Från en gästbloggare…
Jag minns min mamma som en trygg punkt. Precis som det bör vara. Den bilden hade jag kvar i många år tills jag började arbeta med mig själv. Den andra bilden kom gradvist fram när jag fick egna barn. Min mamma var en kvinna som själv blivit misshandlad och därför lärt sig att manipulera. Jag valde bort min pappa eftersom hon alltid mådde mycket dåligt och blev suicidal några dagar innan jag skulle dit. När fredagen kom, och jag redan hade lovat att stanna hos henne under helgen, då åkte hon ut på dans. Sedan stod jag ensam med städningen och disken. Då var jag 12 år gammal och ville desperat göra min mamma glad. När hon kom hem på natten var jag hennes psykolog och kvällen efter upprepades historien.
Dåligt samvete var hennes vapen och min akilleshäl var min innerliga önskan att hon skulle vara glad. Ju sämre hon mådde, desto hårdare arbetade jag.
När jag blev äldre drogs jag ofta till män som av någon anledning behövde min hjälp. Det var synd om dem och jag var den enda som egentligen förstod dem. De hade andra kvinnor – jag förlät dem. De hade missbruk – jag förstod dem. De hade problem med ansvar – jag löste problemen. Jag gjorde mig själv behövd för att inte bli lämnad.
Jag var en förstående problemlösare! Jag var vid 20 års ålder redan en erfaren expert. Att jag var medberoende hade jag ingen aning om! Vad kärlek egentligen var eller innebar hade jag ingen som helst aning om! Tillit trodde jag var planering och manipulation. Jag förstod hur jag skulle parera smällarna och hantera misslyckanden när jag blev sviken.
Detta fungerade utmärkt så länge jag valde partners som jag inte blev förälskad i.
Det stora testet blev en man som jag faktiskt föll för. Han blev min största utmaning. Hans härskartekniker var förfinade sedan barndomen. Han hade själv blivit lämnad och krävde kontroll för att känna sig trygg. Jag hade ingen som helst kontroll över honom varken emotionellt, fysiskt eller ekonomiskt. Han sa:
-Du har haft dåliga erfarenheter tidigare. Du måste lära dig att lita på mig! Jag förstår att det är svårt för dig! Du behöver lära dig att kommunicera! Då kommer vi att kunna förstå varandra!
Några månader senare visade det sig att han hade flera andra kvinnor vid sidan om mig. Då hade vi investerat i en gemensam bostad. Han kunde inte få nog av bekräftelse och jag förstod såklart och förlät honom.
Att bryta detta förhållande och att bryta mitt medberoende har varit något av det mest utvecklande och samtidigt det svåraste jag någonsin har varit med om.
*Att lära mig att uttrycka vad jag behöver utan att hela tiden och i alla givna situationer anpassa mig till vad andra vill eller behöver. Jag kör inte över andras önskningar men jag uttrycker mina egna.
*Att inte acceptera förnedring! Att inte låta andra trampa på mig höjde min självkänsla enormt mycket. Intressant nog betydde det samtidigt att jag idag väldigt sällan hamnar i situationer där någon ens försöker. Det är som om jag skickar ut en slags radar som de uppfattar och därför försöker de inte ens.
*Att lyssna på min inre röst och inte gå emot den. När jag känner mig obekväm vet jag att jag ska gå bort. Detta kan vara i olika typer av möten eller i situationer där jag upplever manipulation. Då avslutar jag istället för att försöka förstå.
*Jag behöver inte hjälpa! Jag behöver inte förstå! Jag dömer inte men jag utsätter mig inte längre för deras drama.
Jag var så van vid drama och pendlande humör att jag först hade svårt att vänja mig av med kickarna som jag fick när allt i en kort stund var bra. Medberoendets kickar var som ett missbruk. Innan jag förstod det letade jag efter andra kickar som skulle ersätta de gamla. Nu får jag kickar av sunda saker som exempelvis en vacker solnedgång eller musik. Jag har trappat ner detta i många år för att kunna landa och leva i balans.
Det är inte längre mitt jobb att förstå eller att fixa andra människor!
Anonym gästbloggare om medberoende
Lämna en kommentar