Ett förhållande tar slut på minst två olika nivåer – avslutet där ena parten säger: ”Jag vill att vi går skilda vägar. Det är över nu!” Och avslutet som sker på ett psykologiskt plan: där vi accepterar att det inte längre fungerar och att det därför är dags att begrava drömmarna om en framtid kring vi.
Någonting som är väldigt smärtsamt för en hel del människor som jag pratar med, är den känslomässiga separationen, vilken kan pågå flera år efter att man som par gått skilda vägar. Det är en limbo som fångar oss i en rad olika känslor som t.ex. sorg, ilska, ältande, självanklagelser, cynism, generaliseringar kring kvinnor/män, skam etc.
En vän till mig berättade: ”Det som gör mest ont, är att den jag visat hela min person för, inte vill vara tillsammans med mig. Han kände mig utan och innan; och så valde han bort mig! Och jag som tycker att jag är kärleksfull och klok.”
Det ligger nära till hands att börja tvivla på det egna värdet: ”Om jag bara hade gjort och varit så istället…” En del av oss kämpar med att ändra på jaget i hopp om att vinna tillbaka den som lämnat.
Drömmarna om framtiden, liksom minnena vi delat med en person som vi älskat (eller älskar), är enormt kraftfulla och det spelar ingen roll vad andra säger: ”Du måste gå vidare! Du är värd bättre!” Det är vi som lever med den inre separationen. Att klippa emotionella nervtrådar tar tid! Att försonas med att det inte blir fler kapitel i boken ”Du och jag”.
En man berättar: ”Jag har sänt henne alldeles för många meddelande. Förnedrat mig själv genom att be om hennes kärlek och tvingat på henne mina ömhetsbetygelser. Kan bara inte stoppa mig själv när jag sitter där hemma i ensamheten i vårt f.d. gemensamma hus.”
Att orka öppna dörren lite på glänt och säga till sig själv: ”Det är slut! Det gör fruktansvärt ont, men för min egen skull är det nödvändigt att lyfta blicken. Jag kunde inte bättre då. Jag vill hitta en ny framtid.”
Vi kan aldrig få någon att komma tillbaka och älska oss genom logiska argument och övertalning. Attraktion fungerar inte så! Det är en resa som tar tid och där vi förr eller senare behöver inse att en f.d. partners beslut, inte är det som sätter värdet på oss, utan vi själva genom våra vanor och hur vi behandlar den egna personen. Och andra.
Jag vet att vi människor håller hårt tag om hoppet, men emellanåt behöver vi släppa det så att någonting nytt och fantastiskt kan få ta plats.
Kan du inte komma över ditt ex? Föreläsning online torsdagen 14/12 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Klokt skrivet, tack!
Jag lämnade en relation för ca 1.5 år sedan. Stor förälskelse och mycket kämp. Han ville mer känslomässig distans, han gillade inte att kramas eller se varann i ögonen eller prata om det inre livet. Han höll mig på avstånd genom att skämta, kände mig ofta förlöjligad och ensam som att jag hela tiden låg några steg efter, otrygg, fick jaga men kom inte ikapp hans rastlöshet som alltid fanns där, i nya aktiviteter att hitta på. I det han aldrig satte ord på fyllde jag ut, med förståelse och tänk om vem han var och varför. I hans ögon såg jag honom som liten, som aldrig fick frågan hur det var eller kramades, det tränade han inte på. Men det är mitt perspektiv, man är olika, alla vill inte kramas eller prata eller vara nära på det sättet. Han sa att kände sig nära när vi skrattade, det var deras sätt i familjen, sättet att möta allt, till och med extremt sorgliga saker. Det var så annorlunda och det gjorde mig så ont varje gång han missade mig, varje gång han inte var där, varje gång jag lämnades ensam i vår relation och inför andra. Avundsjukan runt middagsbord där man såg andra som hade dom blickarna av samförstånd emellan sig. Kunde gett vad som helst för att få känna det. Han var det vackraste jag nånsin sett, kan fortfarande få upp bilder av hans läppar. Jag försvann från mig själv i min anpassning till det, och mönster som upprepades gång på gång. I 3 år orkade jag, sen gav jag upp. I hopp om att han skulle förstå, kunna möta mig. Jag ville inte lämna honom men vägen framåt skulle blivit min undergång med en självkänsla som det knappt fanns ett spår av. Smärtan att lämna någon man inte vill lämna men för sin egen skull måste. Så lämnar man sitt liv till ett vakum där man försöker hitta något nytt. Nu såhär långt efteråt kan jag fortfarande känna mig förälskad, nånstans vet jag att det är i en bild, men samtidigt i det som också var bra. Över barnen vi inte kommer få, att vi inte kommer gifta oss en dag. Skammen över alla tårar och gånger jag bröt ihop utan att han kunde förstå varför, hur jag än gjorde kunde jag aldrig förklara för honom. Det är en upprättelse jag aldrig får. Där framme ser jag ändå tryggheten som kan finnas i en fungerande ny relation och den längtar jag efter. Kan bli trött över tiden det tar bara. Hur kan man känna så för något som inte var bra för en? Självplågeri om något.
Ursäkta extremt långt inlägg men när jag började skriva så vällde allt fram.
Tack för dessa ord, där var jag befinner mig nu. Alla säger släpp taget, gå vidare, du är värd något bättre. Det är verkligen svårt när man älskar personen. Förnedra mig har jag gjort många gånger. Kämpar med att inte höra av mig till honom, dock när jag känner att jag har huvudet övertygande igen så hör han av sig med de mest hårda, elaka meddelanden till mig i sin frustration och bitterhet. Mitt förnuft säger en sak, men hjärtat säger en annan sak. Jag tar med dina ord till mig Michael. Tack igen. Kram
Jag ser hur du kämpar med att komma vidare Eva-Britt. Det kommer att bli lättare och ditt självförtroende blir starkare när du lyckas avstå från att kontakta honom.
Åh Fideli ! Vad jag känner med dig
Vet hur det är att leva ihop med en man som inte kan visa kärlek och ömhet, som är känslomässig analfabet
Man känner sig som ett litet barn som sträcker ut armarna och förtvivlat ber om uppmärksamhet, kärlek, värme , NÄRHET
Vet du, jag tror att relationer speglar det vi har inom oss, som i det inre så i det yttre
Att vårt yttre är en manifestation av vårt inre tillstånd
Inte alltid och inte i alla situationer såklart, men i mångt och mycket
Den dagen du bestämmer för att du är värd mer, så är det bättre du får det låter klyschigt men för mig är det sant.
Hoppas att du hittar någon som kan ge dig det du behöver för att må bra och vara ditt bästa Jag!
Åh vad fint och kärleksfullt skrivet, tack så mycket
Den här episoden av mitt liv har verkligen gjort att jag fått syn på mycket inom mig själv. En liten person där inne som trott att den ska behöva kämpa sådär mycket, att den överreagerar och är för känslig. Det är på tiden att ta hand om den och stå bakom den. För den jag är. Jobbigt när det var så upprepande under lång tid så det tar tid att helt acceptera, lita på det och förlåta Ge sig förståelse
Fantastiskt vackra ord Fideli! Tack för att du delar med dig.
Tack Michael, och för din sida och bok med allt klokt och stärkande. Hjälper mycket
Ja, det där att behöva be om kärlek Yazmina – det är alltför många som känner igen sig i det. Kloka ord som du delar med dig utav.
Du satte ord med det jag går igenom, Fideli!
Åh, är just där nu…Har varit med om flera otroheter, förlåtit…hoppats på bättring… blivit förnedrad pånytt…. senast med min bästa vän… hoppas ändå på något vis att det ska bli bättre.. har små barn ihop och vill ha familjen enad. Han lovar bot och bättring men det håller inte så länge, vill nog mest ha mej kvar som en trygghet som sitter hemma och tar emot han när han kommer. Vet inte om det egentligen är bäst för barnen?
Ena flickan vet om hans affärer och har blivit väldigt kylig mot honom, trots att jag alltid tagit honom i försvar och inte sagt något elakt…
Men vänta nu Diana…kära, kära du…han behandlar dig som skit…din dotter vet…och du försvarar honom och hans beteende inför barnen…
Du då? Ditt värde? Jag hoppas att du ska få syn på vad som egentligen händer med dig i allt det här! Det finns människor som förstår och kan hjälpa dig…för barnens skull…låt inte honom förnedra dig mera!!!
Att kunna känna och se hur man är värd att bli älskad och behandlad. ALLT SITTER DÄR. Det är utifrån det man gör sina val. Det styr vilka människor man ger av sig själv till, vilka man gör sig sårbar inför. Jag har aldrig kunnat se och känna vad jag verkligen är värd. För då hade jag aldrig gjort de val jag gjort. Då hade jag valt att ge av mig själv till män som gett mig något av riktigt värde tillbaka. Jag hamnar fortfarande i känslor av stor desperation och ensamhet ibland, och det är i de stunderna jag ibland förlorar min värdighet för att jag vill fly. Men jag förstår nu att det är det här som jag behöver klara bättre. Stanna kvar hos mig själv. Tills jag möter någon som är värd att få något av mig.
Jag håller med och känner igen väldigt mycket. Det tog en vända i terapi för mig att få syn på de där sanningarna jag skapat om mig själv och hur mina mönster fick mig att falla för samma typ av killar om och om igen. För mig förstörde min första seriösa relation i 20 års åldern så mycket för mig. Har insett nu att han är en klassisk narcissist och han helt underminerade min känsla av att det jag kände var viktigt. Vilket helt skadat min syn på relationer efter det (två till längre relationer som ju varit helt fel för mig trots att jag blev kär…) och fått mig att helt bortse från den där så viktiga magkänslan, min intuition som ju har rätt mest hela tiden!!
Nu jobbar jag på det att hitta tillbaka till tilliten till mig själv, att det jag känner och tänker är sant för mig och inte behöver kompromissas bort för att anpassa mig. Att det är viktigt för mig att hitta någon där det känns som våra hjärtan slår i takt, där jag får frihet att vara mig själv och uppskattas för det. Att det inte är att vara ”kräsen” som vissa kan kläcka ur sig om det faktum att jag är singel och visst dejtar en hel del men har svårt att hitta rätt.
De här insikterna är så dyrköpta för mig att jag inte är beredd att ge upp den styrkan och friheten jag hittat nu för någon som på nytt bara vill passa in mig i deras färdiga ram, som inte har en nyfikenhet på mig och på det Vi vi skulle bli….
Magkänslan tänk att det var så enkelt, och så svårt att hitta den igen….
Tanken följer mej dagligen…..relationen är över, det finn inte längre nåt VI. Hur säger man då erfarenheten i bagaget är katastrof och ånger. Varit här tidigare o valde att lämna, nu 15 år och ännu ett barn står jag på samma plats med ”samma”man även om personen är en annan. Vet inte om.jag orkar ännu en resa, bitet ihop o låter irritationen växa. En dag, en vecka, en månad passerar….Jag står kvar, mår dåligt men kommer ingenstans….
Det river och sliter i mig och ångesten griper tag i mitt inre! Vill lägga mig i fosterstllning o bara sova! Hjäälp! Vill bara vakna på andra sidan det som nu händer. Vill inte separera! Vill bara hem o fortsätta. Vi delade på oss i augusti – var överens och jag var helt klar över att detta inte fungerar. Nu tänker jag om. Nu vill jag få reda på om detta är rätt beslut! Kanske det går att förändra det som blev fel mellan oss. Måste få veta! Vad ska jag göra?
Allt går och laga och kärleken ska övervinna allt sägs det! Men då måste man vara 2! Och framförallt vilja och våga tro på det! Man kan reda ut mycket genom att prata om problemen och hur man känner. Det måste finnas en vilja till förändring! Man måste våga tro på sig själv och på den andra. Dock skulle inte jag våga försöka igen, för något säger mig att vi skulle hamna där igen. Så jag lever hellre men en känsla av att sakna och vara låg än att leva en berg och dalbana.
T – jag har också levt i en berg – och dalbana och vill inte dit igen. Spelar min hjärna mig sådana spratt som Michael skriver om? Jag vet inte! Vet hur vi varit ihop men också att vi aldrig pratar ut eller reder ut ilska, ord som sägs. Jag är ingen tydlig person och har hellre gått in i tystnad än att reda ut. Vill göra det för att se och känna att jag gjort allt jag kunnat. Gör jag fel? Så tacksam för respons i detta ångestland!
Känner du att du har något och säga, så gör det och lätta ditt hjärta. Det måste alltid vara bättre än att gå och bära på det. Du kan dock bli sårad igen av att vad du än säger så spelar det igen roll ….eller väldigt lättad av att berätta hur du känner.
T – jag är medveten om att det nog inte finns någon återvändo men att jag kommer att ångra mig om jag inte pratat med honom. Tack för din respons – betyder så mycket att få hjälp att reda i virrvarret av tankar.
Prata med honom då så du kan få sinnesro, det är mitt tips! Slippa ha tankar som gnager en!
Tack T för din respons! Jag har pratat med honom men det jag skrev upp för att säga insåg jag bara var ett krampaktigt försök att hålla kvar oss i ett vi som inte varit ett vi på många år. När jag var där blev jag påmind om varför jag inte mått bra med honom. När fokus ligger på honom och jag lyssnar, gör inlägg och bejakar är allt bra. Så fort jag berättade något tittade han ner och kladdade med en penna på ett papper och sa ingenting. Jag är inte viktig och intressant för honom och att bli så ignorerad är inget för mig längre. Jag valde att bara förtydliga att jag vill att vi har en bra relation och ser till våra barns bästa och hjälper varann i det. Han tycker likadant. Nu ska jag rida ut de stormar och känslovågor som griper tag i mig ibland. Däremellan ska jag må bra med mina goa ungar och vänner och familj. Nu kan det bara bli bättre och jag önskar för oss båda att hitta kärlek!
Hej!
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva på ett sånt här forum, men kriser leder till förändring och det behöver jag!!
Jag hoppas att jag kan få lite stöd och motivation till att orka se framåt. Jag har verkligen fastnat i emotionella separationen och om drömmarna om framtiden som inte blev som jag trodde. Det har gått några månader sen separationen men jag ser så mörkt på framtiden. Jag var i skedet att försöka bilda familj och skaffa barn med den person som funnits vid min i större delen av mitt vuxna liv men jag valde att lämna…trots att hela hjärtat var krossat.
Jag är 33 år gammal kvinna och valde att lämna en relation med en man som jag insåg inte var rätt för mig trots att jag älskade honom. Det hela började med att han sa att ”han inte visste om han ville ha barn”, vilket han sagt tidigare. För att inte bli för långdragen så var det i grund och botten en sådan chock att jag fick ta ett steg tillbaka och insåg då att jag länge levt i en väldigt destruktiv relation. Nu ser jag hur jag successivt blivit nedbruten omedvetet eller medvetet av en annan person, men jag har tillåtit det.
Nu mår jag så otroligt dåligt och ser ingen mening med framtiden. Jag trodde vi skulle bilda familj och att jag skulle få bli mamma. Jag är en sådan person som älskar familj och tycker att barn är meningen med livet. Nu står jag där på ruta ett. Jag har utåt sett de bästa förutsättningar vad gäller socialt nätverk, välutbildad och god ekonomi men känner mig helt tom och förbrukad.
Så otroligt rädd för att inte få barn . Inser också att jag är ovan med ensamheten och gillar att vara i en tvåsamhet men inser att mitt liv kan bli rikt utan en partner ändå. MEN partner är en förutsättning för BARN i mina tankar. Oro för att aldrig träffa någon och tidspressen med min biologisk klocka. Livet känns så meningslöst. Michael vore så tacksam för några ord att se ljusare!