Vi närmar oss jul och jag vet att många känner förväntan och längtan. Men även stress! Det är så mycket vi vill ska fungera. Hur firar vi det som betyder så mycket för de små? Vad är rätt och vad är helt åt skogen tokigt?
Vi människor utgår från våra egna erfarenheter och de färgar alltid vårt synsätt och våra åsikter. Jag vet att nästan alla som har barn vill dem det allra bästa. Det ligger i vår natur! Samtidigt vet vi inte alltid vad som verkligen pågår inom dem.
Föreställ dig att du är in ny relation, men att du firar julafton med dina barn och deras pappa/mamma (ditt ex alltså). Din nuvarande partner firar på annat håll. Det finns så enormt många variabler i detta arrangemang som vi inte alltid är medvetna om: är barnen verkligen ok även om de utåt sätt verkar glada? Får de förväntningar om att mamma och pappa ska hitta tillbaka till varandra? Tycker de att hela situationen känns krystad och tillgjord? Är de avslappnade i det som är?
Hur vet vi att barnen inte känner av klumpen i mammas eller pappas mage, och att de inte tar på sig ansvaret för att det ska bli en fantastisk dag för alla?
Varken vuxna eller barn är alltid medvetna om vad de känner eller varför de känner som de gör. Känner vi de små så väl som vi vill tro? Liksom jaget.
Har exet dolda känslor om att det ska bli ni igen, även om allting verkar vara bearbetat och hon/han har gått vidare? Hur är det med oss själva? Vår nuvarande partner: säger hon eller han att allting är bra, men pågår det annat på insidan? Vems behov tar vi hänsyn till? Går det att få alla nöjda?
Är det som gör barnen glada här och nu det bästa för dem på sikt?
Jag ser det så här: våra barn och partner måste alltid få komma på delad första plats. Det är inte antingen eller! Att hitta den balansen är en viktig och stor utmaning.
Verkligheten är oftast mycket mer komplex än vi kan föreställa oss. Vägen till det vi tycker är bäst för alla kan vara kantad av tyst sorg och osund anpasslighet.
Vad vill vi att våra barn ska se och lära när det kommer till kärlek och relationer?
Låt oss stanna upp, ta några djupa andetag och se/känna vad som är viktigt på riktigt.
Michael Larsen – relationscoach
Håller inte med dig där! Mina barn kommer före en ny partner 365 dagar om året! Liksom jag själv skulle låta en ny partners barn komma före mig 365 dagar om året! Bra om det funkar att de delar platsen men när det av olika skäl inte gör det då kommer barnen först!
Håller helt med dig Annika!
Jag har firat ensam med mina barn och den familj som står mig närmast sen
mitt ex lämnade för en annan! Jag och barnens pappa firar inte tillsammans det var nog bäst så i vårt fall!
Håller med Annika i prioriteringsordningen iaf så länge barnen är små och icke sjölvgående.
Har pratat om detta med mina tjejkompisar som håller med. Tror det finns en genus skillnad mellan män o kvinnor.
Blir så illamående av att läsa detta. Hur kan man sätta en ny partner framför eller bredvid sina barn? Mina barn kommer alltid först & det ska dom veta att dom alltid kommer göra & de ska känna sig trygga med det. Min pappa firade alltid jul hemma hos min mamma & hennes nya man så vi kunde vara tillsammans. Ok när de sen är vuxna att det kanske inte alltid kan vara så men när dom är barn är det en ickefråga. Känns som en prioritering av en man men kanske finns många kvinnor som gör lika?..
Maria jag firade och firar fortfarande jul med min mamma, pappa och deras nya respektive. Trots att vi barn är vuxna sen länge.
Väldigt glad över att jag har dem samlade, att de visar varandra att de kan komma överens, respektera varandra och överbrygga olikheter.
Tack för att du påminner om att det är fint när barnen slipper välja vart de ska vara utan kan få ha båda sina föräldrar utan att det blir bråk eller dålig stämning utan att man kan i egenskap av att vara föräldrar visa varandra omtanke.
Ledsen att jag råkade skriva fel namn Malin. Var inte meningen
Michael, du har helt rätt och du delar som vanligt med dig av sunda och kloka värderingar.
Förstår inte alla dessa kommentarer från mammor som reagerar så starkt på att barnen villkorslöst ska sättas främst? Det tycks sorgligt nog vara de flesta…
Kan man inte skilja på kärleken till sina barn och kärleken till sin partner och förena dessa med respekt och tillfredsställa allas behov så är man sannolikt inte redo för en ny vuxenrelation.
För mig kommer på sätt och vis alla mina nära relationer på delad plats.
Jag kan inte säga att mitt barn är viktigare än min mamma eller att min syster skulle vara mindre viktig än min partner.
För mig har relationen till mitt ex varit väldigt viktig också, han är pappa till vårt barn och jag har velat ha en bra relation till honom men han har inte velat ha kontakt och har sagt att jag är ingen viktig person i hans liv och den som beslutar att man inte skall prata med varandra, inte lyssna till varandra eller ses den sätter agendan för relationen. Man kan inte annat än respektera den andres val.
Jag tycker även ex skall ingå i viktiga relationer, speciellt om man har barn ihop, om inte det är så att ens ex behandlat en illa givetvis för som du skrivit tidigare om så finns det personlighetstyper som man måste eller bör ha noll kontakt med för egen skull och det är viktigt.
Självklart kommer barn före en ny partner, tror jag även jag inte har barn själv.
Ett tag har jag dejtat med en man som har tre barn. Har full förståelse att han vill prioritera sina barn som han har mkt längre kontakt än jag och starka känslor för. Det är ingen konstigt och självklart ju.
Men jag måste svälja eller tystna min längtan när vi inte sågs. Vill visa respekt för hans barn som behöver sin pappa. Han visste att jag inte säger något när han säger ” jag måste fixa för mina barn, jag hinner inte träffa dig”
Som tidigare Michael skrev var det så energikrävande att inte få känna att jag är hans förstahandsval. Jag ville inte tävla med hans barn, utan ville känna ”jag är också hans förstahandsval”.
Egentligen var det inte så konstigt, han hade inte så stark känslor för mig, Han ville träffas när han inte har något att göra.