I kärlekens namn kan vi göra det enastående och det självdegraderande! Vi blir en bästa version av oss själva. Eller en karikatyr! Vi agerar från en omtänksam plats inombords, eller reagerar i impulsiv desperation. Jag har upplevt båda lägena!
Längtan, ensamhet, förtvivlan och kraftigt nedsatt impulskontroll kan få oss till att göra de mest tokiga saker. Vi skickar meddelande med kärleksförklaringar till personen som gått åt ett annat håll, och kanske t.o.m. träffat en annan.
Från den uppmärksamhetsbedjande platsen i vårt inre, är det lätt att förlora sin klarsynthet och sig själv. Känslor som invaderar oss och vi resonerar med oss själva: ”om jag bara berättar hur mycket jag älskar henne/honom…”
Det tog tid för mig att förstå i hela mitt emotionella system, att kärlek är ingenting vi ska försöka sälja in till någon. När vi gör det och blir avvisade (vilket vi nästan alltid blir när vi tigger bekräftelse) upphör vi med att känna tillit till vårt eget jag. Vi ber om positiv respons så att vårt självvärde ska höjas!
När vi säger till den som bemöter oss svalt: ”men jag älskar ju dig!” så är det våra egna behov som det handlar om. Vi vill inget hellre än att vi ska få lindring i vårt uttryck, genom ett rött hjärta tillbaka, eller vad det nu är…
Varken du eller jag skulle skicka ett mail eller ett brev, om vi visste att det inte skulle delas ut, nå mottagaren. Övertalningsförsök och vackra ord till den som inte vill, kommer inte och har aldrig skapat attraktion. Det är lätt att bygga hela sitt mående kring en annan människa; men så dränerande!
Härda ut abstinensen i några dagar eller veckor (ja, det låter krasst. Och är krasst!) och så kommer du gradvis att börja känna ryggstödet. Följ inte alltid känslan – den kan få oss att falla alldeles för hårt.
I smärtan har vi ett ypperligt tillfälle att bättre lära känna oss själva. Jag är väl medveten om att när vi är mitt uppe i smärtan, kan det låta klyschig, men jag vet att livet har potentialen att slipa fram ett gnistrande du. Det blir bättre!
Motgångar, kris, förlust och att orka – webinar den 16/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Tack så mycket för din blogg och dina kloka ord! Sedan jag fann den är jag ofta här, läser både nya och äldre inlägg om och om igen. Finner mycket styrka och tröst i det!
Jag undrar mycket kring varför någon som inte känner lika starkt vill hålla kvar mitt intresse? Det har varit många turer och jag har landat i att det inte är hållbart för mig. Jag förstår inte vad som driver honom i att börja uppvakta mig igen efter en tid med lovord om att nu blir det bättre, nu vill jag dela mitt inre med dig. Tidigare har jag i min dumhet trott att allt ska förändras, jag har upplevt att han själv velat. Sedan märker jag efter en tid att känslorna från hans sida pendlar. Varför släpper han mig inte? Jag är ju kär, men han har förmodligen aldrig varit det i mig, förutom i början då det var rejäl love- bombning. Varför söker han sig inte efter någon annan att känna ordentligt för istället? Hoppas att någon klok har ett svar för jag blir tokig!
Försöker släppa varför han gör som han gör och fokusera på vad jag behöver och vill, men det är så ofantligt svårt och med mycket frågor.
Jag blev helt däckad av igenkänning, och tårarna rinner både för uppvaknandet och sorgen. Jag kommer att stå ut hur ont det än gör just nu, jag vet ju att det blir bättre än att leva så här.
Jag blev helt däckad av igenkänning, och tårarna rinner både för uppvaknandet och sorgen. Jag kommer att stå ut hur ont det än gör just nu, jag vet ju att det blir bättre än att leva så här.
Igenkänning är läkande Camilla. Du kommer att resa dig upp igen även om jag vet att det gör fruktansvärt ont. Värme till dig!
Jag vet, stort tack när jag vacklar i mina mörka stunder
Jag vet, stort tack när jag vacklar i mina mörka stunder