Idag fyller bloggen två år och det känns speciellt, härligt och upplyftande! Till att börja med: det hade inte funnits någonting utan dig min bloggvän. Era kommentarer och vetskapen om ni läser inspirerar enormt! Du är med och levandegör! Tack!
Människor frågar mig hur jag kommer på vad jag skall skriva om. Det är era och min egen berättelse som ligger till grund. Sådant jag fångar upp i samtal och detaljer i vardagen. Rubrikerna föds nästan alltid någon halvtimme innan jag vaknar runt 06 i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. När rubriken finns är det ”bara” att bygga runt den.
Det här med att vakna upp är en metafor för livet. Det kan ske som kalldusch eller öppna ögon i vardagen. Min första (ja, det har varit mer än ett isbad) kom för tio år sedan i och med den egna skilsmässan. Insikterna kom gradvis längs med vägen.
De här lärde jag mig bl.a. – snooza dig inte genom livet!
Känner att skrivandet förändrar mig som person. Förhoppningsvis förbättrar det också. När tankar manifesteras i ord, gång på gång, är det som om känslan sätter sig i kroppen. Det är inget konstigt och mystiskt utan resultatet av upprepning.
Det här låter självklart, men vill ändå påminna om det: alla förhållanden börjar med relationen vi har till oss själva. Ett jag som vill någonting och kan tydligöra det för sig själv. Vilja manifesterad i handling.
Vi behöver ta reda på vad vi vill på riktigt och avslöja den hypnotiska rädslan som tvingar oss stanna i det dåliga. Eller fly från det som är ”för bra för att vara sant.”
Önskar dig en fin fredag!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare.
Att ta reda på vad du vill på riktigt, bör ju vara lätt men är paradoxalt nog så svårt. Jag tänker hur lätt det är att vi gör livet till en kompromiss när vi lever i en relation. Så fort vi känner en grundtrygghet i relationen verkar vi vara benägna att kompromissa och avvika från vår egen stig. Det är lätt att vår egen dräm suddas ut och jag ställer mig sjlv frågan varför vi har så svårt att hävda den i en tvåsamhet? Många verkar uppleva en rädsla att göra saker på egen hand, att inte vara produktiv nog, t.ex att våga satsa på en dröm om egen företagsamhet, som innebär en ovisshet. Det finns ju en perfektionism med må gas liv, i form v stylade hem, dyra familjeresor, träningshets, karriär, kommersialism, allt som syns vill vi visa upp. Men våra drömmar, och om jag skulle ställa frågan mellan oxfilén och chokladmoussen på nyårsafton blir det en obekväm stämning. -vadå egen väg i livet, -vadå dröm?
För fem år sen satt jag på nyårsnatten med vänner, varpå värdinnan till kaffet tyckte att vi kunde ta en runda kring bordet för att tala om våra nyårslöften. Flera tittade på sin partner och bad om hjälp -(är jag en individ?) VI ska….., VI vill ju…
Jaget suddades ut, och jag tror det ligger mycket i det att ett VI lätt blir en institution.
Men först och främst måste vi ta reda på och låta känslan av vad din inre väg innebär för dig? Igår på nyheterna berättade en ung kvinna som studerade om sina drömmar att få åka till mars och hon var nu en av tio utvalda att åka om fem år. Åker hon, finns ingen returbiljett, och vi har ju bara ett liv. Det går fort, och som du skriver M: låt bli att snooza, lev ditt liv fullt ut, NU.
Att snooza är bara att skjuta upp det obehagliga, en kort bit i taget. Ingen snoozar ju bort något som man verkligen vill!
Egentligen så är snooze att inte ha ork eller mod att övervinna det jobbiga.
Det är ingen energisamlande peppning för att man ska bygga upp krafter.
Jag fick frågan härom dagen från min mamma om jag inte saknade närvaron av min fd man. Jag svarade nej, saknar kanske till viss del den praktiska hjälp han kunde bistå med i hem och omkring barnen men inte annars. Hon frågade då, hur länge har du egentligen känt såhär? (Vi separerade i augusti)
Ja hur länge har jag snoozat? Det går inte för mig att svara på. Jag vill gärna tro att det varit bra och en riktig kärlek någon gång under alla år! Men jag vet inte? Men jag tror det! Jo men så måste det väl ha varit.
Tydligen så har jag varit bra på att anpassa mig. Jag har väl även fastnat i det som många säkert gör att man ska leva i en familj och har man barn tillsammans så ska man bara se till att det funkar! Ensamheten skrämmer!
Jag vet nu att jag vill någonting annat. Jag har väl förhoppningsvis mognat och kommit till insikt i att jag måste få vara lycklig!
Tråkigt för mig var att jag kastade mig ut, öppnade mig, trodde att jag funnit en ömsesidig förälskelse (ganska säker på att den var det med) men blev bränd. Att få känna känslorna av kärlek och uppskattning under de månader som det varade var underbart men känslan efteråt när det trasats sönder är fruktansvärda. Så är också skulden i att känna så starkt för en annan och inte känna någonting för den man levt med i 16 år!
Men denna passionerade förälskelse fick mig i alla fall att sluta snooza och vakna upp!
Oj det känner jag igen! Dock har jag extremt svårt att helt acceptera att jag inte kände tillräckligt mycket för min exman. Det va ju så bra på vissa plan. Gemensamma barn och goda vänner etc. Svårt att bara gå vidare samt ett dåligt samvete som stör. ..
Det du skriver skulle lika gärna kunna vara min situation… Kan inte säga att jag inte känt något för min fd man, en väldigt fin person, men mycket fattades i förhållandet för mig. Det som jag tänkt och känt i många år men som jag inte vågat erkänna ens för mig själv, blev så uppenbart på grund av en stor förälskelse som gav mig allt det jag saknat… Nu är det också över, inte för mig men för honom. Tänker och känner nog att skilsmässan ändå var rätt beslut, men konflikten mellan de olika känslorna som du skriver, är så oerhört komplicerad och jobbig att hantera…
Jag hoppas att jag snart hittar ett sätt att minnas det fina och vackra för att sen kunna lämna och gå vidare…
Måste bara tillägga att det jag känner för min fd man är att han är en fin person och pappa. Men känslorna som behövs för att leva som par finns inte.
Tack igen för att Du skriver ner Dina tankar o Du ska veta; För mig är de oerhört värdefulla!
Du skänker lugn, styrka o eftertanke.
Tack igen !!!
🙂
Huvudet på spiken! Jag snoozar mig genom livet… Det har blivit ett sätt att överleva: ”Sen, när jag når horisonten ska jag ta tag i mitt liv”, ”Måste få vila mig och hämta kraft bara..”, ”Måste bli piggare så jag orkar med allt vad separationen innebär..”,…Men den där känslan av kraft infinner sig aldrig, och jag är rädd att den bara blivit en ursäkt för att slippa.
Jag ser människorna runt om kring mig som, precis som Cecilia säger; renoverar, stylar, tränar hysteriskt, och reser till fjärran länder… och blir då synisk som få…vad försöker de dölja? Eller kompensera för? För genast tanken tillbaka till mig själv; varför blir jag så uppretad av all denna yta? Varför triggar det mig så till den milda grad?….Varför går jag igång på att en nyårsdukning som hämtad ur ett inredningsmagasin, ska vara viktigare än om gästerna når fram till varandra, berör på djupet och faktiskt SER och HÖR varandra?
Inser att det hör ihop med vad jag brottas med inombords…att sår från uppväxten just nu processas i lagom doser (tack Michael för att du hjälper till där med dina blogginlägg), och att känslan av att ingen såg och hörde den där lilla sexåringen som levde ensam med en mamma som i perioder inte ville leva längre, kommer upp till ytan i de mest konstiga sammanhang…
Var finner man kraften? Jag försöker börja på en mycket basic nivå; med att sköta sömn, kost och motion enligt konstens alla regler, det hjälper inte! Jag försöker att peppa mig själv genom att läsa mycket om människor i samma sits, det hjälper litegrand. Jag ältar sätt att inleda det svåra samtalet på, men kommer ingenvart. Ni andra bloggläsare som tagit steget; hur länge tog processen för er innan ni vågade? Och vad var avgörande?
God fortsättning på det nya året till dig Michael, och till alla bloggläsare!
Läste ditt inlägg nu och inser hur lika frågeställningar vi har. Har också insett att mitt agerande, eller brist på agerande i denna situation, har mycket grund i vad jag upplevt av vuxenrelation som barn, icke känslotalande föräldrar som så småningom skiljdes.
Men vill ju ge mina barn andra förutsättningar att knyta sunda relationer. Är öppen mot dem i allt utom i hur känslodött deras föräldrars liv är ihop.
Hoppas både du och jag nu är på det året i våra liv där vi orkar/vågar ta samtalet och steget! Kram och lycka till!
Kram och lycka till till dig med L-lotte!❤️
Grattis till dina 2 bloggår! Du hjälper mig och så många andra, det syns och känns här!
Känner tyvärr att jag snoozar sedan flera år nu. Tror jag även insett vilka rädslor och våndor inom mig om stoppar mig från att våga agera och att ensam orka uttala orden till resten av familjen som kommer innebära förändring för oss alla. Skuldkänslorna är väldigt tärande inombords, rädslan stor för barnens reaktion och hur de kommer känna och reagera.
Avslöja rädslan är en sak, men att sedan orka bemästra den en helt annan…
Den förlamande ensamhetskänslan tar över där.
Min relation till mig själv har blivit mycket bättre sista året, tar hand om mig själv bättre på flera plan och har stärkts av det. Försöka använda den styrkan till något konstruktivt 2015.
Både stärkande och sorgligt att läsa om er andra i liknande situationer, känner med er så oerhört mycket. Styrkekramar till er som står inför som mig och er som orkat ta klivet <3
Läste något om att det kanske blir möjligt att lyssna på dig Michael under våren, hoppas att du uppmärksammar oss här om du har öppna föreläsningar framöver, kommer att prioritera det högt att närvara då! Dröm att det blir här i Skåne 🙂
Tack för det du gör! Du skriver på ett sätt som inte skuldbelägger utan bara lyfter, trots att det ibland är tunga sanningar.
Grattis till två år!!
Oj ….tänk om man kunde nå fram till den andra i relationen som bara snoozar?!
Här hemma får jag bara höra att allt ordnar sig till slut ….
Inte ens i smset jag skrev 2 dagar före julafton där jag förklarade att mina känslor nog dött ut till stor del fick jag svar på , det enda som kom till svar var när jag sa att vi måste prata var jobbiga ansiktsuttryck och ett outtalade pust suck och stön som att ”igen ?!” …..
Ifrågasatte om han verkligen tror vi är tillsammans nästa år till julen och jodå det trodde han visst för jag säger ju bara sådana saker som att känslorna försvunnit utan anledning? !För att jag vill ha en reaktion enligt han . Fel enligt mig , men inte ens ens reaktion fick jag ju .
Det hörde inte ens till dagens blogg inlägg …..förlåt för det !
Tackar någon där uppe för att jag hittat hit och kan få lite styrka mellan stormarna ….
grattis till 2 år , hoppas på minst 20 till
Hej Ann-Helen!
Förstår att det måste kännas hopplöst för dig – och även kanske för din man – när kärlekstanken är tom och känslorna uteblir. Det är som att kasta en boll mot en mur. Den kommer inte tillbaka utan försvinner genom muren. För några veckor sedan var det någon här inne som tipsade om en bok. Jag tyckte den lät så himla bra så jag gick och köpte den bums. Den sträcklästes. Boken heter: ”Upptäck kärlekens olika språk” och är skriven av Gary Chapman. Jag är själv i början av en relativt ny relation och tänker använda kunskaperna i boken för relationen. Även om man inte vill vara i en relation tjänar den som personlig utveckling i ett steg att lära känna sig själv. Jag kan å det varmaste rekommendera den. Du kan bl a hitta den här. http://www.adlibris.com/se/bok/upptack-karlekens-olika-sprak-9789186935115.
Varma hälsningar och lycka till! Christina Ahlberg
Tack för din tanke ! Den boken har jag beställt nu jag också , jo det e kanske så även för honom ? Men jag tycker jag förtjänar att få bli talad till , att han verkligen säger vad han tycker och tänker . Det är ju även hans ansvar i relationen som det är mitt ….tack än en gång för svaret , känns skönt att veta att någon läser och kanske känner igen sig !?
Jag tar också ett ämne som inte hörde till dagens blogginlägg. Vad ska man göra för att inte hamna i bitterhet? Hur ska man tänka/agera? När anses man vara bitter? För egen del har jag nu under julen haft ett bakslag. Storhelger är jobbiga har jag märkt. I midsomras uppdagades det stora sveket, jag kastade ut honom, svår ilska och vansinniga angrepp följde trots att det var han själv som hade byggt upp den nya relationen bakom min rygg (som jag tack och lov upptäckte). Jag plockade själv ur huset, vinden, källaren utan hjälp från honom. Jag köpte en ny bostad och jag flyttade in där i november. Skönt att bli av med allt gemensamt gammalt mög.
Julen skulle bli min tid för återhämtning men jag har dessvärre drabbats av den stora nedstämdheten. Har hittills klarat att både leva, sälja hus, utstå angrepp/hot, lögner, tänka på två barns välbefinnande osv. Men nu har tiden för ledsamhet och sorg kommit ikapp och jag behöver tillåta mig det men är rädd för att bli bitter. Människor runtomkring börjar säga till mig ”Men du ska inte fastna i bitterhet”. Men hur gör man? Det har bara gått ett halvår och jag har haft så många praktiska bestyr att jag inte hunnit känna efter. Livrädd för att bli ett offer.
Lollo,
Tror inte ens du ska tänka på bitterhet än! Den korta tid du haft på dig har väl inte hunnit räcka till att komma över chocken och sörja?!
Jag tror man behöver en tid (olika för olika personer) att sörja och älta. Sedan med tiden rannsaka sig själv för sin egna skull (med det säger jag inte att du tvingat din ex i någon annans armar…han har gjort sitt egna val som han får stå för) för att kunna se sig själv och till slut må bra.
Men ta din tid!!!!!!!
Lollo,
Tror inte ens du ska tänka på bitterhet än! Den korta tid du haft på dig har väl inte hunnit räcka till att komma över chocken och sörja?!
Jag tror man behöver en tid (olika för olika personer) att sörja och älta. Sedan med tiden rannsaka sig själv för sin egna skull (med det säger jag inte att du tvingat din ex i någon annans armar…han har gjort sitt egna val som han får stå för) för att kunna se sig själv och till slut må bra.
Men ta din tid!!!!!!!
Kram!!
Tack, ja så är det. Jag har kommit så långt på ilska (tagit så många stora beslut) och har inte hunnit känna efter ordentligt förrän nu egentligen. Men visst tar det tid och man behöver älta osv. Är väl rädd för att bli en belastning för omgivningen bara… God Fortsättning på 2015.
Hej Lollo!
Känner igen det där om att känna sig som en belastning, men du går igenom en livskris! Måste få sörja… Vissa klara och orkar lyssna och sedan går det söka hjälp också. Stort lycka till och starkt av dig! Kram och alla lyckönskningar för 2015!!!
Mitt ex som lämnade mig för en månad sedan var just förbi och hämtade barnen.
Vi pratade kort i dörren sen gick han.
När han stängde dörren bröt jag ihop, för att jag kände ingenting för honom när jag såg på honom. Men jag saknar honom, men jag tror att det är någon annan jag egentligen saknar. Någon som vill ha MIG, som tycker om MIG, som vill tillbringa tid tillsammans med MIG, hitta på saker.
Känns som lite av ett uppvaknande. Har älskat honom i många år, men har jag verkligen det…?
Det låter som om du har förstått vad det här egentligen hand om Emma. Någon som förstår dig och älskar dig för den du är.
Tack Liv för stärkande ord, detta är vad jag behöver snappa upp nu från er ”som vet ”. Känns som jag snurrar på sista varvet, räknar inte med att gå hel ur det här efter alla år men vill åtminstone känna mig lagningsbar. Hemskt när insikten att jag ljugit mer för mig själv än vad jag skulle göra för någon annan uppenbarat sig, men samtidigt har den gett en mer konstruktiv smärta, insikt att något måste göras och det måste göras av mig för min skull.
Men även det praktiska skrämmer, ekonomi, boende m m, och barnens reaktion. Vill egentligen hellre fortsätta bära smärtan själv än och orsaka smärta hos dem, men inser att jag inte kan gå så här för alltid, då lär de ha en väldigt trasig mamma snart….alla dessa känslor och tankar som snurrar…
L-Lotte: Tänk att det är så ändå, att vi låter det praktiska sätta stopp. Och barnen, vad gör vi med våra barn?
Vi är så jäkla itutade att kärnfamiljen är normen och det rätta. Barn har rätt till sina föräldrar.
Men till vilket pris? Vilket jävla pris?!
Och vad ger vi dom i förlängningen? Vi visar vägen, vi lär, vi ger och vi formar. Vad blir det av våra barn som växer upp i dessa förhållanden?!
Vad är det egentligen vi för vidare?
L-lott
Japp..är precis så!!.
INGEN kan tala om för dig NÄR du snurrat sista varvet..mer än du själv.
Känner SÅ väl igen den konstruktiva ångesten som för framåt till ett avgörande hur mycket man än försöker att finna andra sätt….vilket man ju oftast redan försökt till det oändliga. Den ändrar karaktär den dagen du är redo…..
Allt det praktiska får ge sig…man tar en dag i taget.
Du skriver så fint om att bära smärtan själv..för dina barn…. men vem hjälper till med dina barns smärta när din korg är full?
Varm kram:))
Tack snälla!
Det är tungt nu, men det ska gå. Har trygga stabila barn så vet att de kommer fixa det, och inser att min smärta inombords inte kommer lindras förrän jag brutit mig ur detta och kan påbörja läkningen. Vill vakna om morgnarna och känna att jag ler mot livet)
Tack Liv, det ordspråket behövde jag nu- fast jag skrev om det så det passade mig.
Trevlig helg kram
Intressant!:)) Kul att det ger betydelse för någon mer än för mig.
Allt gott!
Kram o trevlig helg.
Önskar dig detsamma Liv:-)
Ja, så kloka frågor! Jag har lärt mig så sakta att tänka om där, mycket tack vare att jag hittat denna blogg. Har inte tidigare tänkt på att barnen kanske lär sig mer om hur en sund ömsesidig relation är genom att jagvisar att jag inte stannar i ett äktenäktenskap där mitt Jag inte längre lever
Jag vet precis. Länge länge satt jag fast i det praktiska och vad som var rätt för barnen.
Nu har jag börjat gräva lite, ifrågasätta alla ”sanningar” och mig själv. Vi säger att vi gör allt gör barnen. Men jag tror vi gömmer oss bakom dom, kanske inte alltid, men ofta. Jag har använt dom som ursäkt också.
Har ganska nyligen hittat hur, en kombination av egen vilja och förändringslust i kombination med Michael och alla ni fantastiska som skriver och delar med er.. N gör det möjligt. Kram!
Känner också att jag orkar gräva nu, men det är tungt och lär ta lite tid, men det får det göra, hellre det än att lura in mig själv i fler lögner. Och håller med dig om att jag nog ibland gömmer mig bakom ursäkter för att skjuta på problemet lite. Undrar ibland om det klokaste inte hade varit att be om hjälp att strukturera upp det som nu snurrar i mig, men inte lika självklart som att be om hjälp när man ex börjar med ny fysisk aktivitet.
Dina tankar passar in på dagens blogginlägg L-lotte.
Ja, det gör de absolut.
Och du får ett sådant djup i det du gör här, fick hämta andan bra jag läst dagens rubrik och sett bilden under…väldigt talande bild 😉
Tack Liv!!:-) Kram