Jag var fjorton år och gick i konfirmationsklass. Det fanns en tjej där som jag i hemlighet (så klart) var förälskad i. Min största rädsla var att behöva prata inför alla eftersom: ”hon skulle se mig!” Tror du inte att prästen ber mig gå fram och läsa ett stycke? Får inte fram mer än ett ”ähum.” Hennes närvaro förlamade och skammen sköljde över mig. Om det bara funnits en osynlighetsknapp!
Den obehagskänslan skulle hänga kvar i mer än tio år och att ens påstå att jag en dag skulle jobba med att stå och prata inför stora grupper av människor, var lika med utopi. Rent ut sagt löjligt!
Det värsta med den här historien är att jag redan som barn kände att det fanns något att säga och att behöva stänga inne den övertygelsen och kraften var frustrerande.
Det var när jag studerade vid Psykosyntesakademin som rädslan för att synas i grupp försvann. Gång på gång exponerades vi inför andra och till slut orkade jag inte längre låta rädslan paralysera. Det tog helt enkelt för mycket energi och till slut var det som att haken frikopplats. Demonerna i huvudet gick upp i rök. Det var inte lika med döden att stå ensam där framme och låta rösten ta plats. Att se andra ha fokus på mig var inte likställt med skam och förnedring.
Det är när vi förminskar oss själva och förstorar andra som paniken gör sig hörd.
I lagom stora doser och med rätt människor omkring kan vi börja nysta upp knutarna.
Hur hanterar du rädsla och vad säger den till dig?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar