Härom natten drömde jag att jag skulle sätta på manschettknappar i en av mina skjortor. Inga problem! Om det inte var för att jag hade boxhandskar på. Det där står säkert för någonting som känns ganska omöjligt (uppenbart eller?) Boxhandskar gör bara nytta på ett enda ställe. Men liknelsen kan översättas till förhållanden som endast drivs av EN person.
Människor jag samtalar med, berättar ofta om att de känner sig ensamma i sina relationer och hur de kämpar och kämpar utan att den andre verkar lägga märke till det. Om du tillhör dem som på egen hand slåss för att rädda förhållandet, känner du troligen igen dig i min dröm.
Du har kanske under flera år försökt nå fram till din partner, kommunicerat din önskan om förbättringar, vänt ut och in på dig själv: ”antagligen bara jag som är komplicerad. Jag ställer nog för höga krav.” Det som möter dig är oförstående suckar, likgiltighet och trötthet.
Föreställ dig att du är laktosintolerant men ändå väljer att dricka vanlig mjölk i hopp om att mjölken en dag skall bli laktosfri. Det kommer inte att hända! Din ensamma kamp kring att nå fram till en känslomässigt tondöv partner kommer inte att förändra någonting. Förutom att frustrationen ökar för varje år. Personer som inte förstår nödvändigheten av att se sig själva och betydelsen av förändring, kommer inte att lyfta sig ur soffan.
Mitt råd? Lämna och använd inte uttryck som: ”men för barnens skull…” Barn tar mer skada av en död, kall och icke kärleksfull relation, än föräldrar som går åt skilda håll. Något av det bästa du kan ge ditt barn är vyn av en harmonisk, fri och lycklig mamma eller pappa.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack Michael. Du sätter verkligen fingret på hur det är att leva i en relation som dras av en person. Dina inlägg har blivit min morgonstärkare och jag är så tacksam för dina ord. Jag ska fundera på om jag under dagen kan bidra med ett inlägg just om frustrationen att inte nå fram. Dina ord stärker mig på så sätt att jag får bekräftelse på att min vacklande tro på att jag inte gjorde allt jag kunde innan det brakade inte är sann. Jag kämpade men nådde intre fram och det är inte mitt fel.. det är inte mitt fel. / Maria
Jag önskar att orden skall ta dig framåt Maria – att ditt självförtroende stärks och allt blir klarare. Tack själv förresten:-)!
OJ OJ
Nu slog du huvudet på spiken för mej.. lite otäckt att läsa eftersom det är jag…. Har nu försökt i 25 år …. no empati el tillit där inte hos min sambo……
Hoppas att de kan hjälpa dig på vägen mot rätt beslut.
Precis så jag känner! Du förgyller dagarna med dina inlägg och ord som beskriver ens situation.
Så som jag önskar att det skall vara Aliaa:-) Tack!
Det är ingen som har funderat på det egentliga problemet? Om du tillhör dem som på egen hand slåss för att rädda förhållandet…
Hur kan det komma sig att ett sådant slag pågår om bara den ena i ett förhållande(något som består av två personer)känner till?! Dialog inte monolog att prata med och inte till varandra måste väl ändå vara första steget?
David, Kan du utveckla hur du menar. Det är ju inte alltid enkelt att få till en dialog om den ena har svårt att kommunicera, vägrar ta hjälp utifrån och inte ser att partnern lider eller att båda skulle må bra av att just ha en öppen kommunikation. Det är inte helt enkelt att lämna en person när man älskar densamma och försöker nå fram. Attt hitta ”in” till varandra låter så enkelt men bara kärlek räcker inte alla gånger. Önskar att det gjorde det dock
Maria
Om det blir som du beskriver har nog inte alla förstått uppgiften… Utgångspunkten är dock att människor som vet hur dom ska bete sig har en tendens att göra det att ska en gemensam definition av vad en dialog är, är ett delat ansvar inte ett ensamt eget ansvar för var och en utan ett gemensamt ansvar. Bara för att alla i relationen talar svenska är inte det säkert att man talar samma språk. Fundera på den ett tag…
Jag har levt i ett förhållande i många, många år och vi hade otroliga problem med just kommunikationen. Jag har lätt att sätta ord på mina känslor och min fd. partner har otroligt svårt att prata om känslor och vi har egentligen aldrig nått fram till varandra utan lagt locket på. Nu när det är över frågar jag mig; HUR kunde jag i så många år, ha det på det där viset? Att jag stod ut!? Jag skulle ha stått på mig och krävt att vi gick i rådgivning/samtalsterapi för jag mådde absolut inte bra av att aldrig få reda ut småsaker som automatiskt växte sig stora. Självklart uppstod det en massa missförstånd och frustration mellan oss hela tiden. Och när vårt äktenskap till slut gick på sparlåga började mitt ex att ljuga och gå bakom min rygg under tiden han engagerade sig i en annan kvinna som mådde dåligt och behövde honom… (som jag ser det: en trampolin för att komma ur äktenskapet).
Jag är idag lättad över att jag kom på honom med det och att det är slut mellan oss! (Jag blev otroligt ledsen av alla hans lögner osv, det förnekar jag inte). Men i längden går det inte att trycka undan sina behov. Detta hade jag inte kunnat skriva för några månader sedan då jag var så sårad, ratad och ledsen. Men tiden och min terapi har hjälpt mig att börja läka och att se saker och ting ur ett annat perspektiv.
Och mitt ex. får gärna ”vara behövd” hos den andra kvinnan och hjälpa henne med hennes problem och praktiska bestyr – jag slipper ju delta i det!
Jag hoppas att jag kommer att träffa någon så småningom som jag passar bättre ihop med. Jag ser fram emot den dagen – men jag ska inte skynda!
Tack Lollo! Det är garanterat många stärks av din berättelse.
Mitt i prick! Dina ord både berör och bekräftar något som tyvärr händer här
Mitt i prick! Dina ord både berör och bekräftar något som tyvärr händer här
Tråkigt att höra Johanna. Det slukar energi att vara i den slags relation. Varma tankar till dig.