föräldrar, syskon med särskilda behov eller vad det nu må ha varit.
Vi kan lära andra att simma, men vi kan inte simma åt dem. Det må sitta djupt, men det går att programmera om det självutplånande hjälpandet och stå ut med abstinensen som följer i dess kölvatten.
Det är livsviktigt att lära känna och respektera våra egna gränser.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar