Balkongen var fylld av saker, mestadels skräp. Jag såg, men ändå inte. Tidigare hade min f.d. fru och barnens mamma och jag suttit där med solnedgången som utsikt. Nu var det en förvaringsplats för sådant som borde slängas.
Jag försökte visualisera en ljus framtid och läste självhjälpsböcker. Ju mer jag försökte älska mig själv, desto större blev föraktet eftersom jag hade misslyckades. Mitt liv var, vilket jag inte såg då, en spegling av en människa som helt tappat sammanhang och riktning.
Övertygade mig själv om att jag levde i nuet och dess möjligheter. Men nuet var likt balkongen; ett förvaringsutrymme för skräp. Jag var slav under en orealistisk framtidsdröm och en förlorad historia som jag saknade från djupet av mitt hjärta.
Kändes som om jag satt fast i ett psykologiskt skruvstäd och kunde inte röra mig. Ett nytt förhållande, en ny karriär och framgång skulle vara medicinen. Om jag bara gjorde som det stod i böckerna!
Dessa drömmar utan handling! Dessa tappra försök till självkärlek, men som bara gjorde allt värre. Det gjorde mig blind för hur illa ställt det var. Såg inte depressionen som klängde sig fast runt min nacke och tvingade ner blicken mot marken.
Tills min terapeut sa: ”du har haft flera krisreaktioner ovanpå varandra och nu tror jag att du har hamnat i en depression.”
Det är klart att jag var deprimerad! Utsikten stals av skräpet som låg där ute på balkongen, vilket var exakt vad som skedde på insidan. Jag förgiftade mig själv med positiva affirmationer för att lägga locket på nedstämdheten.
Jag kunde säga: ”du är deprimerad Michael Thor-Larsen!”
Drömmar om framtiden utan handling kan vara förödande för självförtroendet. Jag började springa och skriva varje dag. Tårarna var med på löprundan. Dag efter dag. Självförtroende började sakta födas.
Michael Thor Larsen – relationsterapeut
Tack, där är jag. Önskar du berättat fortsättningen, hur du kom ur det, när allt vände.
Det kommer en fortsättning Marie. Jag önskar dig en fin dag.
Åh ser fram emot fortsättning. Gått igenom denna bottenlösa sorg sista året. Så fint att höra från någon som kommit längre på resan.
Intressant! Särskilt, jag förgiftade mig själv med positiva affirmationer för att lägga locket på nedstämdheten.
Hur många gör inte det?
Så bra. Såna tankar jag gått runt med ii många år. Livskris på livskris, trauman och förluster som till slut knäckte mig. Jag kraschade totalt . Både fysiskt och psykiskt. Jag rasade i vikt och kunder ens äta.. Hade extrem ångest . Fattade inte vad som hände. Kände inte igen mig själv. Försökte med allt för att må bättre. Trodde hela tiden att det var något fel på mig. Blev förminskad av vården som fokuserade på det somatiska. Psykiatrin hade inget att ge och omgivningen hade hurtfriska råd att ge. Men jag orkade ingenting. Mådde bara sämre. Jag har aldrig trott på det där att man måste älska dig själv först för att kunna älska någon annan.
Känner igen mig mycket i det du skriver.
Tack för det. Det är en tröst och ger mig hopp.
Ser framemot fortsättningen . Ha en fin kväll.
Tack för att du delar med dig May-Britt. Det är hemskt att inte känna sig sedd och bekräftad, vilket i sin tur ytterligare försämrar måendet. Jag önskar dig ”fast mark” under fötterna snart. All värme och styrka till dig. Varma hälsningar