Känner du också igen de korta stunderna, de som för bara några sekunder kan sprida ringar av fullständigt lugn på din känslokälla? Du inser att du sparkat, sprattlat, skrikit och ”försökt” från positioner av desperation. Demaskerat rädsla och otillräcklighet med kraftfulla uttryck. Drunkna i känslorna eller likt ett teflonhölje inte ens kännas vid dem. Blockera alla impulser som har med djupare eftertanke och inkänning att göra. Snabbt, snabbt, snabbt…
Många – och jag menar verkligen många, ägnar sina liv åt att försöka komma undan. Inte nödvändigtvis på det extrema sätt som mannen jag möter: ”det här vrålåket räddade mitt liv för två år sedan. Alternativet hade varit en takbjälke, ett rep och den dyraste whiskeyn. Självförtroende går verkligen att köpa! Rena kvinnomagneten!”
”Not!” tänker jag för mig själv: ”Och om den togs ifrån dig?”
I natt drömde jag att mitt livsbatteri låg på under 50 %. Titta på smart phonen och tänk! Det var inte på något sätt skrämmande, utan dyrbar en gåva. En laserstråle av koncentration på det riktigt betydelsefulla.
Vi lägger alltför mycket krut på att lura oss själva, andra, rationalisera, projicera… Det ligger så oerhört djupt inom oss: önskan, nej kraftfulla ivern att bli omtyckta, respekterade, sedda, förstådda, älskade…
Vi behöver gå och möta oss själva så att vi kan möta varandra. I tystnaden kan vi lyssna till sanningarna i hjärtat. Din egen eller en annans.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Önskar att många fler kan läsa dina kloka tankar och formuleringar. Ha en fin fredag. 🙂
Det intressanta med dina texter Michael är att man måste vara där i sinnet för att kunna ta till sig och förstå… Har försökt få min fd partner att läsa även rekommenderat dig för mina vänner… Vissa fastnar direkt och blir verkligen inspirerade och stärkta medans andra upplever att dom inte är ”där ” ännu.. Dina blogginlägg har gjort stor skillnad för mig!! Tack
Du har så, så rätt i detta. Man måste vara ”där” för att förstå vad Michael menar. Jag har faktiskt gett upp försöken att få någon annan att se det jag ser. Har länge, länge kämpat med att få min (ex)make att se det jag ser. Har nu gett upp den kampen, inser att jag inte vill ta ansvar för det längre, han får ta sig dit själv om/när han vill. En gång för någon månad sedan efterfrågade han faktiskt min hjälp med bra texter att läsa och då svarade jag, men sedan släppte jag det hela. Om han läser eller inte får vara hans grej – jag fokuserar på att jag läser och att det ger mig så mycket.
Inser också att jag behåller min energi mer åt mig själv om jag inte försöker så förtvivlat att få andra att se det jag ser.
Tack Marianne,
Jag behöver läsa dina ord många gånger tror jag. Det finns mycket klokhet och insikt – och jag inser bara att jag har så mycket att lära om mig själv. Att få ta del av andras tankar och kunskap kanske slipar ner några av de taggigaste hindren.
Oj, svarade Marianne under fel rubrik…
Har upplevt just det där, korta, korta ögonblick av fullständigt lugn och en känsla av att vara ett med universum. Tack för att du påminner mig!
Och det är precis som du skriver, jag har också upptäckt hur mycket rädsla och otillräcklighet jag har försökt att maskera på en massa olika sätt.
Det jag försöker göra nu är det du beskriver; varken drunkna i känslorna eller att dölja dem. Det är helvetiskt tungt från tid till annan. Jag som varit van att drunkna i mina känslor har lätt att ta till oro och försök till kontroll över omvärlden för att orka hålla mig uppe. Min nya väg är istället att våga känna, men också våga låta förnuftet styra mig framåt. Helt enkelt möta mig själv. Och då finner jag faktiskt oanad styrka, en känsla av att vara helt tillräcklig i bara mig själv och en förmåga att fokusera på att förstå andra istället för att känna mig förorättad.
Å där håller jag med dig Marianne Känner igen mig i din beskrivning!!
Så oerhört träffsäkert, smärtsamt träffande. Hur gör man för att möta sig själv? Hur bryter man sig loss från ivern att bli omtyckt av andra och hur gör man för att hitta tysnaden i den överväldigande kakofoni av verklighet, förväntningar och krav som man satt sig i? Var hittar man kraften att bryta mönster så kapitalt?
Väldigt bra frågeställningar Per! Du ger bra förslag på bloggrubriker. Tack!
Hej Per! Tänker att du har kommit en bit på väg redan med din insikt om att det behövs en stor kraft och att det handlar om att bryta mönster på ett kapitalt sätt.
Jag kan bara berätta om hur jag har gjort. I juni meddelade min man att han ville ha en paus. Jag sjönk fullständigt. Jag hade lagt hela mitt jag i att bli accepterad och älskad av honom, så då fanns inte mycket kvar. Ändå bestämde jag mig för att detta skulle bli en utvecklingsresa för mig.
Och jag förstår precis vad du menar med den kakafoni som man satt sig i. Jag är också där.
Det jag har gjort är att försöka dag för dag att stå ut. Inte kontakta min (ex)man för att få bekräftelse. Inte kasta mig in i en ny relation. Inte döva ångesten med alkohol, träning eller något annat. Andas igenom den. Prata med alla jag kan komma på. Läsa och skriva här. Ta en dag i taget och så mycket som möjligt undvika att blicka för långt fram.
Och i allt jag gör fråga mig själv; hur ska jag välja för att vara den människa jag vill vara och för att behandla mig som den?
Jag läste någonstans att det handlar om att ha tålamod, dvs mod att tåla att stå ut med känslor utan att reagera instinktivt, utan vänta in tills jag vet hur jag vill välja att agera. Det tror jag mycket på.
Men det är inte lätt, så du är inte ensam om att tycka att det är svårt. Det krävs mycket kraft och mod. Men ljusglimtarna som till slut börjar hitta in är fantastiska, för de handlar om att på riktigt stå på dina två egna ben, och inse på riktigt vilken fantastisk människa du är för att just du är du.
Skickar styrka på din väg! Kram!
Tack Marianne,
Jag behöver läsa dina ord många gånger tror jag. Det finns mycket klokhet och insikt – och jag inser bara att jag har så mycket att lära om mig själv. Att få ta del av andras tankar och kunskap kanske slipar ner några av de taggigaste hindren.
Fint att höra att mina ord kan hjälpa dig! Det gör mig glad.
Vi har alla mycket att lära om oss själva; den längsta resan är resan inåt. Och min resa varvar lugn och kaos.
Jag skickar varma tankar till dig på din resa. Den är värd, för det lugnet som kommer utifrån att våga möta sig själv går inte att värdera! För första gången i mitt liv börjar jaga känna små glimtar att jag faktiskt kan fylla mitt eget tomrum, att jag inte är utelämnad åt andra att fylla det. Sedan vill jag absolut leva med en man igen, men det känns skönt att få börja uppleva att jag inte behöver en man i mitt liv, utan att det kan få handla om att jag vill, inte behöver.
Kom på en sak till, rubriken! Tror att det är detta jag har gjort till slut; accepterat mitt sår. Och med den acceptansen följer en befrielse. För det mörka i våra liv är ju sällan så mörkt som man tror när man väl drar fram det i ljuset. Och när man drar fram det kan man också göra något åt de bitarna som man vill förändra.
Så mitt ögonblick har kommit, jag har accepterat mitt sår. Och med det känner jag mig mycket mera hel och tillräcklig än någonsin tidigare. Jag har mycket lättare att uppmärksamma när jag försöker fly in i allehanda saker istället för att bara orka stå still i tystanden och lyssna in min sanning.
Just nu så känns det snarare som att jag försöker hålla mig flytande och inte drukna. Det är går verkligen upp och ned och just nu är ångesten en ständig följeslagare.
Jag läser dina ord och känner innerligt med dig Ida.
Behåll flytvästen på.
Det kommer att vända. Svårt att tro nu, men det kommer att göra det.
Styrkekramar till dig Ida!
Känner igen mig efter en tuff vecka med mycket känslor, mm. då jag knappt hållt mig flyttande,Men att stanna upp och lyssna på sitt inre inte alltid så lätt kan göra så ont har inte lyssnat och ” kört på”
Men nu i eftermiddagen sa kroppen ifrån och här ligger jag nu nerbäddad med feber och dunder förkyld, kan inte minnas när jag var sjuk sist.
Ha en fin helg på er
Krya på dig Kerstin ❤️ Kram
Hej!
Mannen jag Har älskat i 10 år har träffat en kvinna. De skall gifta dig nästa sommar. De är jättekära Och Han Har inga känslor kvar för mig. Han är en underbarperson Och 10 år yngre än mig! Jag Har gått ned 7 kg på 4,5 vecka . Finner ingen glädje I något. Går på sömntabletter och psykolog 2 gång i veckan. Jag Har bönat Och bett. Skrivit massa sms men givetvis är det kört! Hur skall jag orka gå vidare. ?!! Jag lever Inte nu – jag bara över lever!
Din smärta går igenom texten. Känner med dig.
En dag i taget. Fokus på att överleva.
Det kommer att kännas bättre, så småningom.
Varma styrkekramar till dig Sanna.
Jag mår så dåligt . Det är som jag Inte någonsin kommer att skratta igen!
Hej Sanna
Förstå hur det känns, har själv gått igenom en Skiljsmässa i år efter att levt halva mitt liv med henne.
Tyvärr visade det sej att jag inte kände henne alls utan levt ett liv med massa lögner o otrohet från henne sida.
O ja kan bara säga att det går inte linda in i bomull tyvärr 🙁
Ja gick ner 11 kg på två månader, o mådde så dåligt. Men ju fortare du kan axeptera o fokusera på framtiden så kommer varje dag bli lite lite bättre sakta men säkert tro mej så är det faktiskt ! Mitt tips är leta positiva saker som händer varje dag hur små de än är, någon som ler åt dej, en granne som säger hej när du hämta posten det kvittar vad det är bra du väljer o använda det för att du ska må lite bättre!
Idag mår jag faktiskt bra o känner att livets pussel börja sakta falla på plats även om det är flera tusen bitar kvar.
Så småningom kommer även ja att våga lita o älska igen.
Ta hand om dej Sanna du är värd så mycket bättre tänk på det !
Kram
Tack för din snälla kommentar. Psykologen säger att jag måste bryta kontakten med hnm. Sluta smsa för det skadar mig. Jag är en mess som smsar 30-50 sms per day. Jag är ej elak I smsen men Har så många frågor och mitt hoop vägrar lämna mig. Idag fick jag reda på av hnm att de skall förlova sig I London næsta helg. Giftemålet nästa sommar visste jag om så varför kändes förlovningen som et ytterligare svek. För hoppet fick sig en törn. Hur fick ni alla bort hoppet?!! När hoppet Finns kan man ej läka!!!
All värme och kärlek till dig Sanna!
börja där! överlev en dag i taget tills du kan börja leva dina dagar igen, låt det ta tid! styrkekram
Sekund för sekund!!
…jag accepterade mitt sår på direkten! Såret var så stort och så djupt, att hade jag inte sett det och accepterat det hade jag förblött! Såret fick läkas ”öppet” sakta men säkert nerifrån och upp! Kanterna fick inte läka ihop, för då hade det kunnat varas-infekteras och läkas fel! Tillslut, efter tre och ett halvt års varsam skötsel av såret har det nu läkt. Det läkte fint och ärret påminner mig om att hädanefter alltid lyssna på min inre röst så att jag inte trillar och slår mig så illa igen!
Min mor låg i respirator pga lunginflammation, vi syskon vakade över henne, då kommer, efter 27 år, beskedet om ny kvinna, en vecka senare sov han över hos henne från fre till lör, kom hem igen, två veckor efter det var han borta ur mitt liv. Ekonomisk kris, chock, reaktion, bearbetning, unga vuxna barn-vad sysslar farsan med, han är ju värre än en fjortis! Tur att man hade en trygg uppväxt!
Förra helgen var jag på en workshop i yin yoga. En bit in i passet skulle vi ligga på ett stort bolster, en typ av lång kudde. Vi lade oss över bolstret och andades. Och genom bolstret hörde jag plötsligt mina egna hjärtslag… Jag kände då en sådan oerhörd tacksamhet att mitt hjärta slår, att jag lever efter allt helvete jag varit med om. Jag står upp, jag tar en dag i taget, jag andas och mitt hjärta slår! Underbart!
Mina sår är påväg att läkas.
🙂
Börjar sakta ner både tankar och inre stress påslag nu efter ca 6 månader. Var i ett fruktansvärt tillstånd efter ett drygt 2 årigt förhållande men en mycket besvärlig ( läs narsicist ) till man. Kan nu efteråt börja förstå vidden av hur dåligt jag mådde / mått i relationen och separationen.Många frågetecken som jag nu vet aldrig kommer rätas ut. Är bra på distraktion och vet numera att det inte gynnar mig alls på ett djupare plan, det är bara tillfällig distraktion av alla känslor,tankar och ångest som måste bearbetas och lisas igenom.Kan precis som du skriver Michael idag känna dessa korta stunder av total inte frid och är SÅ tacksam för det. Skickar en stor styrkekram till alla er som kämpar med tankar,känslor och brista hjärtan och illusioner.Man är starkare än man kan tro <3