Hämtning och lämning av barn, jobba, koll på ekonomin, renovera, handla och laga mat, diskussioner om speltid, besöka familj och vänner, städa, irritation och försök till att nå fram, skärmtid med partnern bredvid i soffan, trötthet…
Vad hände med oss? Du och jag? Vem är jag i allt det här? Hur får vi varandra att känna?
Attraktionen och kärleken är ofta under enorm stress! Yttre faktorer som skapar känslor i våra kroppar och sinnen. Obalans kring vem som gör vad och hur mycket.
Personen som du en gång satt mitt emot vid ett restaurangbord och hade vid din sida då ni var ute och promenerade, har nu ett antal år senare påverkats av alla vardagsmåsten. Du är irriterad på hela situationen och är inte den du vill vara. Kvinnan eller mannen som du är tillsammans med känner kanske liknande.
När pratade ni med varandra på riktigt senast? Samtal utan att någon av er eller båda simultanjonglerade? Kontakt mellan er? Inget glapp utan lugn närvaro: ”älskling! Hur har du det?”
Återkommande besvikelser monterar ner lusten till intimitet. Hjärtats distans skapar ovilja att vara fysiskt nära den andre.
Barn som ständigt tillåts avbryta och klättra runt mellan er, äter upp passionen och nyfikenheten på henne/honom. Ensamhet i tvåsamheten tar vid.
Vi behöver vara på ett sådant sätt mot varandra att vi kan tycka om vår egen person. När stressnivåerna och/eller den emotionella bedövningen är tillräckligt stark, längtar vi bort från den vi har blivit. Vi distanserar oss från partnern i försök att kunna andas: hitta vår sanna identitet! Bort från rollerna som hängts på oss och som gör att vi inte kan känna vår autentiska kärna.
Vi vill känna oss lyckliga, harmoniska och älskade för den vi är.
Möts du av likgiltighet, oförståelse och sarkasm? Eller ödmjukhet och förståelse? Finns det en varm och mjuk hand där för dig?
Tonläget, ögonkontakten, kramen, handen som stryker över kinden, lyssnandet och de äkta uppmuntrande orden, kommer att bestämma vad som sker om ett antal månader från nu.
Vem har du blivit?
Föreläsning live – Att hitta kärleken och hålla den levande med Therese & Michael. Varmt välkomna! Klicka på respektive stad nedan för anmälan.
Michael Larsen – relationscoach
Jag skäms lite för att jag skriver kommentarer på löpande band nu men insikterna, nya frågeställningar och perspektiv regnar över mej när jag läser i bloggen Det är läkande.
Känner igen mig i så mycket av det som skrivs. Den person jag är nu är det väldigt svårt att vara stolt över men även den är ju jag och jag kämpar på.
Jag är ganska trasig efter bl a en uppbruten relation och kravet att fixa en ny praktisk situation som kräver stort ansvar.
För mig kommer hela det tunga lasset av tankar och känslor när jag ska försöka somna. Nätterna blir lätt infernon. Jag somnar sent och vaknar sent. Lätt då att känna sig som en ”dålig människa”
Att vakna och läsa ett nytt inlägg i bloggen får mig på banan igen .
Dagens inlägg är som handen i handsken när det gäller min avslutade relation. Det sorgliga i kråksången är att det utspelade sig i livets fas två. Det handlade inte om allt praktiskt kring barn och allt praktiskt som följer när man är runt 30-40 år.
Det utspelade sig när vi träffades och var runt 50-60 år. Jag TRODDE ”vi båda” lärt av livet och var mogna och kloka.
När jag/vi gav oss in i husköp, renoveringsprojekt, nyetablering av socialt nätverk m.m. trodde jag att vi båda hade lärt av våra tidigare relationer att det lätt blir tufft när man har ett stort praktiskt projekt att ansvara för. Jag trodde att ”vi” hade viljan och mognaden att hantera det.
Nu är det väldigt slitsamt att själv bära ett enormt ansvar för den gård ”vi” skulle bygga upp. Förutom det praktiska ansvaret känner jag en stor sorg över att den emotionella mognaden saknades och relationen föll ner i obefintlighet.
För mig handlar det inte om att mogna till en fix och färdig person som agerar ”perfekt”. Tvärt om ser jag nog mognaden som en växande ödmjukhet, insikt om sårbarheten och vilja att möta det som sker.
Visst, jag ”borde” stoppat tidigare, sett och AGERAT på varningssignalerna men det gjorde jag inte. Min önskan om att ”vi” skulle fixa det förblindade nog mej.
Att se sårbarhet som en vacker potential är nog något man behöver vara vara ense om från början.
Hej Alexandra!
Du ska INTE skämmas ju.
Har läst gång på gång för att hitta inre ro och balans inom mig igen. Som du skriver att är det läkande process ju.
Mår bättre nu än tidigare. Har hittat lite ljut på livet.
Många kramar till dig
C
Tack Cindra, Visst är det läkande med denna blogg ❤️.
Jag har så väldigt lätt för att skämmas och känna att jag ”gör fel”. På gott och ont. Tror, tyvärr, att jag oroar mig för mycket för allt möjligt. Det är ju alltid bra att ta en tankevända och se över sitt agerande men för mig (kanske ett kvinnligt dilemma) blir det för ofta och för mycket.
En vink från någon annan om att det jag gör är ok betyder SÅ mycket .
Härligt att läsa att du finner ro och balans och mår bättre.
Kram och lycka till på din väg