Kvinnan eller mannen träffar efter ett uppslitande avslut en ny partner. I den nya relationen känner de sig kanske för första gången älskade på riktigt. För några kan detta verka skrämmande, eftersom de konfronteras med hur tiden använts (något av det dyrbaraste som finns) och den negativa kraften i känslomässigt medberoende. Tankar som: ”Hur kunde jag lägga alla dessa år på det här förhållandet? Vad har jag gjort mot mig själv?”

Inledningsvis såg vi flera varningssignaler, en intuition, beteenden i den andre som vi iakttog efter att ha dejtat i några månader. Men förälskelse, sexuell attraktion, behov av att fylla livet med sköna känslor, oro för ensamhet, gjorde att vi ignorerade allt det som en dag skulle få oss att lämna. Den bedövande normalitetsanpassningen fick oss att härda ut. Vi hoppades på den magiska förändringen.

Kvinnan berättar att hon ständigt var tvungen att förklara och försvara sina känslor och val: ”Det kändes som om att han ständigt ville att jag skulle ändra på mig. Hans mall var den enda sanningen. Jag testade det mesta: även självutplåning. Min sexualitet var inte längre min, utan hans. Jag levererade för att det inte skulle tjatas och bråkas. Eller för att han inte skulle vara otrogen. Min kropp kändes smutsig. Förstod att någonting var väldigt fel, men jag pressade ned allt i det omedvetna, så att det skulle se bra ut på ytan. Gradvis insåg jag det absurda och inombords började jag checka ut från relationen. Så mycket våld jag gjort på mig själv!”

Tror du att den här kvinnan är ensam i sin upplevelse? Inte! Män och kvinnor som vänder ut och in på sig själva för att passa in. I hopp om att få känna sig älskade.

De lämnar det patologiska relationslandskapet bakom sig, och en tid senare möter de en ny partner. Den här gången presenterar sig ett helt annat universum: någon som ser dem och vet vad närvaro är för något. En person som inte härskar eller skriker efter bekräftelse från andra. En som vi inte ständigt behöver förklara oss för. En man/kvinna som ser hela vårt spektra utan att försöka övertala oss till att vara någon annan än den vi är.

Vad gör vi med all den energi som har gått åt till att kriga? Vad gör vi med överskottet? Jo, några börjar oroa sig: ”Är inte detta för bra för att vara sant? Kan en kärlek som denna verkligen hålla?” Ett analyserande som ska skydda oss mot att bli sårade igen: ”Det gäller att vara förberedd på det värsta.”

Men sårbarhet är en del av kärleksekvationen och förhoppningsvis, inser vi att det finns personer som är omtänksamma, trygga och kärleksfulla hela vägen igenom Jag ser friheten och lugnet i personen som känner att hon/han hittat hem, och som nu vet hur det ska kännas.

Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se