Det är ofta mycket svårare att upptäcka en kvinna med narcissistisk personlighetsstörning än en man med motsvarande profil. Generellt sett är n – mannen utåtagerande i sina sociala gester, medans den kvinnliga narcissisten kan vara väldigt ”omtänksam” och ”vårdande” i sitt sätt att vara.
Narcissister är experter på att dölja sanningen för sig själva, eftersom de alltid projicerar (pekar ut) det som de inte vill kännas vid i sig själva, och tilldelar andra de egenskaperna. Det gör dem väldigt trovärdiga eftersom de ser sin konstruerade självbild som den ultimata sanningen.
Hon är blixtsnabb på att rättfärdiga sig själv. I alla lägen! Och hon är extremt övertygande! Om hon någonsin säger förlåt, så är det oerhört urvattnat och utan substans. Hon kommer att anklaga dig för att skapa drama när det är hon som är själv som iscensatt dramat.
Det som chockerar oss när vi har haft en n -person nära inpå över tid, är att två helt olika personligheter träder fram. Den vi är ”säkra” på att vi kan lita på och som aldrig skulle såra oss. Och den andra sidan som utan att blinka kan krossa oss emotionellt.
N–kvinnan försvagar gradvis mannen hon är i förhållande med, så att hon sedan kan ”ta hand” honom. Detta övergår senare i förakt då hon ser honom som: ”inte tillräckligt maskulin. För känslig och instabil” etc. N-kvinnan får dig under den tidiga fasen i förhållandet att känna dig som Man. Upphöjd och idealiserad! När du senare plockas ner från piedestalen är du en ”looser”.
Det är hon som injicerar det emotionella giftet i dig genom att t.ex. framkalla svartsjuka genom ett flirtigt beteende, sexuella övertramp på sociala medier eller i den fysiska verkligheten. När du som hennes man reagerar på detta hänsynslösa beteende, får du höra att du är ”otrygg”, vilket tar fäste i dig. Hennes gränslöshet vänds mot dig och du börjar brytas ner.
Om hon konfronteras med verkligheten blir hon snabbt offret, eller så pekar hon ut partnern som syndabocken. ”Om du inte hade gjort så, hade detta aldrig hänt…”
En narcissist har en oerhört svag förmåga, eller ingen alls att se på sig själv och hur hennes beteende påverkar andra människor. Riktig empati saknas!
Den kvinnliga narcissisten är expert på att smeka mannens ego. Komplimanger om hur manlig, sexuellt attraktiv han är och får henne att känna sig som kvinna, vilket får honom att fullständig sänka de psykologiska försvaren. Hon kan nu styra honom i vilken riktning som än behagar henne. När hon väl lyckats med detta, tappar hon respekten för honom eftersom han i hennes ögon då är ”svag”.
Ett vanligt misstag vi gör, är att tro att vi har mer kontroll än vi i verkligheten har och detta spelar den kvinnliga narcissisten på, genom sina sexuella charmoffensiver, offer och gasljus-tekniken.
Vi män stannar kvar tillsammans med en n-kvinna av bl.a. två anledningar: självförtroendet har satts ur spel och vi är rädda för att om vi lämnar henne, så kommer hon snabbt att träffa någon ny (vilket hon gör för att hämta energi till sig ego). Åtskilliga män i historien har fått se sina liv förstöras av dessa emotionella vampyrer. Sök all kunskap som du bara kan i ämnet och börja bygga upp självförtroendet igen. Den rätta kvinnan är på ett sätt som tillåter dig att vara man. Sårbar OCH stark!
Att ha barn tillsammans med en narcissist del 1 – webinar den 26/9. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Vad fruktansvärt.
Vad viktigt att du berättar.
Jag tänker att de män som utsätts för detta är om möjligt kanske ännu mer ensamma med sin själsliga smärta än kvinnor som utsatts för N-män.
De har kanske i samma nätverk med vänner som de kan prata om sina känslor med (kan säga mer om mina fördomar att män inte har så lätt för att prata känslor sinsemellan) och de har inte då tränats i att sätta ord på sina känslor, samt skammen att inte känna sig önskad, älskad, förstådd, åtrådd osv.
Jag vet hur många tankar och känslor jag själv gått och burit på, hur mycket jag velat dela mitt liv med någon som jag kunde lita på ville mig väl, någon jag kunde våga diskutera saker med, vara oense med, någon som vågade vara liten och svag ibland och som lät mig vara det utan att förebrå mig eller överge mig pga. det.
Klart att det måste sätta djupa spår i oss när någon vi gett all vår tillit och kärlek förlöjligar och förminskar oss.
Så ska ju ingen behöva ha det.
De har kanske INTE samma nätverk… ska det stå.
Det är ingen som tror på det man berättar, man gör klokast i att inte yttra något.
Hon har skapat flera händelser där hon utmålat mig som våldsam.
Jag har aldrig varit våldsam mot henne, jag har lagt ner henne på golvet och bett henne sluta efter långa perioder av psykiska trakasserier.
Bryr sig inte om ens gränser trots att man uttrycker dom.
Hon använde sen detta för att hålla sig undan mig och få folks uppmärksamhet.
Hennes nya kille skickade sms med hot om konsekvenser och att jag skulle hålla mig undan
Vid ett av tillfällena sa hon till mig att hon gillrat en fälla och att hon skulle ”sätta dit mig”.
Alla man känner beter sig annorlunda och flera stycken som inte svarar längre.
Jag har frågat vad hon sagt men ingen vill svara på det.
Jag har ingen aning mer än att det kallas för omständigheterna..
P.ga. omständigheterna så känner vi att det inte passar…eller p.ga omständigheterna så tycker jag vi lägger detta på is ett tag, vi kan se nästa år kanske..
Min närmsta vän ringer inte längre och dröjer länge innan han svarar både på sms och samtal.
Han började säga samma sak till mig som hon brukade upprepa ”alla är inte emot dig”.
Min mor, syster och bror tror mig nu, men inte först. Till en början så ringde de oftare, frågade hur jag mådde, om jag ätit mat, om jag sovit ordentligt osv.
Dem verkade väldigt oroade.
Hon har tydligen uttryckt oro för att jag bl.a. ska skada mig själv.
Nu måste jag försöka bygga upp ett ”nytt” liv. Skaffa nya vänner, skaffa nya intressen, byta jobb, har bytt telefonnummer, mail mm..
Jag har barn tillsammans med en kvinna som på alla punkter stämmer med ovan beskrivning, det har varit en oerhörd resa att inse vad jag hade att göra med för situation. Efter min skilsmässa var jag rätt nedbruten o gick för snabbt in i ett förhållande med henne, hon gjorde mig till pappa efter bara några månader utan att det var något vi pratade om.
Jag var tvungen att lämna henne och be henne och min son att flytta till egen bostad när han var 6 månader. Sedan dess är jag bara skit och aldrig bra till nåt annat än perfekt pappa när jag ställer upp som jag gör. Har nekats vårdnad men inte startat någon tvist om det för jag vet vad drama skapar för problem för mig. Är oerhört glad att jag lyckades ta mig ur det och idag är jag oerhört glad för att ha två barn istället för ett och har efter 3 års uppehåll börjat dejta igen och känner mig positiv på de flesta sätt. Men brottas fortfarande med känslan att jag inte lyckades ge min son en hel familj, trots att jag vet att detta är bäst även för honom!
Levt med en sådan kvinna å stämmer helt in på vad som skrivits… Väldigt kärleksfull, å mitt i allt fick jag anklagelser att jag förstört henne… Slutade med att ja upptäckte hon varit otrogen så hon åkte ut samma dag. Blev fort tillsammans med den nya men nu efter några månader är dom inte tillsammans, hon ha börjat höra av sig till mig igen vilket är väldigt jobbigt…
En vän till mig visade sig vara den kvinnan. Har pratat med flera av våra gemensamma bekanta som alla på något sätt råkat ut för hennes charmoffensiver och utnyttjanden. Tyvärr skäms alla män hon förfört, utnyttjat o förstört, så hon kan fortsätta ohindrad. Hon är framgångsrik o jag tvivlar inte på att hon kan manipulera vem som helst till att tro vad hon än säger.
Intressant att du skriver om en N kvinna.
Oj vilken träffande beskrivning! Jag kan verkligen känna igen det mesta av det du skriver i hur jag upplever mina barns mamma.
Vi lever numera separerade sedan flera år men har kontakt, kommunicerar och är vänner eftersom vi har barnen ihop.
Den ena sidan av mig ser så tydligt det du beskriver i efterhand och är oerhört lättad av att idag inte vara i denna för oss bägge osunda relation.
Den andra sidan av mig kan inte låta bli att ibland vända blicken inåt och tvivla och ifrågasätta min egen uppfattning,
dvs vill jag se henne som narcissistisk för att skydda mitt eget ego?
Är det jag som är narcissisten, är vi bägge lite av varje och har jag verkligen självinsikt?
Eftersom det händer saker i barnens liv där vi fortfarande behöver ha kontakt så hamnar vi ibland i konflikter eller har förväntningar på varandras kommunikation som fallerar eller att jag uppfattar den manipulativ och oärlig. Det är fortfarande frustrerande stundtals.
En metod jag använder ibland efter en konflikt är att jag provar att mentalt byta roller och reflektera huruvida jag skulle agerat på samma sätt om jag hade hennes roll, det brukar ge mig insikten i att jag hade agerat annorlunda om jag haft hennes sits.
Min upplevelse är då att det är jag som är öppen, rak , schysst och ärlig. Hur vet jag att den är sann?
Är det en bra metod eller finns det bättre förslag?
Ger ditt webinar ”Att ha barn med en narcissist” bra input i vad jag efterfrågar?
Joe, jag tvivlar varje dag på om det är jag som var så som jag beskriver mina barns pappa. Ännu efter 2,5 år kan jag tvivla på vad jag varit med om. Jag funderar ofta på om jag är narcissisten som har behov av att förvränga bilden av vår relation och honom. När jag läste det här blogginlägget var det för att se om det stämmer på mig. Jag hittar i stället många av de sakerna som beskrivs om den kvinnliga narcissisten i hur han var. Trots alla texter, tester jag gjort på mig själv så tvivlar jag fortfarande. Mina närmsta vänner och familj förstår inte hur jag kan tvivla på detta och det går inte att förklara. Så skönt att läsa ditt inlägg och inse att det är fler än jag som tänker så här. Skulle önska att jag kunde släppa den tanken och gå vidare. Det är ju svårt att tycka så här om sina barns förälder. Mikaels webinarier är mkt bra att delta i, de har hjälpt mig mycket under de här åren som jag lämnat och även efteråt.
Tack för din kommentar Karin, den värmer!
Tyvärr missade jag gårdagens webinar så jag får hoppas att det dyker upp ett nytt tillfälle framöver.
Det har jag tänkt också många gånger.
Ibland dyker tanken upp igen … och igen…
Dels har jag tyckt att min pappa har N-drag så jag har varit rädd för att det är ärftligt och sen har jag tänkt att det ligger inte för en terapeut att ha narcissistiska drag (de är ju omhändertagande, vill hjälpa andra osv.)
Har också gjort texter men varit orolig för att jag kanske inte ser mig själv så sanningsenligt så att svaret inte blir korrekt. Som du säger så tycker inte familj eller vänner eller andra att man är det men så är ju narcissister runt ja-sägare …. ja man kan bli galen.
Jag försöker tänka när jag är som mest förvirrad att hade jag varit narcissist så hade jag inte funderat så mycket över mitt eget beteende och inte varit så mån om att göra rätt. Jag kan ju fundera om och om igen på saker jag sagt, eller vilket kroppsspråk jag hade…
Det är nog snarare min konflikträdsla, min oförmåga att få ihop varför separationen skedde, min frustration av att bli bemött med kyla, lögner eller en fasad av att låtsas som inget hänt, min sårade självkänsla osv. som styr mitt beteende för det tär på mig helt enkelt att stå så nära en person jag levt med så länge och älskat i många år och som inte ens vill fråga hur jag mår eller veta vad jag och vårt barn hittat på i helgen.
Jag tror inte mitt barns pappa är narcissist men jag kan se att han i första hand skyddar sig själv och handlar efter sina egna känslor och behov och han tycker gärna att han är offret och mår sämst och han gör inget aktivt för att uttrycka medkänsla eller empati och förståelse och jag fastnar i att undra ”vad har jag gjort för att förtjäna den här behandlingen?” och då hamnar jag lätt i tanken att det är nog för att jag är elak och ego som han gör så här.
”Den andra sidan av mig kan inte låta bli att ibland vända blicken inåt och tvivla och ifrågasätta min egen uppfattning,
dvs vill jag se henne som narcissistisk för att skydda mitt eget ego?”
För mig som har mer än 40 år tillsammans med en N-kvinna, har det hela tiden varit viktigt att skydda mig själv från den skada som annars uppstår. Du har gjort rätt som identifierat henne som N. Jag har gjort det om och om igen, varje gång hon är ute för att skada barnen eller mig eller någon annan människa med sitt grandiosa krävande av alla andra att tjäna hennes behov av självvärde. Tack vare denna identifiering av hennes personlighetstyp varje dag, har det gått att leva vidare.
Hej. Mycket av det du skriver stämmer på min ex-man. Han är inte en typisk manlig narcissist. Han är tillbakadragen, underfundig och det är först nu, 4 år efter vi skildes som jag faktiskt inser hur djupt inne i hans våld jag var.
Antingen var han så väldigt stöttande, älskvärd och varm eller så ignorerade han mig och när jag klagade på att jag gjorde allt i hemmet fick jag till svar att det var mitt eget fel. Han bad ju inte mig att tvätta och städa och sköta vår dotter. Han brydde sig inte hur det såg ut hemma så varför skulle han göra någonting. Det var mitt fel för att jag hade för höga krav på honom.
Kan han vara narcissist? Eftersom han inte har ett typiskt manligt beteende så får jag inte riktigt ihop det.
tester ska det stå – inte texter 🙂
Intressant! Jag var i förhållande med en sån tjej men då hände det tvärtom. Hon lyckades aldrig krossa mig fast nu vet jag att hon försökte. Tack och lov hade jag en väl förankrad självkänsla. För mig var det en bra läxa och jag lärde känna mig själv och insåg vad jag vill ha från ett förhållande i framtiden.
Hej på er. TACK för alla bra texter… blir rörd
Håller just i detta nu på med processen att inse det ni ovan beskriver vilket är en chock men också lättnad. Jag tvivlar på att det är narcissistisk personlighet då hon upplevs som omtänksam men samtidigt så känns det som hon gör det för att själv bli omtyckt. men samtidigt är det så mycket som stämmer in. Man kan säga att jag kände varningsklockor redan efter någon månad i förhållandet. men på något knasigt sätt höll jag mig kvar då jag kände medlidande för henne. Jag har levt i ett förhållande i 11 år har två barn ihop och har tappat bort mig själv på hela denna resan av någon anledning. Jag ska försöka ge lite erfarenheter… Exempelvis så vid varje tillfälle som jag skulle hitta på något kul med kompisar eller typ after work eller att jag var borta ett tag så var det alltid något som var mycket jobbigt, det kunde röra sig om ångest eller annat. Det innebar att så fort jag inte var med henne fick jag ändå alltid lägga massor av mental energi på henne, oroa mig osv. Jag har levt med en kvinna som ständigt pendlat mellan att vara goa dagar men också ångest alltid någon krämpa osv. Det kunde vara att jag typ inte fick kontakt med henne på kvällen och man skulle prata i telefon (jobbade nätter). Fick mig att få dåligt samvete för att jag inte hört av mig på hela dagen eller annat. Dagen efter var det som bortblåst och vill inte prata om det. Det som jag framförallt har med är att allt har cirkulerat kring hennes välmående, hennes självförtroende. 1 år innan vi skiljdes åt hade jag kommit till en botten i mitt egen välmående vilket jag tog tag i. Sa till henne att jag ville prata och att jag inte mådde bra. Jag beskrev för henne att jag inte upplevde att hon gav mig någon kärlek, aldrig någon komplimang eller dyligkt. Att jag kände mig bortkopplad från henne. Då börjar hon att prata om att hon under den senaste tiden själv mått så dåligt att hon funderat på att ta livet. Detta ledde till att allt fokus hamnade på henne och hennes välmående. Följande år handlade om att hon mådde så dåligt just nu och. Sen gick detta över till att hon tyckte att vi borde göra något åt vår relation. Hon tycker att jag inte gör något eller har något intresse. Hon påtalar att jag måste hitta på saker med vänner. Vilket jag älskade att göra förr. Jag hade förlorat mig själv.
Finns
Intressant, det du beskrver, jag känner igen mig själv väldigt mycket i din beskrivning, att hon mår konstant dåligt vill begå självmord och har mycket ångest, då blir all focus på henne igen, igen.
Är just nu tillsammans med en n-kvinna som jag vet utnyttjar mig ekonimiskt, och har varit otrogen mot mig. Detta har varit en mycket smärtsam resa för mig, det sker hela tiden emotinella utbrott och hon har ingen förmåga att känna empati. Det går helt enkelt inte in hos henne, och så arbetar hon som sjuksyster , Har gjort slut två gånger men hon kommer tillbaka i mitt liv, är väldigt manipulativ och att saker sker på hennes vilkor. Men som sagt jag går vidare i mitt liv som kommer vänd till någonting väldigt positivt, kommer gå starkt ur detta här.
Fantastisk artikel och kommentarer.
Jag känner igen mig mycket. Var tillsammans med en kvinna som passar in på allt och jag förstod inte vad som hände. Det var drama, jag var alltid boven, etc …
Ett av mina stora misstag var att vara otrogen, det är fel i alla lägen och det är mitt fel inte hennes. Hon gav enormt mycket skit på mig och jag kämpade med att få förlåtelse. Efter 1 år kom det fram att hon hade varit otrogen flera gånger och på något sätt så blev det mitt fel eftersom inte vi hade ett bra förhållande. Hon är väldigt sexuell och det har lockat mig mycket men det räcker inte i långa loppet.
Det fortsatte med att hon var otrogen flera gånger igen och det var fortfarande mitt fel eftersom jag varit otrogen. Jag har mått så dligt och gör det fortfarande men det är bättre. Jag har känt mig som världens sämta människa och jag har inte förtsått varför. Det är enormt komplicerat att leva med en sådan person som dränerar dig på energi.
Hej, jag lever just nu med en N-kvinna och har 2 små barn med henne. Alla punkter stämmer helt in på henne. Allt blev värre när min bror hade gått bort för inte länge sedean. Jag mådde dåligt och hon började tjafsa med mig istället för att hjälpa mig sörja. Allt kretsade runt henne och att det inte är lätt för henne heller och om att jag är feg som inte vågar göra anspråk på mitt arv osv. Hon förstör alla våra familjeträffar (med min familj). Efter varje besök så skriker hon i timmar om vad alla hade gjort för fel och att ingen bryr sig om oss osv. Jag har knappt kvar kontakt med släkt och vänner för att jag inte orkar med all drama längre. När jag berättar om saker hon gör och säger till mig, till mina närstående, så tycker de bara att jag överdriver och är för mjuk med henne. Det känns som ingen tror på mig, för att ingen ser hur hon är hemma. Jag kan inte diskutera med henne utan att hon blir arg. Jag får bara hålla med om allt hon säger och tycker annars blir hon galen och kastar omkring saker osv. Enligt henne är jag konflikträdd och svag som person. Men detta bara för att jag inte orkade med all bråk hemma när jag sörjde min bror. Nu går jag i tankar om skilsmässa men jag vet redan nu att det kommer bli en stor fight. Hon kommer hota med barnen och ekonomin osv. Hur tog ni upp att ni vill skiljas och hur gick det för er som hade barn med N-kvinna?
Har varit i en relation där detta stämmer väldigt bra. Är ute nu från relationen efter 7 år och det är väldigt jobbigt, vet inte riktigt vart jag ska gå? Detta verkar vara tabu, och litar väldigt lite på en realitet.
Detta är en exakt beskrivning av min makes ex-fru. Hon utsätter andra för saker och därefter skyller eller anklagar motparten. Är väldigt duktig på att ta på sig offerkopan och tala sig ur situationer när hon blir påkommen. Framställer sig som årets mamma på sociala medier när hon i verkligen bryr sig ner som sitt eget välbefinnande. Försöker fortfarande ha kontroll över maken via barnen. Jag längtar tills barnen blir myndiga så att jag slipper att ha göra med henne.
Oj vad jag känner igen mej. Jag förstod inte vad det var för fel på mej, för ungefär ett år sen. Jag var helt nedbruten och slut i psyket. Men läste detta då, och förstod vad som hade hänt.
Jag har levt med detta i 16 år.. Min psykolog, som jag hittade när skilsmässan sparkade mig i baken, berättade om detta fenomen. Jag har länge och ofta anat att något varit allvarligt fel, men aldrig riktigt kunnat sätta tummen på det. Men när jag läste din text (och andras) om dold narcissism och kvinnlig narcissism så blev det som om jag fick en detaljerad manual till min ex-fru..
TACK!
Jag är mitt i detta exakt nu, med ett ganska litet barn inblandat. Jag har förstärkt och försvarat denna kvinna långt under hela vår tid tillsammans, även månader in efter separationen. Dock fick jag rätt snart veta att det skaffats ett nytt offer veckor efter min flytt.
Jag blev lämnad. Stor inbillad skam var anledningen. Jag har fått lära mig att skam är bland det värsta som finns för en narcissist. Från att vara den bästa på jorden blev man den sämsta på jorden över en natt. Jag straffas, skuldbeläggs och blir kallad både det ena och det andra. Hon ljuger mig rakt i ansiktet med saker som vi gemensamt vet är totala lögner. Inget samvete, ingen empati, noll ånger.
Till en början sökte jag febrilt efter empati då man endast känner personen som faktiskt aldrig existerat. Men lönlöst, som att kasta bensin på elden, till och med så att hon verkar må bra av det, känns som slängar av sadism. Jag blev utslängd ur ett hus lottlös, hade lagt in stora pengar i hennes hus. Hon rättfärdigar precis allt som det normalaste i världen och jag är, enligt henne, svag som inte bara går vidare med ”glädje”.
Det har resulterat i psykologbesök, lugnande medicin, sömnpiller och antidepp-piller. Möjligen jag är på väg in i en vänding nu men det är och ha varit en mardröm jag inte önskar min värsta fiende. Varenda händelse under alla år ”behöver” ses med andra ögon och så många händelser man i efterhand kan se tillbaka på som helt empatifria. Även rena elakheter som man mitt i förhållandet inte reflekterade direkt över.
Att hålla sig så borta som det är möjligt, trots barn, känns som den enda möjliga lösningen, även om den inte känns som en bra lösning, men den enda possibla. Jag känner dock ingen skam över min situation och det hjälper, folk lyssnar och förstår. Din text är en av de mest slående jag hittat på nätet.
Jag har också levt i 15 år med det här. Men har sjukt svårt att smälta det. Jag ser det tydligt nu. Efter att ha läst om det massor. Men vill endå inte riktigt förstå det.
Det har gått en relativt lång tid sen hon efter att ha vart otrogen lämnade mig och familjen. Ett flertal killar har redan avverkats. Och otroheten har fortsatt även i dom nya relationerna.
Man får helt enkelt korta av så gått det går. Blir ju aningens svårare när man har barn ihop.
Jag mår idag rätt bra! Är enormt skönt att veta att man inte är i det längre. Samtidigt undrar man om dom sista åren var en teater…?
Så skönt att läsa att det finns N även av andra könet. Har sökt och trott att det bara var män som kunde vara och att det var mig det var alla fel på men ser nu i texten att så inte är fallet
Tack för inlägget
Kan bara hålla med ovan, så skönt att fler har upplevt samma som jag. Va gift med en N-kvinna i 14 år och kan sätta ett kryss framför allt ni skriver. Allt ljus på henne antingen genom att, som någon skriver, ha krämpor för att tyckas synd om eller väldigt insmickrande och manipulativ. Väldigt svartsjuk men samtidigt flörtig mot andra män. Tillät inte att någon hade en annan åsikt. Blev då väldigt aggressiv och oresonlig. Vet inte hur många av våra vänner som vi slutade umgås med pga att det blev konflikter när någon inte tyckte som hon. Allt som inte gick som det va tänkt projicerandes på mig och andra. Aldrig hennes fel och bad aldrig om ursäkt. Jag va i många år totalt nedbruten och fast i en roll där jag skötte allt i hemmet inkl det mesta med barnen ( det som hon upplevde som jobbiga bitar). Hon använde sex för att få sin vilja igenom i vår relation. ”Städar du garaget så får du ligga. ”Som jag skrev så gick all energi och tid till att rodda runt hemmet så varken tid eller ork fanns. När jag tillslut började sätta mig emot hennes härskartekniker och slutade ”serva” henne tröttnade hon och gick bakom ryggen på mig med en annan ( som hon idag lever med). 3 år sedan vi delade på oss nu och först nu börjar jag kunna se min situation utifrån och börjar bli mig själv. Har dock oerhört svårt att gå in i ett förhållande igen. Så rädd för att hamna i samma situation även om jag vet att de allra flesta kvinnor inte är som hon.
Detta är en exakt beskrivning av min makes ex-fru. Hon utsätter andra för saker och därefter skyller eller anklagar motparten. Är väldigt duktig på att ta på sig offerkopan och tala sig ur situationer när hon blir påkommen. Framställer sig som årets mamma på sociala medier när hon i verkligen bryr sig mer om sitt eget välbefinnande. Försöker fortfarande ha kontroll över maken via barnen. Jag längtar tills barnen blir myndiga så att jag slipper att ha göra med henne.
”Det är ofta mycket svårare att upptäcka en kvinna med narcissistisk personlighetsstörning än en man med motsvarande profil.”
-Klart det är det, eftersom majoriteten av kvinnor uppvisar ett i grunden narcissistiskt/exhibitionistiskt beteende. De är dessutom generellt mer manipulativa än män, så det gäller att vara observant när man ger sig in i en relation. Det kan bli oerhört kostsamt på alla plan annars.
Allt detta och lite mer har jag upplevt med mitt nex.
Det är något som jag inte ens önskar henne att få uppleva.
Inte ens min värsta fiende.
Men min hämd kommer!
Jag går vidare och blir lycklig och skaffar mig den familj vi skulle ha och det ända hon kan göra är att kolla på när detta sker och hata sig själv för det hon gjort.
Bästa jag läst på länge om detta ämne. Jag har varit gift 45 år med en sådan kvinna och lärt mig hur jag skyddar mig och håller familjen och situationen under någorlunda kontroll. Det gäller även sedan barnen flyttat ut och fått egna familjer. Jag måste ofta påminna dem om deras mammas läggning och ta det goda med det onda. Den som lider mest är den narcissistiska kvinna själv. Jag har fått seriöst hota med separation och skilsmässa ca 20 gånger under vårt äktenskapliga liv. Och det är inte över än. Den åldrande narcissistiska kvinna blir faktiskt värre. Men jag tvekar inte att lämna henne när hon försöker skada mig eller barnen och går över linjen för det rimliga. Tack för din artikel, även om den är några år nu.
Jag tycker det är sorgligt att narcissister skall framställas som monster och kringvandrande zombies utan känslor som skall ”knäckas” och förgöras! Är själv narcissist och känner igen mig själv i mycket! Jag önskar djupt att jag var kapabel att känna alla dessa känslor och vara så empatisk som ”normala” människor men är jag ond för att jag inte KAN göra det på alla sätt? Men jo jag kan älska. Jag älskar mina barn mer än allt på denna jord, jag älskar och tar hand om mina djur men har otroligt svårt för empati, känslor, förståelse och relationer gentemot andra människor, men snälla måla inte ut oss som odjur
Har kämpat så länge med relationen med min hustru, men först nyligen lagt ihop pusslet. Din artikel är väldigt träffande. På ett sätt är det befriande att läsa om det, men framtiden verkar onekligen dyster. Hur ska man någonsin få personen i fråga att söka hjälp. Hon ser sig alltid som ett offer. Helt oförmögen till empati, att ens bekräfta att det finns en annan uppfattning. Hon accepterar ingen kritik, hur mild den än är. Däremot snabb att utdela den. Har sagt några gånger att hon har dåligt självförtroende, men vill för det mesta inte kännas vid det. Samtidigt har hon ett spelat självförtroende när hon gärna vill projicera en perfekt yta, och gärna tar allt syre i rummet. Pratar högt och ljudligt, avbryter alla som vill få en syl i vädret. Tycker sig ofta veta bättre än alla andra, och säger ofta helt absurda saker som att hon klarar fysiskt tunga uppdrag än alla andra.
Söker bekräftelse i verkligen allt, men kan själv varken säga tack eller förlåt. Kräver lydnad och bryter ner en, det finns liksom ingen gräns för vad man kan säga – och ofta projiceras egna egenskaper på andra, typ ”du är så dominant”. Kom ihåg ett tillfälle när jag var helt nedbruten, låg i fosterställning i garaget och grät okontrollerat. Vem som helst skulle ha avbrutit konflikten, åtminstone en stund. Sagt något snällt, eller i alla fall neutralt. Men hon fortsatte gå på. Jag bönade att hon skulle sluta, att hon skulle gå. När jag äntligen fick distans till den händelsen insåg jag med 100% säkerhet att det är något fel på henne.
Det verkar gå i vågor, skov, ibland månader i taget. Det kommer plötsligt, men verkar triggas när jag blir sval mot henne. Och det blir jag när det är för mycket. Om jag ignorerar henne resulterar det nästan garanterat med ett utbrott. Hon behöver sin bekräftelse hela tiden, alltså precis hela tiden. Hon är samtidigt helt ointresserad av mig, mitt arbete och mina hobbys. Hon vill ha ständig kontroll, både i bemärkelsen att veta och att bestämma.
Och barnen är ju lätta att styra. Alla middagar, och jag menar verkligen alla, ska det anmärkas på hur de äter, hur de sitter, hur de använder besticken, och krav på att varje liten smula ska ätas upp. Minsta lilla invändning från mig ska kväsas som om det vore spanska inkvisitionen. Jag känner mig instängd, jag kan inte vara i ett annat rum hemma än där hon befinner sig. Jag kan tex inte läsa eller jobba i mitt kontor, jag kan inte städa garaget, hon måste alltid veta var jag är. Eftersom jag inte orkar med uttalade eller outtalade konflikter blir det bara att jag kan se på tv. Där får jag vara medan hon jobbar med sitt egna företag (baserat i hemmet) men hon ska alltid kritisera eller förlöjliga det jag tittar på. Då mår hon bra.
Hon har dessvärre utsatts för våld i nära relationer under många år. Det har resulterat i post-traumatisk stress, vilket är dokumenterat och som hon erkänner. Allt som jag gör som påminner henne om honom resulterar i ”du är precis som han”. Jag är orolig för att hon utvecklar en mild form av bipolär sjukdom. I perioden är hon extremt maniskt, vilket också hennes syskon noterat oberoende av mig. Det kan handla om olika former av arbete. hantverk och till exempel gym sex dagar i veckan. Hon prenumererade dubbelt på personlig tränare, men vägrade riktigt erkänna det (eftersom det såklart är väldigt dyrt).
I andra perioder går hon in i depressioner när hon känner sig ifrågasatt, och har inga gränser. Hon säger det absolut värsta man kan tänka sig, men är samtidigt så rädd för att andra ska råka se det. Hon har inte längre kvar några riktiga, djupa vänner och det har inte jag heller. Hon har snabbt utsett alla i min familj till oönskade och en efter en har hon avverkat sina egna syskon. Det är ju aldrig hennes fel, alltid någon annan som gjort fel. Och sen är ämnet som sådant tabu, nu senast bröt hon med sin syster efter ett arv. Från att ha pratats vid i telefon varje dag så nämns aldrig systern, t.ex. ”åh jag saknar att prata med henne”, nu är systern bara som bortblåst.
Så frågan är hur får man en person att inse situationen och söka hjälp? Skulle behöva en beskrivning ur narcissistens perspektiv. Brukar förklara för mina äldre barn ”när du tycker att precis alla andra i familjen är idioter, så är det kanske bara du som är på dåligt humör.” För en narcissist skulle nog inte acceptera beskrivningen i artikeln, utan man skulle behöva invertera den.
Tack alla
Skönt veta man inte är den enda
Du är inte ensam, men tyvärr så lyckas jag inte bryta loss mig från N. Jag börjar må psykisk dåligt och är rädd för skilsmässa. Rädd att allt och alla ska vara emot mig, även mina barn.
Hej allihopa, jag beklagar verkligen era händelser. När jag läser dem är det som jag ser min nyliga ex i många situationer, som om hon står där. Jag tror att jag är ny i det här med narcissism och ge omgår det i 2 års tid. Jag vet inte vad som är verklighet längre och börjar undra å tro att det är fel på mig.. Att jag är narcissisten.. Nyligen fyllde hon år och jag gjorde mitt yttersta för att ho. Skulle få trevlig dag. Hon påpeka att hennes familj ville komma också till henne å fira henne.. Jag sa självklart att dom ska ta del av din dag. Efter middan så kan du träffa din familj å va med dom, vill du att jag är med så är jag det självklart eller vill du va med dem själv så absolut. Köpte flera presenter å. Jöd på middan och min familj köpte presenter och sen när vi skulle därifrån så fråga jag en simpel fråga av omtanke ifall hon kanske är sur på min bror och jag va bokstavligt talat rädd för att ställa den frågan å ställa frågor överhuvudtaget för att jag vet att det kommer sluta med att hon blir arg och försvinner, pra inte med mig eller svarar inte.. Som om jag inte existerar, som om alla dom kärleksförklaringar och framtidsplaner inte ägde rum å betydde 0..efter min Fråga om hon va sur blev det som förväntat, fast jag sa okej å vissla till en så gå sa att jag bara undrar för hon ska känna sig trygg i mina föräldrars hem. hon svara nej aggressivt å defensivt, h on boka av resten av kvällen å verkligen fryser ut mig och på min fråga när jag blir frustrerad å undrar vf hon gör så, vf behandlar hon mig som en hund så svarar hon”det är konsekvensen av ditt beteende. Vi firar inte nyåret ihop å hon ger mig silent treatment.. Så har det varit i 2 år för minsta lilla å speciellt om jag påpekar nått som inte är ok.. Kränker, förnedrar, förminskar å nedvärderar mig å alltid är det mitt fel å rätt åt mig. Jag blir galen, är det jag som är narcissisten i det här förhållandet… Jag börjar tvivla på min verklighet
Helt sjukt, jag har det exakt likadant. Jag går alltid på spikar och är väldigt försiktigt. Hon blir alltid agresdiv och sur när vi har träffat min familj. Och hon känner alltid behovet att uttala sig dåligt om dom framför mig. Jag har dragit ner kontakten med min familj (tyvärr) för att göra henne nöjd men då påpekar hon att min familj är sjuk och inte bryr sig om henne och att dom aldrig kommer till oss osv. Jag går i tankar om skilsmässa och börjar se det som enda utvägen för mig. Jag lyckas inte bli glad annars tyvärr. Men jag är rädd för skilsmässan och alla konsekvenser det kan innebära. Har ni råd och tips till mig?
Helt sjukt, jag har det exakt likadant. Jag går alltid på spikar och är väldigt försiktigt. Hon blir alltid agresdiv och sur när vi har träffat min familj. Och hon känner alltid behovet att uttala sig dåligt om dom framför mig. Jag har dragit ner kontakten med min familj (tyvärr) för att göra henne nöjd men då påpekar hon att min familj är sjuk och inte bryr sig om henne och att dom aldrig kommer till oss osv. Jag går i tankar om skilsmässa och börjar se det som enda utvägen för mig. Jag lyckas inte bli glad annars tyvärr. Men jag är rädd för skilsmässan och alla konsekvenser det kan innebära. Har ni råd och tips till mig?
Du ska inte vara orolig för dina barn.Barn märker mer än man tror.Min dotter ska va hos mig mer nu än bara varann vecka.Hon trivs inte alls hos sin mamma.Ta det onda med det goda som nån skrev
Påminner mycket om min pappas nya kvinna.
Otroligt svartsjuk, allt ska vara på hennes villkor. Målar upp sig att det alltid är synd om henne.
Av någon anledning så gillar hon inte min farmor, antagligen för att hon kommit på hennes riktiga jag.
När min kära farmor fyllde år så hade min pappa tackat ja till att komma över på middag. Detta visste pappas tjej, så hon ringde upp pappa och bad honom komma upp till Göteborg istället (pappa bor i södra Småland). Han vågar inte säga nej givetvis, så han var inne hos farmor i några minuter och sa grattis, struntade i middagen sen körde han upp till henne och dagen efter åkte han hem igen.
Hon har även skrivit till min farmor och sagt att hon är knepig för att hon inte bjudit in dem till fika, trots att min farmor inte ens var hemma vid detta tillfälle.
Hon har även fejkat via ett sms till min farmor att pappa och hon gjort slut, bara för att se hur min farmor skulle reagera. Min farmor svarade inte. Då kom min pappa dit och konfronterade farmor, att hon skulle vara på detta underliga sms. Pappa tyckte inte ens att detta sms var konstigt, han kom dit och gjorde det han skulle. Han hade ju fått order från sin lilla diktator.
Hon vill inte att pappa ska någon sorts relation varken till min mamma eller farmor. Hon ringer och kollar upp honom ständigt och gräl uppstår mycket, av okänd anledning.
När jag fyllde år så hade hans tjej skrivit grattis till mig, jag glömde svara. Då skvallrade hon till min pappa, som sedan ringde upp och skällde ut mig i princip. Trevligt bemötande på sin födelsedag.
Pappa tappar mer och mer kontakten till min farmor, till sin bror och syster. Även till oss barn en viss del. Alla ser vad hon går för nu, för hon är inte frisk. Hon var så trevlig och försynt i början men nu, hon är så kontrollerande och manipulerande gentemot mot min pappa. Hon har han kring sitt lillfinger och han förstår inte hur illa hon gör honom, tyvärr.
Hon styr och ställer. Är det någon som inte hon gillar, då ser hon till att pappa har så lite kontakt med dessa som möjligt. ”Det är ju synd om henne att ingen gillar henne”. Får hon reda på att han pratat men en kvinnlig kollega eller med min mamma, då tar det hus i helvete.
Så jävla sorgligt alltihop och jag funderar nu starkt, tillsammans med mina syskon att ta en diskussion med pappa. För han verkar inte inse själv hur sjukt detta blivit.
Hej
Jag har läst både artikeln och era kommentarer säkert 5 gånger hittills, kommer säkert läsa allt igen då jag är i behöv av det! Känner igen allt i hennes beteende till 99% av allt. Har precis tagit mej ur ett sånt förhållande, som tur varade den inte längre än 1,5år men ändå. Har svårt att släppa henne helt men jag försöker, vissa dagar är bra vissa dagar är mindre bra. jag ringer inte eller messar henne och det ser jag som ett framsteg, dock så ringer hon (jag svarar inte), hon har messat flera gånger att hon älskar mej och saknar mej, och vill att det ska bli vi två igen och det har jag svarat på, ”nej, du får gå vidare utan mej”, ser också det som ett framsteg.
Alla ni där ute, va starka, våga ta steget, ert mående är det viktigaste, han/hon är inte värt allt detta, finns så många underbara kvinnor och män där ute, jag är ganska säker på att ni kommer hitta den rätta.
15+ år för mig.
Resulterat i 2 självmordsförsök, överlevt – å nu insett vad som gjort mig sjuk – tagit ut skilsmässa – kämpar en hård, mycket hård kamp med att bli trodd på av släkt, vänner och tyvärr mina egna barn till viss del, speciellt den äldsta.
Har haft extrem depression i många år, men sen jag separerade började jag helt plötsligt kunna tänka fritt – utan ångest inför vardagliga sysslor å rädsla för att göra fel… Nu, ca 1 år efter det, har jag blivit stark nog att skilja mig, skaffa nya vänner – vänner som lyssnar på min sida av saken också – och tar hand om mig själv! (tränar, tar tag i intressen jag inte haft på 10 år, njuter av musik igen, tänker klart osv…gått ner ca 25 kg i vikt på 7 månader)
Frihet för mina tankar – underbart!
Lång väg kvar för att vinna tillbaka barnen på riktigt, å vissa vänner – men jag vet att om jag fortsätter ha ett beteende som är rätt, så visar sig sanningen till slut – åtminstone för de som är någorlunda klarsynta… (å dom andra klarar jag mig rätt bra utan 🙂
Det tog mig mer än fem år att förstå att min sambo är en dold narcissist. Insikten slog mig som en slägga ,och när den väl gjort det så går den inte att bortse från utan omsluter min tillvaro helt och fullt.
Liksom för många andra ledde insikten till ett stort behov av att förstå och jag har läst allt jag kan hitta om N-personligheter. Kraften och styrkan i insikt och kunskap uppvägs av skam, skuld och ånger över att ha missat alla självklara varningsflaggor och gränsöverskidande handlingar under lång tid.
Jag har upplevt allt från den himlastormande inledande love bombing-fasen till fallet nedåt med psykisk misshandel, ekonomisk misshandel, gaslighting, patologiska lögner, avsaknad av empati, svartsjuka, kontrollbegär, avskärmning från vänner och familj med havererad privatekonomi och nedbrutet psyke som resultat. Trots allt hon utsatt mig för har jag aldrig fått ett förlåt någonsin, utan snarare det motsatta där jag till slut står som skyldig.
Jag är idag starkare än på länge, mycket på grund av insikt och kunskap och att jag fått terapi och öppnat upp för de få vänner jag har kvar. Dock lyckas jag inte ta mig ur relationen.
Vi har två relativt små barn tillsammans som påverkar beslutet trots att jag vet att det vore bäst även för dem att vi bryter upp. Jag har försökt avsluta flera gånger men det slutar alltid med att hon bryter ner mig och vänder det hela så att jag slutligen står med skuld och skam och säger förlåt.
Jag skräms inför framtiden och det faktum att jag själv vet att jag normaliserat tillståndet men inte klarar göra något åt det. Det är nedbrytande och jag känner mig emotionellt uttömd. Varje dag är en vandring på äggskal där jag bara inväntar nästa katastrof och all energi går åt att hålla mig säker och livet i familjen lugnt.
Jag slits mellan känslor av stundtals välbefinnande då saker är lugna och normala, och ångest över vetskapen om att jag lever i en lögn där den enda lösningen är att gå och inte se mig om.
Jag är en stark person men förstår inte hur jag ska uppbåda styrkan att ta det nödvändiga steget.
Har nyligen valt att lämna kvinnan som jag älskar och hade ingått äktenskap med. Det visade sig att förutsättningarna för relationen hade ändrats så mycket att det från min sida blev omöjligt att fortsätta. Har till och från märkt att saker och ting inte står rätt till, ord, handlingar etc som var för sig kanske inte varit särskilt uppseendeväckande men som sammanlagda blev till ett tydligt mönster, bilden av någon som har en dold agenda där jag var statist, sak eller nyttoidiot. Mycket av det som beskrivs i era berättelser känner jag igen. Hon var tävlingsmänniska,
Kunde inte ha fel,
Klararade inte att bli anklagad,
Lockade fram svartsjuka ur mig,
Svårt för avsked,
Tystnad som straff eller ilska,
alltid ha rätt, skuldbelägga andra. Dessutom fanns det periodvis ett högt alkohol intag som förvärrade allting. Till sist gick det upp för mig att hon dessutom inte var intresserad av att dela mig med någon över huvud taget, hon ville ha mig för sig själv. Jag kände inte igen mig själv längre, hade långsamt blivit passiv och likgiltig. Jag lämnade henne och krossade i alla fall mitt eget hjärta, kanske även hennes, för att skapa möjlighet för ett bättre liv.