”Need for speed” – vår tids mantra. Vi kanske inte är medvetna om det, men vare sig vi vill det eller inte så påverkas vi. Ett företag som inte är alert och innovativt är snart ute i kylan. Tänk hur läckert det är att ha den absolut senaste smartphonen i handen. Eller de där skorna – nu! NU är vår generations eko! Jag är absolut ingen antimaterialist anhängare, utan tänker att fina saker kan förgylla. Bundenhet och besatthet drar däremot ned.
Kvinnan mittemot säger: ”jag måste träffa någon snart så att jag kan glömma och komma vidare!”
Jag: ”vad är det du vill glömma?”
Hon: ”hur illa han har gjort mig!”
Förstår henne – vem vill leva i ensamhet och känslor som river inombords? Livet är kort!
Bilden vi har av ensamhet kan verka hårt pådrivande – ”tänk om det är så här resten av mina dagar kommer se ut?”
Kruxet är vi inte kan komma vidare om vi inte kommit vidare här inne. De allra flesta som lämnar ett långt förhållande har bearbetat tanken på att gå vidare under lång tid. Den lämnade partnern är i helt annan fas och vill nu hinna ikapp – till varje pris! Revanschhunger motiverar!
Om nästa person vi träffar skall fungera som perfekt landningsbana är risken för nya besvikelser stor. Cynism kan få alldeles för stort inflytande i systemet. Vi behöver för att kunna läka och gå vidare på riktigt – sett och lärt oss av de mönster som inte är alltför vackra. Överdriven försiktighet och misstänksamhet är ingen bra början på en ny resa.
Kommer att skriva om hur vi läker gamla relationssår i morgondagens inlägg.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ser fram emot morgondagens inlägg. Det är nog precis det jag behöver. Läka psykisk misshandel och otrohet från tre olika förhållanden. Det kanske gör att jag lyckas hitta rätt människa för mig i framtiden. Tack för att du finns Michael. Jag hoppas det finns fler män som du! Trevlig helg <3
Det viktigaste du kan göra mot dig själv ”ensam”, är att ta tiden att läka, på djupet. Kontakta gärna en terapeut som kan hjälpa dig strukturera tankebanor/mönster. Den inre läkeprocessen tar tid, och som Michael skriver är vår tidålder inprogrammerad på NU! När du är riktigt läkt kommer rätt person finnas där, det är jag övertygad om. Lycka till och ha en fin dag!
Tack det samma <3
Åh vad intressant. Jag träffade en man efter 15 månader men började drömma mardrömmar och bli nedstämd. Läste någonstans att det är vanligt att man går ”bakåt” i sorgeprocessen om man träffar någon innan man är klar med det gamla. Känns helt rätt att vara ensam nu. Är detta din uppfattning också? Värme till dig också Michael:)
Håller med… jag är precis i taget att avsluta eller berätta hur jag känner, för den person jag träffar just nu. Jag kom fram till samma beslut, vilket jag kunde känna när jag saktade ner och funderade över mitt motstånd, nedstämdhet och all sorg som dök upp. Känner igen mig i din beskrivning. Väljer och känns rätt att vara ”ensam” ett tag till. 🙂
Intressant! Träffade och inledde en relation med en man 1,5 år efter att han blivit lämnad av sin fru. Fungerade bra i ca 6 månader, sen var det som det gamla kom ikapp honom och han inte klarade inte längre att fortsätta relationen. Och jag fick just känslan att han ”gått bakåt” i sorgeprocessen. När jag träffat honom kortare stunder nu, snart 6 månader efter vårt uppbrott, och hör honom prata om sitt ex så har det blivit än tydligare att det nog är så.
Det låter som e intressant och lärorik läsning.
En gammal klyscha som jag fastnat för, ”du måste trivas i ditt eget sällskap innan någon annan kan göra det.” Det är mitt nya mantra efter min separation och skilsmässa.
Umgås med sig själv och lära känna sig själv. Det är precis som du skriver jag blir lite fartblind och glömmer bort vad som är viktigt, framförallt mig själv.
Tack återigen för dina tänkvärda ord.
Fortsatt trevlig dag och trevlig helg önskar jag alla.
Mycket bra Magnus!
Inte alla som tänker som du.
Trevlig helg!
Tack för dina tankar Magnus B – ligger mycket klokhet i dem. Önskar dig detsamma:-)
Detta är så viktigt! Tror att många inte inser det försent eller inte alls… Sätta på ett plåster på såret för att skydda sig när man inte vill leva ensam eller vågar.
Svårt att förstå innebörden av att läka… om man inte gjort resan. När man gjort den förstår man. Aha, det var därför… Aha nu förstår jag.. Aha nu är det inget öppet sår längre…
Jag inledde ett förhållande 1,5 år efter. Katastrof!!
Nu är det 7 år sedan jag skiljde mig, känner mig redo ibland, ibland inte.
Tror inte det nödvändigtvis handlade om 1 1/2 år Arwen – verkar mer som om det var fel person du mötte i kombination med din historia. Fint att du delar med av dina tankar:-) Aha ögonblicken kraftfulla.
Att leva ensam när man inte valt det är jobbigt. Ensamheten ekar extra mycket när barnen har sin pappavecka. Det är tyst och tomt hemma. Mina ”barnfria” dagar är det extra jobbigt. Det är då jag har lättast att falla in i gamla mönster, svårt att se frammåt och rycka upp mig. Det är då jag bryter i hop, gråter, tycker synd om mig själv. Men jag tror att jag också bearbetar det som hänt när jag är ensam. Då kan jag tillåta mig att vara just så ledsen som jag är för stunden. Jag kan släppa allt och bara vara i ensamheten. Försöka vänta ut de värsta stormarna och faktiskt se att jag står kvar, oavsett hur ont det än gör inom mig.
Att gå och lägga sig i en tom säng om kvällen är det värsta. Ingen att hålla om, inga små barnfötter som sparkas, ingen svettig liten panna att snusa på. Bara ensamt och kallt under täcket.
Önskar dig en trevlig helg Michael och ser verkligen fram emot morgondagens inlägg. Tack för att du skriver så bra och väcker så mycket känslor och tankar.
Blir berörd av dina ord Emma. Starkt! Önskar även dig en fin helg:-)
Det där skulle kunna varit jag som skrev.
Det är så lätt att tänka att man ska lära känna sig själv i ensamheten och ”landa” i det nya. Men det är så mycket annat som dyker upp och tar fokus.
Så är det, ”NU är vår generations eko!”
Tonåringarna här hemma vill ha både piercingar och tatueringar, NU, fast de har några år kvar till att nå den åldersgränsen. Men med förälderns tillstånd kan man få göra det några år tidigare. Och det har tjatats.
NEJ, säger jag. Mest för bromsandets skull. Man måste inte ha allt NU. Man måste lära sig att vänta, man ska väl ha något att se fram emot. Något att längta till. Känna att det här är verkligen något jag vill. Ingen impulsgrej.
Så är det med att lämna relationer också. Det är inget man gör på studs. NU. (Ja, vissa gör ju så.)
Jag har varit i min ”älska/lämna inte-inte älska/lämna-process” i ett år.
Det är miljoners tankar som snurrar i huvudet, mycket som ska bearbetas. När man börjar bli klar med tanken att man vill lämna så känner man starkare och starkare längtan efter något annat, längtar efter förälskelse och passion. Då är det lätt att förhasta sig, att man blir intresserad av någon fast man inte har avslutat det gamla.
Jag hade starka känslor för en annan man för ett år sen men då var jag inte klar med min process. Ville men kände att jag inte kunde inleda nånting ännu.
Det kändes som rätt man men det var inte dags ännu. Jag kunde inte få allt det där redan då. Jag var inte färdig med det gamla. Jag ville gärna ha allt det där, känna allt det där, NU!!!
Men idag är jag glad att jag tog det beslutet då, fast det var jobbigt och det gjorde ont i hjärtat.
Nu kan jag få längta efter allt det där. Ha det härliga framför mig. Kunna inleda en relation där båda är lediga. Inget smygande. Kunna njuta av livet fullt ut.
Jag har hela livet framför mig (känns det som) och jag kan vänta.
Det hoppas jag att mina barn får med sig i livet. Allt behöver inte hända NU. Allt har sin tid.
Det låter som om du väntade ikapp dig själv Josefina för att kunna se med öppna ögon. Tack för att du delar.
Hej, kan inte du skriva ett inlägg om ämnet ”förlåtelse”? Jag vet att ordet förlåtelse kan skapa förvirring men jag tänker mig själva processen som man behöver gå igenom för att kunna släppa en oförätt och då man blir villig att förlika sig med både det som hänt och själva nuet. Att genomgå den processen som inbjuder till att kliva ur offerrollen för att bli en person som det inte längre går att skada.
Vilken bra bloggrubrik Lollo! Den tar jag med mig – tack!
Gör det, har förlåtit efter ett år för att bitterhet trasar sönder en i kommande relation…väntar…:-)
Så sant, vår tids människor riskerar att jaga ihjäl sig efter något som vi knappt vet vad det är.
Efter ett svårt uppbrott och under en period då jag mådde väldigt dåligt så var ensamheten verkligen bedövande och tidvis skrämde den mig oerhört. Men samtidigt var huvudet fullt av tankar som: ”Vad har jag att erbjuda någon när jag mår så här? Hur kan jag förvänta mig att någon annan ska stå ut med mig, än mindre trivas i mitt sällskap, när jag inte ens står ut med mig själv? Skulle jag vilja bli tillsammans med någon som mår som jag gör?” att det verkade fullständigt horribelt att ens fundera på att träffa någon. Så istället började jag jobba med mig själv, läka det som behövde läkas och utveckla det som behöde utvecklas och ganska snart blev det tydligt hur väl jag trivs i mitt eget sällskap.
Att vara ensam behöver inte vara något negativt även om det inte är självvalt, men ibland tar det lite tid att upptäcka vilken frihet och gåva det är att fullständigt och i alla avseenden ta ansvar för sig själv och sitt eget liv. I dag vet jag med all önskvärd tydlighet att jag inte behöver någon annan för att klara mig och må bra, jag vill gärna ha en man i mitt liv, men inte för att jag behöver honom utan just för att jag vill ha honom där. Men samtidigt så är jag helt på det klara med att jag lever mycket hellre ensam än med fel man för jag ser inte ensamheten som en svaghet eller något fult.
Charlotta
Håller med dig till hundra procent Charlotta!
Även om man är den som väljer att lämna eller ta tag i en destruktiv relation så behöver man igenom sorgearbetet. Har levt i en 20 år lång relation och skaffat flera barn. De sista 5 åren var relationen usel men efter att prövat allt inkl professionell hjälp utan resultat ställde jag han mot väggen då jag inte mådde bra i relationen. Han tyckte det var bra som det var så jag valde då en separation utan några invändningar från han. Men det gör ont, 2 år har gått och det gör fortfarande ont. Inte för att jag saknar han, känslorna för han är borta och vi är vänner. Men det gör ont att det inte blev som man trodde det skulle bli. Jag trivs ganska bra idag med att bo själv med barnen, har väldigt svårt att tänka mig att bo ihop med någon igen. Men visst vill man träffa någon, har försökt men blir rädd när det börjar bli för allvarligt. Är rädd för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill, å ena sidan vill jag vara själv men å andra sidan vill jag få uppleva tvåsamheten igen. Svårt läge men tiden får utvisa hur det blir framöver.
Håller med -jag längtar efter någon att verkligen må bra tillsammans med. Vill dela glädje och sorg med någon jag tycker fantastiskt mycket om. Men jag är samtidigt ÖVERLYCKLIG över att inte vara med någon som inte passar mig. För jag mår i det stora hela väldigt bra i mitt eget liv. Men längtan efter samhörighet, närhet å gemenskap är ÄNDÅ stark å lite jobbig att bära. Jag vill också att det ska hända NU 😀
Det beror väl lite på hur långt man levt i relationen till ens tidigare partner. Har man levt ”ensam” i relationen och bearbetat sin relation under ett tag, ser jag inga konstigheter att inleda en relation med en annan under slutet av relationen med sin tidigare partner eller strax efter man separerar. Blir man intresserad och kanske tom förälskad är det ju fantastiskt. Men då ska det bygga på intresse och bekräftelse för den andre och att den andre är intresserad och ger bekräftelse.
Sedan påverkas vi alla på ett eller annats ätt av vår historia, men att ge sig hän till en annan person för att visa revansch eller ha ett substitut är inte bra. När man blir kär går inte att bestämma i förväg. Vänta eller inte vänta är svårt att avgöra. Det beror på var man befinner sig i livet.
Det där håller jag inte med om. Mitt ex körde dubbelt hela hösten och sa att han inte alls var intresserad av sin ”träningskompis”. Men duschar man innan man ska träna då är det något lurt. Jag är ledsen och besviken för han talade om för mig för tretton år sedan då vi blev ihop att han hade aldrig varit otrogen. Men tydligen var det okej mot mig. Han har inte sagt det till mig men alla vet ju. Så inleda ett förhållande innan det gamla är slut, nej det är inte schyst. Det är fruktansvärt mot den som blir bedragen.
Jag kan inte säga nåt om att kärleken till mig tog slut, och att en annan kvinna tog plats. Det får jag acceptera. Men jag hade av hela mitt hjärta velat ha möjligheten att få valet att gå själv. Att han sagt ” du.. Det finns någon jag känner väldigt för ..” (Exempelvis osv..)
Istället för att bli utsatt för att leva i en kuliss. Att få behålla lite värdighet . Slippa känslan av att man länge, länge… Varit en av två, samtidigt. Och efter den chocken försöka skrapa upp resterna av alla bitar av mig . Se in i de där bekanta ögonen och känna chocken över att man inte vet man ser där inne. Att jag inte fick veta , att han inledde något utan att först avsluta med mig. Hjärnsmälta. Den känslan hade jag gärna avstått ifrån.
Hej Mis!
Vi har olika erfarenheter och du jämför med din verklighet.
Min verklighet var som du kan läsa om i tidigare inlägg annorlunda.
Där var jag och frun överens om att vi behövde gå vidare i livet, efter lång tid som vi levt parallella liv med olika intressen mm. Vi behövde utvecklas i livet och hade glidit isär.Efter mycket prat hos såväl terapeut och hon och jag valde vi detta, men bodde ihop ett tag innan separationen skedde. Därför var det annorlunda för mig. Det blev inget att jag valde någon annan därför. Sedan väljer inte någon någon annan istället. Oftast finns det anledningar till att man börjar titta efter andra och saknar den bekräftelsen det innebär. Det är få som är otrogna om det är bra i den relationen man befinner sig i. Däremot borde man prata med varandra när man börjar glida isär.
Men han pratade aldrig med mig, sa bara att jag skulle skärpa till mig, men han gjorde aldrig något själv. Jag bekräftade honom hela tiden från kliai håret i tv-soffan till
Tryckte på fel knapp. Jo jag bekräftade honom med små saker, men han bekräftade inte mig förutom i sängen. Så hittar han den här personen som står för allt han föraktar: obildad, rasist och utan ambitioner. Han spydde galla över hur dum i huvudet hon var när vi var återförenade i två veckor, men nu är hon där i mitt hus.
Jag känner med dig för jag har en liknande erfarenhet ❤️
Att veta att han gått och värderat och bedömt allt jag sagt och gjort och jämfört mig med en hemlig konkurrent känns hemskt…jag fick aldrig veta att det fanns någon annan, jag fick aldrig chans att jobba på vår relation för han ljög mig full och lät mig tro att vi hade det bra! Jag hade velat ha samtalet där det lades på bordet att han inte var nöjd. Så att vi kunde ha valt att jobba på det eller jag kunde ha fått välja att avsluta relationen. Istället levde han dubbelliv och plockade russinen ur kakan och jag levde lycklig i en falsk tillvaro. Han lurade mig på möjligheten att vara tillsammans med någon som älskade mig på riktigt och som var mig trogen. Att bli så lurad är hemskt…han tog mitt värde och jag jobbar hårt på att få tillbaka det…inte av honom men av mig själv. Att få mig själv att inse att jag är värd så mycket bättre
Levde i en destruktiv relation i 15år där otrohet och lögner va vardag. Frågar mig fortfarande ett år senare varför jag valde att stanna,, frågar mig fortfarande varför det fortfarande gör ont. Jag valde att lämna men vet inte om jag va helt redo för det,, under det gångna året så har han kommit och gått i mitt liv vilket jag tror bara förlängt min läkning. Jag skulle aldrig gå In i nåt om jag inte kände mig fri men frågan är om jag kommer bli fri.. Varje dag är en kamp där minnen dyker upp på vad han gjort mot mig,, jag skriver pratar med vänner och känner att det ger mig styrka,, känner mig stark men känner mig inte fri..
Att läka inombords är A och O för att kunna inleda en ny relation. Jag ser alltid till att bryta ihop och kravla mig upp igen. Gråter, ältar, blir arg och ledsen. Sedan – hux flux – är jag mottaglig igen. Med det vill jag inte ha sagt att det har fungerat med en ny. Men det har varit av andra anledningar. Bl a mitt anknytningsmönster OCH att flera män jag har träffat har inte bearbetat färdigt tidigare sorg eller ”misslyckande”, som jag tror de känner. En fadd bitterhet som gör att de inte vågar ge sig hän – fullt ut – och bara tillåta sig att flyta med i den nya känslan och personen.
Alla dina blogginlägg är bra, Michael. Men jag måste erkänna att jag längtar efter morgondagens läsning extra mycket. ❤️