Människor som under hela sitt vuxna liv i alldeles för hög grad har anpassat sig i sina relationer, och som nu har börjat vända på detta mönster, kan uppleva stark oro och ångest. Omedvetna och automatiska beteenden som ifrågasätts av oss själva och hur förhållandekartan börjar ritas om.
En man berättar: ”jag bad henne, med all tydlighet att bryta med sina ex, som hon i mina ögon hade en alldeles för intim kontakt med i sina sms-konversationer. Bara några timmar senare blev jag panikslagen. Tänk om hon lämnar mig?!”
Att stå upprätt inom sin sfär av integritet kan kännas fruktansvärt skrämmande när vi har lagt den emotionella ”neutralitetspolitiken” åt sidan, för att hävda den egna viljan: ”det är så här jag vill ha det! Detta kan jag inte längre acceptera! Detta behöver jag för att må bra i tvåsamheten!”
I ett helt liv har vi kanske varit ”diplomater” mellan föräldrar som har haft konflikter, syskon med särskilda behov, missbruk i familjen etc. Det kanske aldrig fanns utrymme för jag. Ett jag som kunde slå rot och få blomstra!
Ett psykologiskt DNA som ständigt anpassar sig för att inte riskera väcka konflikter, såra någon eller förskjutas. Vi har lärt oss: ”om jag ger allt av mig själv; min kärlek, omtanke och välvilja, så kommer allt vara lugnt. Kanske kommer jag då att bli och förbli älskad?”
Finns det djupare behov som du av rädsla för att bli lämnad inte ger uttryck för? Vilka? Vad händer när du börjar gå emot dina naturliga anpassningsinstinkter?
Vi kan behöva riskera att förlora någon och härda ut ångest för att på sikt vinna självrespekt. Tankar?
Michael Thor Larsen – relationscoach
När man väl kommit till att våga stå upp för sig själv, att känna att ”mina känslor är också viktiga”, när man slutat sopa mattan för att slippa konflikt. Så känner man sig stark. Och det bästa är, de flesta av gångerna så vinner man respekt och människor stannar kvar. ”Trots” att man tog plats. Tror detta är en mkt bra och viktig föreläsning för medberoende.
Så otroligt svårt att stå stark i sina egna behov när man själv har fel och brister.
Jag hamnar alltid i lägen där det låser sig i relationen.
Sitter i den situationen just nu, kommer att bli ”lämnad” för att grundtryggheten saknas och vi inte kan mötas.
Jag är livrädd att bli lämnad och han är livrädd att jag ska ändra på honom, så varje önskan från mig blir som ett hot för honom.
Det som jag vill ska föra oss nämre för oss längre från varandra.
Det känns som jag förlorar mer om jag inte står upp för mig själv. Det är väl svårt när man riskerar partnern men det kommer ändå inte funka om bara den ena är nöjd.
Finns det ingen vilja att mötas eller till kommunikation är det kört. Alternativet är att nöja sig och vad blir det för relation?