”Varför dras jag alltid till kvinnor som bara vill att jag levererar och går igång på pengar?”
”Jag attraheras enbart av vackra och till naturen flyktiga kvinnor. Slutar alltid med att de lämnar.”
”Har aldrig varit med en normal, trygg, fullt ut omtänksam och närvarande man. Börjar undra vad det är för fel på mig som söker trasiga/icke närvarande män att ta hand om.”
Det är inte alltid lätt, ja ibland t.o.m. omöjligt att se varningssignaler under de första dejterna och månaderna tillsammans. Som människor har vi ett egenintresse av att visa de absolut bästa egenskaper. Och även om farorna skulle läcka igenom slätar vi troligen över p.g.a. attraktionen. Det är först i backspegeln vi inser.
Frågan är vad vi dras till och varför? Och kanske ännu mer väsentligt – varför stannar vi i det destruktiva och varför gå tillbaka till det som skadar hjärtat?
Här skulle det kunna bli en lång uppsats men ett blogginlägg är som det är. Kommer absolut skriva fler delar i ämnet.
De flesta av oss har någon form av emotionella sår och dessa är ofta inte särskilt snälla gentemot den egna personen, eftersom de söker läkning från utomstående källa: en partner! Vi ser inte helheten, vikten av självkänsla, integritet, genuin kärlek etc. Såren har en känslomässig laddning/koppling/svängningsfrekvens som reagerar på vissa specifika drag hos en partner.
När t.ex. hjälparen/räddarens väg möter missbrukarens, triggas krafter på det omedvetna planet igång. Istället för att gå åt ett annat håll tänker vi: ”men den här gången så! Nu vet jag bättre!”
Eller som mannen på restaurangen sa till en vän: ”jag blir bara förälskad i vingklippta kvinnor eftersom jag vet att de inte lämnar. De behöver mig!”
Hon eller han gör att du känner dig utvald och speciell. Unik i världen! Men hur många timmar per år går inte åt tårar, tvivel, otillräcklighet, ensamhet och frågor som likt en pytonorm krossar självkänslan? När den ligger i spillror är det bara att stanna kvar.
Hypnos är ett av de brillianta verktygen för att nå djupt och förändra invanda beteenden.
Skriv en lapp och fäst på kylskåpet eller lägg som text på skärmen i dator/smartphone: vilket/vilka mönster ser jag mig själv upprepa gång på gång? Hur kommer mitt liv att se ut om tre år från nu om jag kliver vidare på samma stig?
Fortsättning följer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Intressant! Känner igen mig mycket i ordet. flyktig. Det har jag burit med mig genom alla relationer. Jag har alltid varit flyktig i mina känslor, men det kallas omedvetenhet. Och varför det ställer jag mig frågan?
Vi har alla våra försvarsmekanismer i våra försök att vara osårbara. En önskan om att vara älskvärd och attraktiv i alla lägen har antagligen varit min ledstjärna. Men den stjärnan håller på att slockna, mina försvar som hållt mig uppe och att det alltid varit jag som lämnat har tappat sitt grepp om mig. Jag VILL vara sårbar, jag vill vara med till 100%, oavsett. Genom att se hur andra faller in i sådana mönster har jag sett mig själv, att jag på grund av rädslan av att bli lämnad, lämnar själv. Jag är på väg att våga bli sårbar, på väg att vara 100% närvarande i en relation, för att just uppleva mer närhet, medveten kärlek.
Jag tror att vi ofta faller för kvinnor/män som påminner om någon av våra föräldrar… och där det ofta finns ouppklarade relationer med dem eller sår från tidiga år. Ex. en flicka som blivit slagen som ung söker ofta en man som slår… Det behöver inte vara så drastiskt, men jag är ganska säker på att vi faller för mönster vi känner igen
Tror som dig Maria.
Mönster som driver oss i längtan att äntligen få kontroll och upprättelse, över det som andra åstadkom oss när vi var små och helt beroende av att andra tog hand om oss…
Där i mönstret finns sanningen och svaren, där finns förlösningen och möjligheterna att bli fria…
Tror vi måste igenom smärtan för att kunna göra klokare val. Finns liksom ingen omväg…
Är själv där, i smärtan just nu..
Känner att för varje pusselbit av mitt mönster som jag går igenom, blir jag friare och friare.
Längtar nu, tills dagen då alla pusselbitar är på plats och genomvärkta. Bilden av den dagen lever i mitt sinne. Jag ser den klart.
En bit kvar, men det är på god väg. Mycket god väg.
Bloggen, här hjälper mig. Tack alla modiga!
Trevlig måndag alla modiga!
”Mönster som driver oss i längtan att äntligen få kontroll och upprättelse, över det som andra åstadkom oss…”
Wow! Nu har en pusselbit av mitt mönster fallit på plats!
Tack, Eva! Och kram 🙂
Ångest. Självanklagelse. Jobbiga känslor. Jag såg ALLA varningssignaler redan efter 5 månader.. Jag lämnade. Men sedan, förblindades jag längtan efter tvåsamhet och framförallt barn. Trodde att han skulle ändra sig. Så nu tre barn och åtta år senare vet jag varken ut eller in. Tänker att jag får skylla mig själv, jag ”visste” ju att jan var som han var. Barnen är det bästa som hänt mig och utan honom hade dom ju aldrig kommit. Men jag visste inners inne innan att det aldrig skulle hålla. Vad jag inte visste var hur svårt det skulle vara att slita upp och krossa en familj. Jag vet inte om jag klarar det. Det enda jag vet är att om jag stannar, så kommer jag inte överleva känslomässigt… Fysiskt, ja, men det kommer bara vara ett tomt skal, som lever för barnen….
Åsa,
Allt är lätt med facit i hand…
Tänker på att barnen är det viktigaste du har och att barn är beroende av vuxna. För dina barn är Du antagligen det viktigaste och då som mycket mer än ett tomt skal! Är övertygad om att du gjort ditt bästa även om du såg varningssignaler så klandra dig inte. Frågan är vad du gör nu? Där Du och barnen är högsta prioritet!!
Massor med styrkekramar till dig!
Tack S
Jo… Det är ju det dom säger ”dom som vet”. Att det är viktigaste att barnen har en mamma som mår bra. .. Jag har kämpat och kämpat härhemma. Men nu känns det som om jag gett upp. När jag fantiserar om livet i framtiden, där vi separerat så kan jag se ljuset… Men att sedan slitas tillbaka till verkligheten och fatta att jag måste ta steget och bryta upp är så dränerande på energi. Av olika anledningar vill jag vänta ytterligare en tid. Och denna tid… Att låtsas som allt är som vanligt, fast jag bara lägger mer och mer på ”högen” av anledningar till varför vi skall separera. Men att också hela tiden penldla mellan hopp och besvikelse…. Aaaah, det är så jobbigt!!!!
Och han, han tycker inte vi har några problem.. Förutom att jag ”bara gnäller” och är missnöjd.. Och att jag yppade att jag hade svårt att säga att jag älskar honom när han gör si och så. (Saker som jag upprepat tydligt talat om att det där sårar mig och gör ont i hela min själ när han gör)…
Men som sagt.. Jag tror (ibland) att jag ser ljuset. Och nu känns det lättare att ”ge upp” än att kämpa. Han kommer ALDRIG att ändra sig. Och på vissa punkter kan jag bara inte ändra inställning till agerandet. Jag har fått nog. Igen. Och igen.
God Jul till alla…
Jag känner igen mig i det du skriver Åsa. Jag är mitt i processen av att lämna min sambo sen 18 år. Det är det värsta jag någonsin varit med om och riktigt fult börjar det bli. Men det som gör att jag orkar är att jag vill inte att mina barn ska få den bild av ett förhållande som vi har haft. Jag gör det för mig och mina barn. Efter regn kommer sol, även om det känns som om det kommer regna i evigheter så kommer solen tror jag. Men ångrar jag mig så får jag väl tänka att det var ändå det bästa jag kunde göra då, eftersom jag mådde som jag mådde.
Du känner Åsa när du vet vad du vill. Vi lever bara en gång.
Du vinner dig själv och dina barn genom ditt beslut Mini. Du lär dem hur självrespekt ser ut – en oändligt dyrbar gåva.
Du slet inte upp och krossade en familj Åsa – du räddade dig själv och visade barnen hur du inte vill leva. Du kommunicerade till dem att lycka och kärlek är någonting vi väljer.
Michael,
Väntar och längtar efter hela uppsatsen! Ju längre och ju mer djupdykande desto bättre…
Så svårt att se sig själv ibland. Tycker att jag haft en fantastisk uppväxt med goa fina omtänksamma föräldrar och syskon men väljer alltid män där de går först och jag sätter mina behov sist… Måste ändra på detta.
Må gott, kram o tack för allt tänkvärt du delar!
All värme till dig S för dina fina ord. Vad kan hända om du höjer ribban för DINA behov? Kom ihåg att fint ge. Vem ger till dig?
Tack för din kommentar Michael. Precis det jag behöver göra–höja ribban. Det svåra är att faktiskt göra det i praktiken. Alldeles för lätt att köra i gamla hjulspår.
Effekten av låg ribba är att jag ger men får inte en bråkdel tillbaka.
God jul!
God Jul till dig med S:-)
Relevant och träffsäker text, som vanligt 🙂 Jag skulle gärna vilja läsa dina texter i bokform också; gärna med några av kommentarerna, för de är väldigt givande också.
Jobbar på det Erika och tack för ditt förslag. Och enormt uppmuntrande ord:-)
Vad glad jag blir att du håller på att skriva en bok! Jag ser fram emot att läsa den. Det är mycket lättare att bläddra tillbaka och läsa om olika partier. Vilket jag vill ofta göra när jag har läst dina inlägg.
Samtidigt finns det stora fördelar med bloggformen. Jag är tvungen att stanna upp och vänta tills nästa inlägg kommer, vilket gör att jag hinner reflektera över ditt budskap. Annars skulle jag nog sträckläsa din bok och kanske reflektera mindre. En annan stor fördel med bloggen är att det skapas en dialog både med dig och med de andra som följer din blogg.
Jag vill hjärtligt tacka för din fina blogg som har blivit en livslina för mig efter min separation. Och önskar dig en riktigt God Jul!
”Lev som du vill och inte som du lärt dig” av: Jeffrey E Young satte mina mönster i ett sammanhang och livet blev lite lättare att leva <3
Vi behöver lära oss att leva såsom vi vill – från en äkta och sann plats inom oss själva. Tack för dina ord Anya:-)
Tack för en bra blogg! Vill du berätta mer om hypnos och hur det kan hjälpa? Har du egna erfarenheter av hypnos?
Tack Sara – jag utövar i vissa fall hypnos (egentligen inte så dramatiskt som det låter, men också effektivt på vissa personer). Har själv varit i hypnos och om jag skulle beskriva känslan: djup, fokuserad och avslappnad vila. Syftet är enligt mitt sätt att se det, sänka psykologiska försvar till en nivå som gör oss mer mottagliga för svar inom det egna jaget.
Tack för svar! Intressant. Och skrämmande :).