Våra relationer försöker läka oss! De plockar fram våra bästa och sämsta sidor. Solstrålarna lyser upp njutning och smärta. Vi ges tillfällen till att kliva framåt. Sträcka på oss ytterligare en liten bit. Eller dra oss tillbaka in i det gamla invanda.

Vi projicerar drömmarna, längtan, såren, rädslorna, otillräckligheten, välviljan, omtänksamheten, litenheten, storheten, sårbarheten, styrkan….på våra förhållanden och inte sällan uttalar vi:

”Det måste vara förhållandets fel att jag känner så här!”

Lika ofta som det stämmer att våra parrelationer får oss att må dåligt, handlar det om att det är våra personliga mönster som sätter allt i gungning. Vi projicerar alltså vårt eget bagage på förhållandet, istället för att fråga oss själva:

”Vad är det som jag sätter in på kontot? Vad pekar jag ut i honom/henne, som har sina rötter i mig själv? Vad är det jag inte vill se i min egen person och som jag belastar partnern eller visamheten för?”

Självärligheten kan göra väldigt ont.

Våra kärleksförhållanden kan få oss att känna det som om vi kommit hem på riktigt. Men även ge upplevelsen av att ha hamnat i mörkgrå exil. Som om vi aldrig kommer att kunna förändras och känna varaktig lycka. Det går hitta det fantastiska – om vi slutar repetera det nedbrytande.

När vi verkligen accepterar oss själva, kan vi också förändras. Då slutar vi distrahera och bedöva oss själva genom bekräftelser på nätet eller i andra sammanhang. Då är här ok!

Vi kämpar emot och vi ger efter. Känner tillit och misstänksamhet. Allt detta gör kärleken med oss. Eller osäkerheten kring den. Om vi står kvar kan fantastiska möjligheter ges tillfälle att stråla.

Vi är under enormt stark influens från våra tidigaste förhållanden:

Hur interagerade dina föräldrar med varandra? Hur var de mot varandra? Och mot dig? Vilken manlig förebild var din pappa? Din mamma? Vad bestämde du dig för att kopiera? Och undvika till varje pris?

När två personer kommer nära varandra triggas gamla relationsmönster igång: vi vill vara nära och/eller ropar efter space. Det där kan pendla kraftigt.

Om en person t.ex. har svårt för djupare emotionell närhet, kan ett förhållande till en partner med en kylig/sval och distanserad läggning hålla ganska länge, eftersom det sällan uppstår några hot eller utmaningar gällande hjärtats intimitet. Det finns ett säkerhetsavstånd som ger illusionen av trygghet.

Allt är lugnt tills en av parterna börjar utvecklas och förändras.

”I know for sure that love saves me and that is here to save us all.” – Maya Angelou

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se