Våra relationer försöker läka oss! De plockar fram våra bästa och sämsta sidor. Solstrålarna lyser upp njutning och smärta. Vi ges tillfällen till att kliva framåt. Sträcka på oss ytterligare en liten bit. Eller dra oss tillbaka in i det gamla invanda.
Vi projicerar drömmarna, längtan, såren, rädslorna, otillräckligheten, välviljan, omtänksamheten, litenheten, storheten, sårbarheten, styrkan….på våra förhållanden och inte sällan uttalar vi:
”Det måste vara förhållandets fel att jag känner så här!”
Lika ofta som det stämmer att våra parrelationer får oss att må dåligt, handlar det om att det är våra personliga mönster som sätter allt i gungning. Vi projicerar alltså vårt eget bagage på förhållandet, istället för att fråga oss själva:
”Vad är det som jag sätter in på kontot? Vad pekar jag ut i honom/henne, som har sina rötter i mig själv? Vad är det jag inte vill se i min egen person och som jag belastar partnern eller visamheten för?”
Självärligheten kan göra väldigt ont.
Våra kärleksförhållanden kan få oss att känna det som om vi kommit hem på riktigt. Men även ge upplevelsen av att ha hamnat i mörkgrå exil. Som om vi aldrig kommer att kunna förändras och känna varaktig lycka. Det går hitta det fantastiska – om vi slutar repetera det nedbrytande.
När vi verkligen accepterar oss själva, kan vi också förändras. Då slutar vi distrahera och bedöva oss själva genom bekräftelser på nätet eller i andra sammanhang. Då är här ok!
Vi kämpar emot och vi ger efter. Känner tillit och misstänksamhet. Allt detta gör kärleken med oss. Eller osäkerheten kring den. Om vi står kvar kan fantastiska möjligheter ges tillfälle att stråla.
Vi är under enormt stark influens från våra tidigaste förhållanden:
Hur interagerade dina föräldrar med varandra? Hur var de mot varandra? Och mot dig? Vilken manlig förebild var din pappa? Din mamma? Vad bestämde du dig för att kopiera? Och undvika till varje pris?
När två personer kommer nära varandra triggas gamla relationsmönster igång: vi vill vara nära och/eller ropar efter space. Det där kan pendla kraftigt.
Om en person t.ex. har svårt för djupare emotionell närhet, kan ett förhållande till en partner med en kylig/sval och distanserad läggning hålla ganska länge, eftersom det sällan uppstår några hot eller utmaningar gällande hjärtats intimitet. Det finns ett säkerhetsavstånd som ger illusionen av trygghet.
Allt är lugnt tills en av parterna börjar utvecklas och förändras.
”I know for sure that love saves me and that is here to save us all.” – Maya Angelou
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Wow.. Det där behöver läsas några ggr. Bit för bit. Stanna upp. Begrunda. Våga känna efter. Lyssna inåt…
Tack!
Precis så är det.. Min fru fick en allvarlig sjukdom och blev frisk från den.. då blev hon personlighetsförändrad och mer frånvarande och sökte sig bort mer och mer.. Hon tyckte jag blivit så ”konstig” och hon kände sig tom på känslor som hon uttryckte det. vi gick i terapi men inget blev bättre, hon har för varje dag blivit kallare och egoistisk.. till slut kastade hon in handduken och ville skiljas som hon sa för att rädda barnen och henne från mitt beteende.. Barnen har inte sett att jag blivit konstig, dock att jag varit stressad.. Jag har på resan förstått att sjukdomsbesked, hormonmedicin med psykiska biverkningar i kombination med en jobbig barndom och en medelålderskris gjort henne personlighetsförändrad och kall.. hon behandlar mig som om det var jag som lämnat henne.. Jag är ingen psykolog men försökt få henne att gå och prata men då blir hon arg.. nu är det bara att klippa alla band för att gå vidare med barnen. och svårt att förklara för barnen i denna situation.. barn ser ju mer än vad man tror.. Verkar vara väldigt vanligt att man projicerar över hur man mår på andra har jag lärt mig.. Men hur ska man hantera sådana personer?.
Jag läser boken Hemligheten av Dan Josefsson just nu. Kan varmt rekommenderas. Det var först när min pappa dog som reflektion och självbild började lysa igenom. Uppvuxen i ett missbrukshem, ljusår från kärlek och omtanke. Har alltid funderat varför jag har så grumliga barndomsminnen. Nu vet jag. Att det ska behöva ta 45 år?! Efter terapi och hjälp från vänner så blir spegelbilden allt klarare. Tyvärr så gick inte äktenskapet att rädda. Vi förlorade oss i labyrinter av rädslor, obefintlig kommunikation och reflektion. Jag sörjer verkligen det, å andra sidan så skönt att kunna se verkligheten som den är Jag har flytt hela mitt liv. Genom jobbet och att inte vara närvarande. Som min pappa fast han tog till alkohol. Jag vet bättre nu. Jobbar stenhårt med mig själv och att läka. Även om tvivlen dyker upp som mörka moln ibland.
Håkan, känner igen det du skriver väldigt väl. Har också flytt hela mitt liv och kommer från en missbrukande familj, mina föräldrar avskydde varandra och min äldre bror var alkoholiserad. Har inte kunnat få mina egna förhållanden att fungera, då livet varit så trasigt…just nu jobbar jag sju dar i veckan och dränker sorgerna i mitt arbete för att glömma pågående skilsmässa.
Hoppas så småningom kunna ge mina barn en bättre, mer kärleksfull uppväxt än jag själv fått.
Att kunna ge mina döttrar den pappa som inte jag hade är det som håller mig uppe och får mig att gå framåt. Närvarande, kärleksfull, trygg. Ta hand om dig Magdalena, att fly leder bara till en kamp och förr eller senare kör man utför stupet. Livet ska ju vara lätt och ge, inte krampaktigt och ta.
Håkan och Magdalena; vet precis vad ni menar. Har samma bakgrund och har också haft svårt att skapa bra relationer. Valde ständigt män som upprepade det jag upplevde som liten; att ingen älskade mig för MIG. Att jag vara fanns där för att stötta och hålla upp den andra.
Jag tror att det första extremt viktiga steget är taget när man ser detta. Och jag har även lärt mig att jag inte längre kan göra det osett. Och med det finns det ingen väg tillbaka till mitt ex, även om han skulle vilja.
Nu jobbar jag stenhårt på att bli trygg i att jag är en bra och värdefull människa exakt som jag är. På att bekräfta mig själv och att välja tillit till livet, varje dag och varje stund. (Tillit till livet är något jag aldrig tidigare känt.)
Precis som du nämner Håkan, så puschas jag i detta av att kunna ge mitt barn en annan uppväxt än vad jag hade. Och jag inser att ska jag kunna lära honom att han ska se sig själv som värdefull och meningsfull så måste jag börja med mig själv. Jag kan inte lära ut något som jag inte behärskar själv.
Varmaste kramarna till er!
Dina texter hjälper!
Detta ska jag läsa många gånger, riktigt bra!
Jag tror att vi möter de människor vi behöver möta. Jag upplever gång på gång hur människor kommer in i mitt liv på de mest fantastiska sätt, precis när jag behöver dem. Mitt äktenskap satte verkligen ljuset på allt jag behöver ta hand om, och även om det inte gick som jag ville så kom jag ut lite klokare och mycket mer erfaren.
Nu vill jag använda det för att skapa en helt ny typ av relation nästa gång, en relation som inte minst bottnar i att jag tar hand om mitt eget bagage och slutar använda den andra personen för att fylla mitt liv.
För första gången i mitt liv ligger mitt fokus på mig.
Tror också att det är så – att våra relationer vill läka oss. Livet vill läka oss och ger oss det vi behöver, snarare än det vi vill. Åtminstone kan jag se att det varit så för mig. Men jag har sällan varit öppen, lyssnat och känt tillit. Livet vill oss väl.