Vi kan lura oss själva i ett helt liv! Vi kan vara övertygade om att vi alltid har otur som hamnar i liknande typ av relationer. Och när vi äntligen träffat kvinnan eller mannen som är bra för oss, får vi efter en tid panik, blir uttråkade eftersom det saknas drama som i sin tur leder till passionerad återförening. Eller så är vi tillsammans med den som aldrig kommer nära oss på riktigt – allt för att inte behöva förlora kontrollen. Ja, närhet och genuin kärlek kan skrämma oss i grunden!
Ett vackert nu kan både läka och sätta fingret i våra sår. Vi inser att vi inte har varit immuna, utan varit i landsflykt från vårt eget emotionella landskap.
Vi vill gärna tro att vår fria vilja är mycket friare än vad den egentligen är! Och en dag kan vårt livsutrymme expandera, men först behöver vi inse hur fast vi är i våra relationsmönster.
Vad fick du mellan åren 0–17 år lära dig om förhållanden? Ta ett par djupa andetag och var fullständigt ärlig. Vad såg och lyssnade du till? Hur var dina föräldrar gentemot varandra? Hur kom känslor till uttryck? Vad var tabu att lyfta? Hur var de vuxnas förhållande till pengar? Respekterades dina kroppsliga gränser?
Vad är du säker på att du har lämnat bakom dig? Vad tror du dig inte ha kopierat? Vad har du bestämt dig för att göra tvärtemot vad du fick gå igenom?
Jag stannar till med bilen och ser ut över fälten. En klump i bröstet gör sig påmind och inser hur jag i alldeles för hög grad anpassat mig. Lagt egna behov åt sidan, varit ”snäll” och ställt upp av rädsla för att bli bortvald om jag inte ger allt. Hållit inne med sanningar för att inte oroa och behöva framstå som en ”looser”. När vi sänker tempot kan vi börja läka och växa.
HSP – högkänslig utan att förlora sig själv i känslorna. Webinar den 4/10. Du är varmt välkommen!
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.
Michael Larsen – relationscoach
Jag såg tyvärr aldrig att mina föräldrar kramades eller pussades. Varken min mamma eller pappa gav mig någon kram och jag såg heller aldrig att min lillebror (ett år yngre än jag) fick det heller. Men eligt foton så fick vi några kramar när vi var riktigt små. Fast vi hade många glada stunder och skrattade tillsammans.
När jag blev vuxen fick jag och har ett stort närhetsbehov. Efter många år insåg jag att jag hade ”klängt” för mycket på min man och började hålla igen med kramar o pussar för att han skulle ta initiativ till att krama/pussa mig. Det var då jag upptäckte att hans närhetsbehov var långt ifrån mitt behov. Vi har diskuterat detta flera gånger och han har engagerat sig lite men han har ju inte det behovet så efter ett tag blir det som vanligt igen. När jag håller avstånd ett tag så frågar han mig om det är något eftersom jag inte kramas så ofta.
Jag har också anpassat mig för mycket. Mina behov har kommit i andra hand. Nu känner jag att jag vill bryta mig loss, vill göra mig fri för att leva själv. Mina känslor har minskat men det är så svårt att säga de där orden. Att göra honom ledsen.