Mannen berättar för mig: ”hon är flirtig och söker konstant uppmärksamhet från andra män. Inte på ett uppenbart, utan subtilt sätt. Aldrig varit svartsjuk förut… Känner mig splittrad och vet inte vad jag skall göra. Jag älskar henne men fixar inte gränslöshet!”
Jag frågar: ”hur är det omtanken till dig själv? Dina kärnvärden? Varför låter du dig utsättas för detta? Hur tydlig har du varit med vad du ser och känner?”
Känslor, tankar, beteenden etc. – allting är späckat med energi. Kvinnan i det här fallet, verkar ha en energi som likt vatten flyter runt. Mannens kraft stryps p.g.a. av oro. Han älskar och är därför rädd för att förlora henne. Han vet att någonting inte stämmer och söker alla möjliga förklaringar till att försöka förstå. Kampen mot den egna intuitionen tröttar ut. Förälskelsen vill förstå. Ibland för mycket. Hans inre GPS (djupare värderingar) har kommit ur synk.
Var går våra gränser? Vad är ok och inte? Hur förhandlingsvilliga ska vi vara p.g.a. känslorna? Vad är balans?
Säger till honom: ”om du låter attraktionen styra fullt ut kommer två krig att pågå: känslorna för henne som en vacker, attraktiv och varm person. Liksom oro och svartsjuka. Konstanta strider kommer att utkämpas i din hjärna. Om hon inte ser eller vill se bekräftelsemönstret, kan du antingen stanna kvar, vilket troligen gör dig grå. Eller agerar så att elden i dina ögon tänds igen. Din självrespekt, värderingar och kärlek till dig själv måste gå före allt.”
Michael Larsen – relationscoach
Träffar sedan en tid en man som inte vill säga att vi dejtar, det är för stort ord, vi umgås för att se om och hur vi trivs med varandra. Jag tänker att man dejtar och ser vad det leder till men det är ju bara ord så försöker inte lägga någon vikt vid det. Sedan pratar han om tjejer som han dejtat och åker till tjejer han träffat och äter mat och umgås, det är tjejkompisar. Vi åker på en weekend där han pratar länge med en kvinnlig expedit och säger efter att ”hon ville nog ligga”. Om jag då kommenterar detta att jag tycker det är tarvligt har jag dåligt självförtroende. Man kan vara trevlig mot andra självklart och det har jag inga problem med men känns som en onödig kommentar när man är på en mysig semester och helt plötsligt handlar det om min dåliga självkänsla. När vi gör något ihop så kommenterar han ofta andra kvinnor på tv och gör ”gillaljud” ifrån sig, det kan man ju skita i en stund men sedan blir det bara irriterande. När han åker till tjekompisar skriver han till mig att han åker till en kompis men om han åker till en kille skriver han namnet. När vi gör saker tillsammans sitter han och skriver med en massa tjejer för de är hans vänner men tiden stannar ju inte för att vi gör saker ihop (enligt honom), men om han åker till dem sitter han inte och skriver med mig utan då skriver han att han är på väg hem eller nåt.. Känner mig dum som hakar upp mig. Tror en del hänger i att han inte säger att vi dejtar och är inte ens säker på om hans vänner ens vet att jag finns, därför säger jag inte så mycket om honom till mina heller. Men om man inte törs stå för att man träffar någon hur mycket tycker man om den personen då? Jag är dessutom ingen ungdom längre och vill bara känna mig trygg och respekterad, och omtyckt såklart, vill inte hamna i att både ha kakan och äta den… Jag har egna intressen och sitter inte hemma och väntar på honom, men om man träffar någon vill man ju dela saker med den personen, göra saker och inte känna att han åker till en annan kvinna som han dessutom har dejtat och äter mat och umgås och jag kanske sitter hemma och inget gör, eller knappt ens vågar fråga om vi ska umgås ifall han väljer att åka till någon annan och umgås.. Konstig sits och jag kanske tänker helt fel? Jag är inte beredd att hålla på med sånt här, är för gammal och vill ha kul och slippa oroa mig eller känna mig osäker.. Tänker jag fel?
Eva…läs en gång till vad du skrivit. Du tanker absolut inte fel! Jag ska inte saga att du ska avsluta det som pågår. Men det känns ju som att han endast är ute efter att ha dig och ta till när det inte finns någon annan. Jag hade avslutat direct. Han är absolut inte värd dig eller din tid. Han verkar ju bara ta energi från dig och ger dig inget nämnvärt tillbaka. Bort med honom!
Så bra skrivet Michael!
Från början var det massa uppmärksamhet, och han gjorde saker. Jag tycker han är fin och kan säga det, det betyder inte att jag vill gifta mig imorgon, betyder helt enkelt att jag tycker att han är fin och vill att han ska veta det, men att han säger fina saker till mig (enligt honom) betyder att han lovar mer än han kan hålla och att säga fina saker till mig bara för att jag gör det till honom det är inte hans grej..
Nu blir det mer att ”vi behöver väl inte redogöra allt för varandra”, vilket är helt självklart för mig att man gör med någon man träffar, såklart att om han går till gymmet eller handlar eller vad det nu kan vara så måste han ju inte tala om det för mig, inte heller om han skulle åka hem till någon och fika, det är ju inte nödvändigt men för mig helt självklart då jag vill att han ska veta, det är inget som får mig att känna mig kontrollerad i alla fall att jag talar om det för någon som jag tycker om och som jag vill ska lita på mig. Jag slutar fråga för att jag inte skall känna mig kontrollerande.
Till slut är jag inte glad längre ens för de saker vi gör för jag måste tänka på hur jag är hela tiden. Han vill att man skall visa att man vill träffas men om jag frågar behöver man inte redovisa och om jag inte frågar så visar jag inte intresse.
Jag vet att han inte är likadan som de män jag träffat innan, där jag verkligen varit i medberoende men däremot så påminner saker om det och det skrämmer mig och då kan jag inte vara jag, jag vill aldrig hamna där igen.
För att man hamnat i medberoendeförhållande måste väl ändå inte betyda att jag alltid måste göra det? Jag analyserar och överanalyserar, tappar glädjen som det ska vara att träffa någon.
Jag har också utvecklat ett flyktbeteende, istället för att fråga om de jobbiga sakerna, ta svaren och utefter det gå därifrån så väljer jag att fly, stoppa huvudet i sanden, bara gå därifrån utan förklaring, eller stanna utan att fråga men inte vara nöjd. Vet inte hur man ska komma ur det? Jag tycker inte själv att jag är rädd för att vara ensam, jag har klarat mig länge på min envishet och att aldrig ge upp i hela livet men när det kommer till relationer då vet jag inte vad som händer i huvudet på mig…
Eva, du ska kanske inte ha någon relation alls. Satsa tid och energi på dig själv. När du lärt känna dig själv ordentligt. Vet dina gränser och kan vara tydlig med de direkt, så kommer du att träffa den rätta. Den du kan vara du med utan att behöva göra om dig, utan att analysera hela tiden. Utan bara känna dig trygg och älskad.
Det är nog sant.
Jag gjorde upp med mitt ”gamla” liv för lite mer än 1 år sedan. Det har varit det bästa året i mitt liv, umgåtts med vänner, gjort roliga saker, utvecklat mina intressen och umgåtts med mina barn. Bestämt vem jag vill vara och vad jag trivs med och hade inte alls tänkt träffa någon. Ska nog helt enkelt vara själv och njuta av det som jag hade funnit inom mig. Jag blir inte lätt attraherad eller kär, avvisar mycket men om de behöver hjälp har jag svårt att lämna. Den här mannen behöver inte hjälp på något vis och jag blir attraherad av honom vilket är mycket ovanligt men har för mycket hjärnspöken för att det ska funka tror jag…
Sen är jag så evinnerligt trött på att man skyller över dåligt beteende på den andra genom att säga att man är svartsjuk eller har dåligt självförtroende, om man inte får höra att man duger och alla andra är bra varför ska man då tro på att den andre tycker om en?
Bra att skriva och få ur sig, man ser saker med andra ögon då man kan sätta ord på det man tänker…
Ja Eva det låter väldigt mycket bättre att du funderar på att vara själv. En relation som inte flyter på i det sunda spåret tar lite mycket av ens energi. Det är inte värt att lägga all den tiden på något som inte ger utan bara tar. Vår tid är dyrbar.