Det finns flera nivåer att komma tillbaka på efter att livet gett oss käftsmällar. När värken bultar värst är det som att vi går runt i en dimma. Allt pågår i våra huvuden och kroppen är mest ett bihang fylld med stress.
Dofter, smaker, känslan för detaljrikedom och orken att lyssna till andra finns inte där. Vi längtar till något bättre, men vet inte HUR.
När en person väljer att lämna ett förhållande, görs det inte sällan efter lång tids vånda och analyserande. Men när orden är uttalade: ”jag vill inte längre”, upplevs en lättnad. Allt är ute i ljuset. Det ser definitivt inte likadant ut för den som står kvar och önskar fortsätta. De två fullständigt olika emotionella världarna ger friläge för konflikter.
Något eller ett par år in i framtiden börjar nyanserna och sinnena förskjutas från det sårade jaget till en ny aptit (om vi inte fastnat i bitterhet). En kvinna som jag jobbade med berättade att hon en dag, från att under minst två år levt i den känslomässigt fuktskadade källaren med hemsk belysning (min beskrivning av ett smärtsamt tillstånd), plötsligt letade inredningsinspiration på Pinterest. Det var första gången på länge ”hjärtslagen slog mjukt. ” Det var som om takten på allt gick ned i varv och då presenterade sig färgerna.
Vilka detaljer längtar du efter?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
2 år Michael är så himla lång tid, känns ledsamt att man troligen kommer må dåligt i mer än ett år till. Jag längtar till den dagen när det största bekymret man har är att välja vilken färg man vill ha på en tröja. Kommer den tiden att komma eller kommer olyckorna fortsätta rada upp…vi får se, försöker hålla hoppet uppe.
När en människa väljer att lämna känns det först som en olycka, men senare inser du att om någon går sin väg, är det ingen olycka. Du blir fri från någon som inte anstränger sig helt för dig.
Så är det såklart. Hjärnan förstår detta men hjärtat är inte där än…
Önskar dig en fin dag!
Önskar dig detsamma linda:-)
Så bra skrivet!!
Tack snälla:-)
Ja ibland är det inte enkelt att se framåt när allt stormar runt omkring. När mörkret är tyngre än ljuset, men överlevnaden är större än något annat. Svårigheterna med att sätta fokus framåt. Det kommer bli bra, orden klingar i mitt huvud och jag vet att en dag är jag segrare. Fast idag är det tungt!
En tanke som hjälpte mig var ” behöver jag verkligen må så här dåligt och vara så här ledsen?” ”Vad händer om jag inte är så ledsen?” Sen säger jag inte att det är lätt…men den tanken lindrade och hjälpte MIG när det var som värst. Mitt i det svarta så ”tvingade” jag mig att göra sådant som jag visste jag mådde bra av…jag promenerade raska promenader,sträckte på mig och tränade på att se det vackra runt mig….sakta men säkert så släppte det. Jag kom på mig själv att, nu har jag inte tänkt på hnm på fem minuter…som sedan blev tio, en timma, en dag osv. Jag förstår att vi alla är olika men för mig hjälpte det att höra/läsa hur ANDRA kommit vidare. Jag plockade de bitar spm passade mig…hoppas nu att mina tankar kanske kan hjälpa ngn annan. Jag bar även en ring som jag fick låna av min terapeut med inskriptionen utanpå ” This too will pass” Och det är sant. Det GÅR över. Man glömmer inte men till slut så slutar det att göra ont… I know 🙂
Håller med dig Bea, men tror också att när man orkar ställa de frågorna du föreslåt, har man kommit en bit på vägen. Tack för att du delar med dig av dina kloka tankegångar – det hjälper helt säkert många av bloggvännerna. Styrkan växer bit för bit. Önskar dig en skön söndagskväll.
Tack Bea för dina tankeväckande ord. Jag försöker göra likadant, tvinga mig att göra saker som jag tycker om. Ibland går det bra och jag kan släppa tankarna en liten stund. Andra gånger går det inte alls, det känns som om absolut ingenting är roligt, det gör bara så fruktansvärt ont inom mig.
Michael, jag blir också hjälpt av att läsa denna blogg och alla reaktioner från andra som är i samma situation, då slipper jag känna mig så väldigt ensam i situationen.