Inledningsvis överöses du med positiv uppmärksamhet, komplimanger om hur vacker, smart och sexig du är. Känslan som väcks inom dig är att du aldrig mött en sådan omtänksam och intelligent man eller kvinna. Det är som om en helt ny verklighet har öppnats upp för dig: full av möjligheter och äventyr. Oj, vad du känner dig uppskattad! ”En man som äntligen förstår mig”, tänker kvinnan. Cocktailen som hon smakar av innehåller bl.a. oxytocin (med smeknamnet kärlekshormonet) och dopamin som berusar till att se med idealiseringens ögon.
Det sköna romantiska ruset involverar samma områden i hjärnan som hos t.ex. en kokainmissbrukare. Det är oerhörda krafter som satts i rörelse och narcissisten lyfts upp av sin egen förträfflighet (inbillade sådan), när han/hon beskådar hur starkt vi berörs: ”Vilken gud/gudinna jag är som alltid lyckas ta kvinnor/män till sådana höjder! Hon/han behöver mig för att kunna leva ett fantastiskt liv!”
Och som empatiska personligheter tror vi på narcissistens berättelse som blir till vår egen: ”Ja, jag behöver honom! Jag klarar mig inte utan hans ekonomi och kärlek”, berättar kvinnan.
Neurotransmittorer har till uppgift att sända nervsignaler på kemisk väg mellan nervcellerna i nervsystemet. Förenklat kan man säga att dessa nerutransmittorer har hackats av narcissisten. Vi serveras ett batteri av dubbla budskap när n sätter igång med nedvärderingar och vi tänker: ”Men jag var ju nyss den vackraste kvinnan/mannen i världen, och nu får jag en blick som säger att jag är en värdelös idiot.”
Du kan bara föreställa dig vad som händer i vårt emotionella/kognitiva universum när vi utsätts för växlingar: värme vs kyla, omtanke vs distans och kyla, ljus vs mörker, ”kärlek” vs förakt etc. Det är en kraftig obalans som har uppstått inom oss och vi är tacksamma offer för härskaren.
Vi förlorar våra gränser och tvivlar starkt på den egna verklighetsuppfattningen när vi har en narcissist i våra liv. Vi försöker till varje pris dölja skammen för familj och vänner som genomskådat n, vilket ytterligare spär på tvivlet gällande det egna jaget: ”Det är kanske mig det är fel på!? Jag som under så lång tid gått med på allt det här! Vad säger det om mig?”
Det är inte dig det är fel på! Din hjärna har överbelastats av stressen från en destruktiv partner. Det går att komma ur den emotionella lervällingen! Vi behöver försonas med skuldbeläggande av oss själva, se vilka förlamande effekter skam har, och ta all hjälp som vi bara kan få så att vi kan bryta kontakten med den känslomässiga vampyren – narcissisten. När vi skaffar oss kunskap kring vad som bl.a. händer i hjärnan kan vi bli bättre på att förstå oss själva, vilket i kombination med insiktsfulla människor i vår närhet, kommer att läka och stärka oss.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 25/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jag känner igen allt detta.
Men jag hade inte svårt att lämna honom. Han gjorde det till att jag var en tråkig kvinna . Han behövde en nytändning. Var värd något bättre.
Jag ifrågasatte honom många gånger. Fick aldrig raka svar . Svammel eller tystnad.
Han valde en yngre kvinna i vår vänskapskrets. Kan vara hans dotter.
De är på topp. Jag är den som gjort fel.
Nu försöker de köpa sig fria från skuld bland mina vänner.
Jag är stolt över mig själv som hjälpte honom packa och bar ner påsar till hans bil.
Känner igen allt!
TACK och lov att jag inte befinner mig i detta kaos längre Det går inte att leva med en S J U K människa!
Jag var hans slav i hemmet (ensam med alla barnen) under flera år medan han levde jet set liv runt om i världen. Ändå var det mej han anklagade för att ha slösat pengar..
Jag vågade aldrig säga emot honom. Men en dag bad jag honom i mild ton att någon gång tacka för maten.
DÅ hade jag gått för långt. Han hämnades på mig genom att ta av sig ringen..
Det var början på slutet.
Han lät mej veta hur fullständigt värdelös jag var med sin arrogans och genom att utsätta mig för nonverbarlt psyk emotionella våld.
Idag ä han omgift med en kvinna från Östeuropa. Hon är lika gammal som hans äldsta son.
Jag är fri. Njuter av att igen ha ett människovärde. Men resan dit har varit lång och full av snaror han lagt ut.. Dock har barnen och jag alltid segrat .
Men varför skall monster som han få gå fria?
Jag försöker hitta tillbaka till mitt sanna jag Efter vad jag trodde var min livskamrat i ur och skur Förlorade mig själv och drabbades av obeskrivbar ångest Tvivlar på mig själv och min person Har fullständigt tappat kompassen Kämpar på i vardagen med jobb och hembestyr Ibland bär det en längre tid och jag tror att jag är på rätt väg Men så plötsligen briserar det inombords och jag översköljs av sorg och vilsenhet Tror att jag håller på att bli tokig på riktigt Han sa ofta att jag var sinnes sjuk och visade sitt ogillande närhelst han kom på att jag nog verkade för välmående Kyla varvat med fysisk närhet och försoning blev ingredienser i mitt äktenskap Ibland tror jag att jag har missförstått allt Det är troligtvis något stort fel på mig Han gick vidare 5 månader efter han flyttade ut och det är smärtsamt att se att jag inte gjort större avtryck i hans liv Jag kom att bli en svulst som gjorde honom besviken hela tiden Mitt självförtroende tog allvarlig skada och min självbild visade en dålig person som genom olika handlingar bekräftade att så är fallet Ovärdig och galen , Funderar på vad jag sörjer och kan inte acceptera att det var mig det var fel på Han bedyrade att jag var hans livs kärlek samtidigt som han visade sitt förakt för mig Jag kan intyga att detta är väldigt starka negativa krafter som får mig på tvivel och fall återkommande sedan 2 år Vem kom jag att bli ? Efter äktenskapet med honom ?? En spillra av mitt forna jag som fullständigt krackelerat
Det var pricken på iet. Precis så har jag haft det, fattade inte alls att mitt ex var narcissist förens nu när jag läst detta. Herregud hur kan en människa få en att må så dåligt, ångest o självmordstankar. Många vänner har sagt nu efteråt att mitt ex var konstig/knepig. Förmodligen jag med kan jag tänka eftersom jag levt med hen i många år. Får verkligen tänka på allt det dåliga för att inte vilja gå tillbaka. Många kramar till er som går/gåttvigenom detta helvet.
Tack för att du delar med dig A. Glöm aldrig att hur svårt det än har varit, så har du insikter och kunskap idag som du inte hade då. Värme/Michael
Jag tror att man ska vara försiktig med att använda sig av ordet narcissist, det är få människor som är fullfjädrade narcissister i ordets rätta bemärkelse. Min man hade många drag av det som beskrivs, men jag tror inte att han var narcissist för det. Däremot hade han en tendens att bruka vanmaktsvåld i konflikt och en bristande förmåga, enligt min egen uppfattning kring vad empati är, att förstå hur jag kände och mådde. Det berodde såklart på att han inte hade tillräckliga verktyg för att hantera en relation, något som egentligen aldrig var mitt ansvar att ta hänsyn till.
Min erfarenhet är att jag fick inte ut något av att fundera över varför min man var på det ena eller andra sättet. Jag borde istället ha tänkt att det jag kände var sant oavsett vad han sa. Jag fick inte igenom någon riktig förändring för mig själv förrän jag släppte fokus på hans handlingar och istället till fullo fokuserade på mina egna. Svaret till varför jag fastnar med en man med osympatiskt beteende finns i den jag ser i spegeln, inte i min partner. Jag förstod att min relation var fel och osund men kunde inte genomföra någon förändring på grund av de starka känslor som Michael beskriver ovan. Att förstå mina egna mönster och ansvar blev nyckeln till att till slut kunna gå vidare.
Kloka ord Eva!
Insikten om att jag inte behöver ta ansvar för eller ens förlåta vissa av hennes handlingar tog tid att få. Att förlåta och ta ansvar för något man själv anser vara grova övertramp är på något sätt samtidigt att förminska den andra personens egna ansvar för sina dåliga handlingar.
När jag förstått det släppte mycket av det egna ältandet och energi frigörs.
När man väl blivit vaccinerad med den kunskapen är det så mycket lättare att hantera både den och framtida relationer.
Tack Joe! Har nyligen lämnat och har jobbat mycket med att försöka förlåta honom i tron att jag då kan gå vidare och inte fastna i bitterhet. Tänker att han inte förmådde bättre.. kanske är detta inte rätt väg. Han har aldrig tagit snsvar för sina handlingar så jag är nog så van att göra det åt honom…
Du vet förmodligen själv varför du ständigt förlåtit och tagit ansvar för din partners handlande och haft förväntningar på att det är något som borde gynna dig i slutändan men så blev inte fallet.
Man skall vara noga med att förlåta sig själv när man insett att man varit naiv eller kanske till och med förringande av sin partner. Live and learn…
Orättvisorna som man upplevt har förmodligen också lett till positiva förändringar i livet som man faktiskt har kontroll över, det gäller att fokusera på dem.
Mitt ex är ganska sluten men orädd för konflikter. Bråkar mycket på jobbet. Skäller på sina kollegor.
När jag ville flytta var han oerhört trevlig och samarbetsvillig trots att han inte ville att vi skulle gå isär.
Gav mig blommor och presenter och erbjöd hjälp m renovering och hyra till min lägenhet.
Men när jag väl flyttat blev han som förbytt. Nu är det totalt kalla handen. Oavsett vad det gäller. Snudd på hotfull. Vill att ev kommunikation eller praktiska saker ska skötas via barnen. Jag verkar inte vara vatten värd. Han har inte förstått alls varför jag flyttade. Hur kan det bli så? Jag trodde att vi var två vuxna människor som skulle kunna hantera detta. Vi pratade om att vara särbos eller iaf kunna ses ibland över en fika. (Hans förslag – jag lovade inget men nu verkar han ha ändrat alla spelregler….) Otäck att en människa kan svänga så… Hur bemöter jag det?
Mitt ex är ganska sluten men orädd för konflikter. Bråkar mycket på jobbet. Skäller på sina kollegor.
När jag ville flytta var han oerhört trevlig och samarbetsvillig trots att han inte ville att vi skulle gå isär.
Gav mig blommor och presenter och erbjöd hjälp m renovering och hyra till min lägenhet.
Men när jag väl flyttat blev han som förbytt. Nu är det totalt kalla handen. Oavsett vad det gäller. Snudd på hotfull. Vill att ev kommunikation eller praktiska saker ska skötas via barnen. Jag verkar inte vara vatten värd. Han har inte förstått alls varför jag flyttade. Hur kan det bli så? Jag trodde att vi var två vuxna människor som skulle kunna hantera detta. Vi pratade om att vara särbos eller iaf kunna ses ibland över en fika. (Hans förslag – jag lovade inget men nu verkar han ha ändrat alla spelregler….) Otäck att en människa kan svänga så… Hur bemöter jag det?
Kan tänka mig att ett fel man gör är att man utgår ifrån att det alltid kommer se ut på det sättet. Men eftersom ni har barn ihop får man nog tänka på och bemöta hans beteende ur ett perspektiv över hela livet. Kanske är det så att han behöver ta avstånd från dig just nu, att det är hans sätt at bearbeta. Det betyder inte att det alltid kommer se ut så. Jag tror det absolut bästa man kan göra är att fokusera på sig själv och låta honom ta ansvar för sitt eget beteende och behov. En dag kommer det säkerligen kännas lättare.
Tack för kloka ord Eva! Ligger nog nåt i det – han kommer inte orka vara såhär kall och avståndstagande resten av livet. Hoppas jag… Vi bor i en liten stad så vi kommer springa på varann och har många gemensamma vänner osv.
Jag har nog förmågan att ta på mig ansvar för hans handlingar och så får jag enormt dåligt samvete i och med att det var jag som lämnade…
Jag måste väl helt enkelt låta tiden gå…
intressant läsning
Har varit med om exakt ovan men har nyligen lämnat. Trots all psykisk tortyr kan jag ibland längta ihjäl mig efter det som också var så bra. Kämpar för att hålla mig till noll kontakt, skickade inte ens grattis-hälsning på födelsedagen, så rädd att trilla dit igen. Undrar om jag någonsin kan känna samma starka passion med en ”normal” man?
Känner exakt som du kring mitt ex!
Jag har just lämnat, efter flera år av verbal misshandel, upprepade otroheter, ständigt medlemskap på diverse dejtingsidor, lögner, manipulation mm. Allt är mitt fel, det är jag som är sjukligt svartsjuk osv. När jag satte gränser, stod upp för mig själv, sa ifrån, så blev jag bestraffad antingen med skrik eller med ’silent treatment’. Han mådde som bäst när jag mådde som sämst. Då visste han var han hade mig. Så sjukt!
Nu är det han som inte vill ha med mig att göra. Lika bra det. Först nu kan jag kanske börja läka och hitta tillbaka till mitt sanna jag. Han väntar sig nog att jag ska bryta ihop och komma och böna och be om ett nytt försök, som jag gjort förut. Men det är annorlunda nu. Jag kommer inte kontakta honom mer. Jag inser att det skulle bli min död, om inte annat psykiska förfall!
Är dock rädd och känner mig tom och ensam. Ska jag leva själv resten av livet? Hur ska jag våga lita på någon igen? Älska någon igen?
Sorg, besvikelse och frustration känner jag. Men jag vet att det kommer att lätta med tiden. Det måste det göra!
Tack för kloka ord. Jag läste om narcissism först förra veckan och det stämde klockrent in på mitt ex. Det var obehagligt. Jag har hela tiden känt att nåt var fel men inte kunnat sätta ordet på det. Men nu vet jag. Jag är så oerhört glad för att jag orkade göra slut med honom även fast jag älskade honom då. Han försökte att bli tillsammans med mig i ett år efteråt. Sen när han till slut förstod att det inte skulle ske så tog han första bästa tjej han hittade och var i ett förhållande med henne tre veckor senare. Jag har känt mig helt knäckt. Det kändes ju då som om jag inte hade betytt nåt när han kunde ta nästa bara sådär. Men idag förstår jag att han är sjuk. Fast han hävdar ju att det är jag som är det. Jag mådde så dåligt att jag tillochmed svalde tabletter. Men har repat mig nu och försöker att fokusera på mitt. De ska redan flytta ihop och är förlovade efter bara några månader. Det lustiga är att hon sa att hon älskade honom efter bara en månad (vi hade fortfarande kontakt då han och jag). Så hon kanske är likadan. Jag känner mig arg och bitter så här i efterhand. Tyvärr ställde jag upp mycket ekonomiskt för honom och det svider. Men jag får vara glad för att han snart flyttar från området. Sen hoppas jag att våra vägar aldrig korsas mer. Och om de nu skulle göra det så hoppas jag att jag är stark då.
Hej
Känner igen mig och vet att jag måste lämna honom , men vart vänder man sig . Var får man hjälp han har krossat mig totalt våld och psykiskt och ekonomisk . Jag kommer nog aldrig ifrån honom .
Hej och tack för en bra text.
När man själv inte lever i det, men ser alla tecken, hör alla ord. Torkar alla tårar, lyssnar på alla elakheter, öppnar sitt hem mitt i natten när en vän behöver andas från sin partner..då står man rätt maktlös när valet att lämna aldrig finns.
I två år har han upprepade gånger sagt till mog att han ska få ut mog ur hennes liv, jag påverkar henne för mkt och är inte stöttande till deras relation…(No shit)
Han lyckades..han hittade något och hon bad mig dra..nu har han full koll på henne, jag miste en väldigt älskad vän, jag kan inte göra ett skit då alla hyllar honom (han är otroligt charmerande, allmänbildad, stilig och manipulativ..)
Vi är många som ser, men vi är bortklippta ur hennes liv…hur går JAG vidare? Min dörr och famn är alltid öppen för henne..men f**n, jag vill inte att hon ska må såhär…
Läst igenom svaren och många av oss har fått ångest, vi får kämpa för att inte gå tillbaka till eländet. Jag har mått fruktansvärt dåligt en tid men har underbara vänner och kollegor som stöttat mej hela tiden. Jag kan ringa dem när som helst o de kommer och tröstar, sitter bara hos mej, ibland behövs inga ord bara närhet. Ensamheten var jättejobbig för mej förut, jag har fyra barn så det har alltid varit fullt hus och helt plötsligt är man själv, så tyst. Vet inte hur ni som lämnat erat förhållande känner, men när jag mått dåligt så har mitt ex mått bra osv, jag har mått bra några månader nu o märket tydligt på mitt ex att han inte gör det. Som jag säger till mina vänner …. jag leder över honom nu… låter kanske dumt, är det någon mer som känner liknande? Frågan är bara hur länge jag ska få ”leda”? Vad tror du Michael ? Varför tänker/känner jag så här?
Många kramar till er alla
Hej allihopa och tack för all intressant men hjärtskärande läsning! Önskar Er alla lycka till på er resa tillbaka till lyckan igen ❤
Jag har gått igenom en resa utav dess like… fina ord som ”jag älskar dig, äntligen har jag träffat nån som förstår mig, du vet att det är vi, du får min nyckel för jag vill visa hur mkt du betyder för mig” …. och det byggde upp ett starkt hopp inom mig. Men när jag sen hört av mig till honom så har han valt att inte svara alls, varken på sms eller samtal. Bara när det passat honom! Och ursäkterna har flödat. Och jag har förlåtit. När jag bröt upp informerande han mig hur fel jag har jag tänkt om honom, att jag kommer förstå en dag vilket misstag jag gjort… OJ vad den satte sig!! Jag verkligen kände ATT jag gjorde fel! Men nu är jag fri och kan säga att det jag gjorde var RÄTT! Nu bygger jag upp mig själv och njuter av lugnet i mitt liv!
Jag har bestämt mig för att mitt välmående ska komma i första hand hädanefter!!
Återigen… lycka till allihopa och ha en fin vår ❤
22 år…så lång tid tog det. Förstå mig rätt. Jag mår ömsom bra ömsom dåligt. Jag behövde läsa ovanstående från er. Jag är inte ensam….
Hmm hur man än vänder och vrider på allt så finns det alltid två sidor på myntet..
Min fd fru upplevde något på sitt sätt..
Jag måste få leva jag gör allt för alla alltid..
Min version är att nä köra barnen till skolan och aktiviteter är inte att göra allt..
Jag har gjort det i 7 års tid och hon ett halvår..
Hon måste bara få ha på sig offerkofftan och skyllt allt på mig..
Jag själv har haft heltidsjobb och renoverat vårat hus, jag har gjort allt utom att betala räkningarna och tvätta..
hon har legat 90 % med sin mobil när hon inte jobbat..
Dragit sig till människor jag inte känner så hon kan snacka skit om mig och de tycker såklart hon ska lämna..