Under alldeles för lång tid tillhörde jag dem som var alldeles FÖR avvaktande och försiktig med att inte trampa andra på tårna (ja, även vi män kan hamna där). Det gjorde mig säkert omtyckt i vissa läger, men samtidigt kände jag att det fanns instängda krafter.

Levde för andras godkännande och det gjorde att jag inte alltid var ärlig med var jag stod, vilket kunde snärja in mig in lögner. Det var min inre övertygelse att om jag var HELA mig själv (med alla styrkor OCH brister) skulle jag bli avvisad. Mycket energi gick åt för att dölja svagheter och självuppfyllande profetior knackade på dörren. Behöver jag säga att det var smärtsamt?

NÄR VI ÄR TYDLIGA MED OSS SJÄLVA LEVER VI HELA LIV.

Detta lärde jag mig min kära bloggvän:
Människor som är ämnade att finnas i ditt liv kommer att tycka om, respektera och älska dig trots brister. De andra faller ifrån. Kärleken till dig själv och andra söker alltid efter förståelse och läker. Perfektion är en illusion.

P.S. Såg dokumentären om Avicci och måste säga att jag är otroligt imponerad av den här unga mannen. Musiken bor i honom och han i musiken. Det är ett flow som verkar sakna begränsningar.