En en helt fantastisk kille på tolv säger till mig:
”Du kan skriva: när skuggan öppnas av kärlek!”
Så mycket djup i den meningen! Vilken tolvåring kommer på något sådant?! Han gav mig genom sin klokhet dagens bloggrubrik.
Det får mig att tänka så här: när vi kommer nära någon och möter kärlek, riktas samtidigt strålkastarljuset mot sår i våra personligheter. Det som av olika anledningar gömts undan i skuggan, lyses nu upp av närheten till en annan människa. Våra omedvetna drama, ännu icke berättade historier och relationsmönster som tidigare legat i träda, tvingas nu upp till jordskorpan.
En kärleksrelation läcker rakt ned igenom våra sprickor. Vi kommer inte undan och en form av känslomässig abstinens skriker på vår uppmärksamhet:
”Gör upp med ditt destruktiva relationsbagage eller låt allt rasa samman. Igen!”
Något av det mest utmanande som finns är att möta det som är, utan att ta tillflykt till en massa olika distraktioner: festande, nätbekräftelse, shoppa, kroniskt på gång, ilska (ja, det kan vara en distraktion – täcka över en känsla med en annan. Vrede kan t.ex. vara en täckmantel för sorg. Extrakryddad balans och lugn för att hålla rädsla på avstånd.) Vi kan börja hitta ”goda anledningar” till att avsluta därför att allt blir för nära.
Ett själv/relationssaboterande beteende skruvar upp sin egen volym. Eftersom alla människor har svagare sidor, så är det inte det minsta svårt bli en felsökare. Det är betydligt lättare att se skuggsidorna i en annan än i sig själv. Projicering blir vår förtrogna följeslagare. Vårt eget ”skräp” riktas mot partnern som nu går i fällan, och serverar sin rätt som för länge sedan nått bäst före datum. Ett spindelnät av känslor som snärjer in oss, och vi blir till främlingar inför oss själva. Tillit, attraktion och respekt tvingas ut från scenen.
Genom att börja iaktta oss själva, och hur vi emellanåt tar på alldeles för små överlevnadsdräkter kan vi börja växa. Tänk om du befinner dig på en säker relationsplats där kärleken faktiskt bär hela vägen.
Tack A!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Oj, när du säger det på det viset.
Ja, det hände mig i somras. Tänk, min första tanke var att det hände min tilltänkta partner men nej, det var jag. Sorgligt…
Så väldigt sant. Men också så svårt och jobbigt att göra synligt för sig själv. Att verkligen veta hur man kommer till insikt och förståelse och hur man ska/kan jobba med det så att det leder till positiv förändring. Men tänker att det måste vara värt allt arbete att få möjligheten att nå dit…
Tack till Michael med alla kloka och insiktsfulla inlägg och till alla som kommenterar så utelämnande och klokt. Kram till er….
Så fint skrivet. Tänker at det första viktiga är att bli klar med sig själv, att våga och vilja stå på helt egna ben, känna av de egna gränser och möjligheter utan någon annan som uttrycker egna behov. Helande, kurs 1 liksom. Och sedan, när man verkligen känner sig redo ur denna nyfunna styrka och integritet, så börjar jobbet om i en ny relation. Det är ju bara en del man kan hela själv, resten behövs det en nära relation för. Helande kurs 2.
Har länge känt en osäkerhet kring att pröva mina nyfunna sidor och styrkor från helande 1 med en annan människa. Man förlorar ju kontrollen som man så fint hade byggt up. Men inser att det är en del av själva meningen med helande 2, och är verkligen redo att prova. Upplever dock att de flesta har stora problem med att öppna sig inför denna utmaning. Att låta ngn annan belysa ens sprickor och kantstöttningar som vi så väl maskerar annars är ju jobbig och skapar rädsla. Enklare att hålla fast vid sin mask och skapa distans. Låt oss vara modiga och våga se och bli sedda. Livet blir så mycket rikare då.
Så bra du beskriver det! Jag är i full gång med helande kurs 1. Och förstår att ett år inte är tillräckligt för att klara av den kursen. Jag har börjat kunna göra det där, våga stå helt på egna ben, känna av de egna gränserna och möjligheterna, men det är inte grundmurat i mig ännu. Jag tror precis som du att det sedan behövs en annan människa för att vi ska kunna gå helande kurs 2, men har förstått liksom du att det är många många som inte vågar gå in i det. Jag håller också på det du säger – låt oss vara modiga, att se och våga bli sedda.
Fint skrivet. Barn är så kloka och många har en förmåga att tänka djupare än vuxna kan tro. Efter en smärtsam separation, där jag försökt parera alla svåra känslor och inte lägga dem på barnen, men jag ändå varit ärlig i min sorg, och tillåtit deras sorg, har vi kommit varandra så nära, på ett nytt sätt. Jag får ofta små visdomsord av mina barn, det kan komma spontant eller lite eftertänksamt. En av barnen sa till mig (som 9-åring): ”Mamma, när ljuset i livet inte kommer av sig själv, får man tända en fackla och lysa upp vägen.” ❤️
Så otroligt fint sagt av din 9-åring! Jag tar med mig dina ord som en tröst efter att min barn också har fått gå igenom en skilsmässa. Jag känner också att vi har kommit varandra så nära, på ett nytt sätt, precis som du beskriver. Och som du har jag också försökt att vara ärlig i min sorg, och uppmärksamma mitt barns sorg, men inte lägga något på hen.
Och ska man trösta sig på något sätt när man tvingas låta sina barn gå igenom detta så är det kanske med att det också får de att bli klokare, mer empatiska, mer inkännande med sig själva. Det din 9-åring sa var ju så osannolikt klokt, och visst vill vi kanske inte att de hade tvingats få erfarenheten som gjorde de så kloka, men det är ju också en tillgång för dem senare i livet.
Ja, Marianne, jag tror också det blir en tillgång för barnen i framtiden, en erfarenhet de kommer kunna relatera till. Men det har tagit mig lång tid att inse det. Att sårbarheten och känslorna (som kan vara oberäkneliga och falla över en hastigt) kan ha något gott i sig. Tidigare fanns hos mig en kontroll som förälder, för jag trodde att då är jag den vuxna/mogna. Men när man inte har ständig kontroll på samma sätt så händer något annat, för mig var det som att barnen fick mer tillit till mig, de öppnade sig själva mer, kanske genom att mamma inte var ”perfekt” eller allvetande.
Och Ann, min helande kurs 1-process (bra beskrivet) har tagit mig mer än två år och först nu känner jag mig på väg mot något nytt och känslan av att det finns saker att längta efter och njuta av. Sgs alla i min omgivning förväntade sig att jag skulle vara här efter det första ”sorgeåret” men det räckte inte alls för mig. Har stått inuti smärtan så länge och trott att jag ska dö, på riktigt, men nu börjar jag känna att det kanske vänt, på riktigt.
Fint att få dela tankar med er, lycka till
Tack!