Inledningsvis överöses du med positiv uppmärksamhet, komplimanger om hur vacker, smart och sexig du är. Känslan som väcks inom dig är att du aldrig mött en sådan omtänksam och intelligent man eller kvinna. Det är som om en helt ny verklighet har öppnats upp för dig: full av möjligheter och äventyr. Oj, vad du känner dig uppskattad! ”En man som äntligen förstår mig”, tänker kvinnan. Cocktailen som hon smakar av innehåller bl.a. oxytocin (med smeknamnet kärlekshormonet) och dopamin som berusar till att se med idealiseringens ögon.
Det sköna romantiska ruset involverar samma områden i hjärnan som hos t.ex. en kokainmissbrukare. Det är oerhörda krafter som satts i rörelse och narcissisten lyfts upp av sin egen förträfflighet (inbillade sådan), när han/hon beskådar hur starkt vi berörs: ”Vilken gud/gudinna jag är som alltid lyckas ta kvinnor/män till sådana höjder! Hon/han behöver mig för att kunna leva ett fantastiskt liv!”
Och som empatiska personligheter tror vi på narcissistens berättelse som blir till vår egen: ”Ja, jag behöver honom! Jag klarar mig inte utan hans ekonomi och kärlek”, berättar kvinnan.
Neurotransmittorer har till uppgift att sända nervsignaler på kemisk väg mellan nervcellerna i nervsystemet. Förenklat kan man säga att dessa nerutransmittorer har hackats av narcissisten. Vi serveras ett batteri av dubbla budskap när n sätter igång med nedvärderingar och vi tänker: ”Men jag var ju nyss den vackraste kvinnan/mannen i världen, och nu får jag en blick som säger att jag är en värdelös idiot.”
Du kan bara föreställa dig vad som händer i vårt emotionella/kognitiva universum när vi utsätts för växlingar: värme vs kyla, omtanke vs distans och kyla, ljus vs mörker, ”kärlek” vs förakt etc. Det är en kraftig obalans som har uppstått inom oss och vi är tacksamma offer för härskaren.
Vi förlorar våra gränser och tvivlar starkt på den egna verklighetsuppfattningen när vi har en narcissist i våra liv. Vi försöker till varje pris dölja skammen för familj och vänner som genomskådat n, vilket ytterligare spär på tvivlet gällande det egna jaget: ”Det är kanske mig det är fel på!? Jag som under så lång tid gått med på allt det här! Vad säger det om mig?”
Det är inte dig det är fel på! Din hjärna har överbelastats av stressen från en destruktiv partner. Det går att komma ur den emotionella lervällingen! Vi behöver försonas med skuldbeläggande av oss själva, se vilka förlamande effekter skam har, och ta all hjälp som vi bara kan få så att vi kan bryta kontakten med den känslomässiga vampyren – narcissisten. När vi skaffar oss kunskap kring vad som bl.a. händer i hjärnan kan vi bli bättre på att förstå oss själva, vilket i kombination med insiktsfulla människor i vår närhet, kommer att läka och stärka oss.
Så lämnar du en narcissist – webinar ikväll – onsdagen den 20/9 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Ja så är det! Det känns som om min hjärna är kidnappad. Jag verkar inte kunna tänka en enda klar tanke.
Det känns som om alla runt mig börjar tappa hoppet, jag är så less på mig själv och situationen..
Så kände jag med. Det var enkelt för folk runtomkring att säga.. lämna.. men jag hoppades och blev grundlurad. Nu är det helt över och jag var superledsen en kort tid. Nu börjar jag hitta lugnet, ilskan men även spänningen inför framtiden. Han försöker ff styra och härska men jag försöker bara låta det rinna av och har sagt att kontakt endast handlar om barnen och viktiga saker. Ikväll känner jag ingen ångest över att han kanske går och träffar någon annan, jag är bara tillfreds med mitt hem och mig.
Jag är så förvirrad.
Jag agerade till viss del som i texten. Ja, jag bekräftade. Jag överöste med kärlek och ord. Jag trodde vi var ”twinflames”. Vi hade intensiv fysisk kärlek. Sexkompatibla. Jag bjöd och vi reste med mina pengar eftersom hon var skuldsatt. Hon berättade om att hon inte upplevt sådan kärlek förut. Hon bekräftade mej fast hon inte ville säga att hon älskade mej i början. Det var för stark för henne. Jag kände bekräftelse ändå när hon ex berättade att hon inte kunde stå ut utan att träffas på luncher e.t.c. när vi hade barnvecka. Jag ”tog ledningen” i det som skulle bli vårt förhållande. Hon undrade en gång om det var hennes eller mina känslor hon kände? Här känner JAG mej som Narcissisten. Hon blev rädd för mej också . Hon sade min blick förändrades när hon berättade om saker hon råkat ut för som hon trodde Jag tyckte illa om.
Men…
Vårt förhållande handlade bara om henne. Till en början förstod Jag inte detta. Jag lyssnade, fanns där och försökte hjälpa till och fixa. Jag tror inte ens hon visste vad Jag jobbade med. Vi pratade bara om henne, hennes bekymmer, hennes släkt, barn, exman. Hon hade ingen del i det som hände henne. Jag upplevde Jag hade rollen som älskare, pappa, bäste vän, mentor. Jag upplevde hon började testa min kärlek i hur mycket Jag respekterade henne. Jag upplevde hon försökte klämma ur lite mer ”respekt” ur mej hela tiden. Jag var tillslut värdelös på det mesta .Ingenting kunde Jag göra så som hon ville det skulle göras. Det handlade bara om hennes behov . Jag slog knut på mej själv. Det var tillslut bara i sängkammaren som Jag kunde tillfredsställa henne. Gjorde Jag fel som drog oss in dit ofta då för att Jag inte skulle känna mej så värdelös?
När Jag tillslut sade ifrån att Jag kände mej utnyttjad och att Jag upplevde henne som okänslig och självupptagen försvann allt kärlek från henne. Detta var ett svek utan like från min sida att säga så.
Hon lämnade mej med orden att Jag kastade henne mellan hopp och förtvivlan. Det var ju precis så Jag kände att hon gjort?
Hon stängde dörren och gick.
Jag analyserar ihjäl mej. Grubblar. Ältar. Vad hände? Kunde hon älska? Gjorde hon det eller använde hon mej bara tills hon inte behövde? Var Jag en bricka i ett spel?
Jag är paralyserad i hela kroppen..hjärnan funkar inte ..
Hur kommer man ut det ?