Jag sitter på Kastrup flygplats i väntan mot Stockholm. Ser ut över start/landningsbanan. Ett svagt regn utanför och ett starkt kaffe i koppen bredvid. Frågar mig själv: ”Michael, vad längtar du efter? Svaret kommer direkt: ”en tidig morgon vid havet, i ett varmt land. Mina döttrars leende ansikten. Kärleken. Enkelhet och Connection! Den djupa känslan av att vara på universums bästa plats.”
Pratade med en klient igår, som just varit utsatt för otrohet. Hela hans värld hade rasat. Mannen vakande på morgonen och kände kände sig ”lycklig och oändligt tacksam.”
”Nu på kvällen, vet jag inte vem jag är! Allt jag trodde på var en illusion. Hon var inte bara min älskade, utan även en bästa vän.”
”Hur skall jag våga tro på kärleken igen?”
Jag: ”det är för tidigt nu. Du är i chock.”
Han: ”hur skall jag orka!?”
Jag: ”vi orkar! Det gör ont, men du orkar! Nu är det tid för sorg, sedan ilska och känslor av orättvisa. Du kommer likt en FBI agent att söka efter bevis på varför och när det hände. Sedan släpper du även det. Självanklagelser. Ledsenhet och kanske depressiva faser igen. Men för varje gång kommer du att stärkas: om du rör dig framåt. Kanske kommer ditt hjärta att öppna sig för förlåtelse. Kanske blir det ni igen. Eller någon annan som vill andas dagarna tillsammans med dig.”
Han: ”det lättar, bara jag får säga vad som plågar mig. Det gör ont, men snälla hjälp mig att inte tappa förståndet!”
Jag: ”finns här och lyssnar. Jag vet hur det känns. Bättre dagar väntar där framme på att få möta dig.”
Att få uttrycka, sätta ord på det som hänt och känslorna, är första steget.
Vad längtar du efter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känns igen… ” likt en FBI agent..” Jag har varit i alla faser som finns, de har tagit lång tid, de har varit fördjävla jobbigt, de är jobbigt fortfarande .. Men precis som du så klokt säger, de kommer att bli bra! Har man (jag) inte tron så skulle man (jag) bara vilja ge upp….De som sen också kan komma är att människor runt en ifrågasätter en psykiska status & de är inte mindre jobbigt! Ens självkänsla är i botten & inte blir den bättre av de. Jag har verkligen fått erfara vilka som är mina vänner efter att jag blivit utsatt för otrohet, lögner, psykisk misshandel mm
Känner igen mig i det du skriver. Min omgivning ifrågasatte min psykiska hälsa för länge sedan. Jag var helt övertygad om att det berodde helt på min uppväxt. Men det har jag kommit till insikt idag, att det berodde på en mycket dysfunktionellt förhållande där jag ständigt slog knut på mig själv för att kanske, någon gång få höra att man är värdefull, vacker, mm. Men orden kom aldrig. Jag trodde att jag inte var mer värd än så. Jag är heller inte stolt över den person jag var då. Idag är min ryggrad betydligt starkare och benen leder mig framåt. Jag börjar gilla mig igen<3
Vi får kämpa tillsammans
Ja lycka till med kärleken❤️
Jag har två oerhört tuffa år bakom mig med en separation, stora problem med mina tonåringar, dödsfall och nyligen en flytt från ett tidigare gemensamt hus till en lägenhet i stan. Många stunder har jag känt att ”nu kommer jag att kollapsa, jag orkar inte mer”.
Första natten i min nya bostad var tuff. Jag kände mig ensam, vilsen, orolig och förvirrad. Nya ljud, cityljus som sken in i mitt sovrumsfönster, min hund som tassade oroligt omkring i lägenheten och letade efter sitt tidigare hem. Saker och möbler finns kvar men på ett annat ställe och i en annan ordning.
Nu har jag kommit i ordning och jag börjar smått att känna en viss tillfredsställelse och trivsel och faktiskt glädje. Jag är så tacksam att jag har förmågan att se framåt och att se framåt med en positiv känsla.
Det jag saknar oändligt mycket är kärleken. Jag saknar att vara ute och promenera och känna att någon tar min hand i sin. Jag saknar att få höra att jag är vacker på morgonen just när jag har stigit upp ur sängen. Jag saknar den där mjuka och kravlösa pussen när man skiljs åt och jag saknar att höra ”vi ses iväll älskling!”. Hur ska jag finna kärleken igen?
Varma hälsningar,
Christina
Att säga till ngn att jag vill inte leva mitt liv med dig längre var det svåraste som jag någonsin gjort. Trots att relationen varit lite destruktiv…Plötsligt finns bara de där himlastormande stunderna i tankarna. Alla våra bråk och skrik, tårar och slut och bra igen, finns liksom inte längre. Tankar som, vad kunde vi gjort annorlunda. Men vi har verkligen försökt. Så svårt för närheten och passionen har aldrig svalnat. Men det går inte att leva med endast det när så mycket omkring inte fungerar. Att bråka och förlåta hela tiden, missförstånd, misstro mm. Frågan är om det är en sorg för att det inte blev som vi hade tänkt eller det är en sorg för man saknar partnern? Vilket fall som helst så är det en sorg. Och kärlkek ska ge energi, skratt, lugn och harmoni. Inte tårar och trötthet och endast små stunder av lycka.
Jag längtar efter att få känna mig tillfreds, känna mig hel. Känna mig lugn och säker på mitt beslut.
Hej
Jag saknar känslan av att bli bekräftad. Att få höra att han saknar min. Vi är särbo och jag trivs med det men önskar att han ser mig mer när vi är tillsammans. Ta på mig, se mig i ögonen, gör något.
Mvh Annelie
Närhet! Jag saknar närheten och kramar. Nån som finns där när jag vaknar. Nån att dricka kaffe med på morgonen. Sitta på verandan och njuta av sällskapet och planera dagen.
just nu saknar jag allt. Frun bestämde sig för att flytta i augusti, efter 17 år, o i mitten på september blev det av. Sitter kvar med hus, Hundar o en tomt. Avsaknad av närheten är värst. Trodde inte att jag skulle sakna hennes snarkningar, men det gör jag. Visst, det har bara gått drygt 4 månader, men det gör nåt jävulskt ont.
Jag längtar efter att få ta emot, att kunna slappna av och känna mig lugn och tillfreds, trygg. Längtar efter värme, närhet, förståelse, samhörighet. Längtar efter att vila på en skön plats hos mig själv tillsammans med någon. Sen längtar jag efter att flyga vidare sida vid sida. Ja, det är vad jag längtar efter. Men jag känner också att jag inte kan längta för mycket efter något som inte vill komma till mig. Så jag fokuserar på att känna tacksamhet för det jag har och lyssna inåt efter vägledning. Vad vill jag mer än det där? Vad vill livet mig? Har inte svaren än…men de kanske kommer med tiden…
Just nu längtar jag efter morgondagens semester.. Ska blir så skönt att bara få vara en dag med mig själv.. Utan några måsten, bara ett spännande möte inplanerat..
Längtar efter mina döttrars prat och att de kommer hem till mig igen.. Längtar efter kärleken, hitta någon att dela den med..
Ha en fin tisdag
Jag längtar efter mitt gamla hus som vi byggde, där barnen växte upp, älskade verkligen det huset. Jag längtar nu efter en bostad som jag kan landa helt i. Som rymmer ett varsitt rum där man kan få gå undan om man vill och behöver. När jag tänker efter så längtar jag inte efter mitt ex alls. Inte han som person. jo, jag saknar vår gemensamma humor, för jag vet att det inte kommer att bli lätt att hitta en man som skrattar åt mina råa skämt :-)). Saknar semestern i Danmark. Jag längtar till en god natts sömn, eller alla nätters goda sömn. Är inne i en period där jag drömmer mardrömmar, om att jag blir jagad av mitt ex 🙁 . Vaknar ofta förtvivlad och svettig. Någon som kan tyda drömmar??? Längtar efter någon som vill hålla min hand, någon som kan säga förlåt, någon som vill sig, mig, oss väl utan att kräva något tillbaka men som kommer att få tillbaka för sådan är jag! Jag är glad över att inte ha blivit utsatt för otrohet . Jag lider verkligen med er som har blivit det. Känns i hela kroppen när ni berättar om er historia. Önskar er den ärligaste kärleken i världen<3
Stor kram till ER ALLA
Jag längtar efter ett helt och ärligt liv, där jag kan vara jag och där jag kan släppa alla gamla mönster som skapats under år och åter år av känslan av utanförskap…
Där jag kan känna att jag inte behöver klara allt själv, att jag faktiskt kan lita på människor.
Jag längtar efter att kunna säga stopp till mina barns far när han behandlar mig illa, får mig att känna mig som fånge i mitt eget hem pga sin svartsjuka, när han låter mig sköta allt runt hem och barn trots att vi båda jobbar heltid, och själv placerar sig i soffan så snart han kommit hem..låter mig fara som en tätting med mat, skjuts, tvätt, läxor och städning, jag längtar till att kunna säga ifrån och kasta ut honom en gång för alla, när han greppar mig i skrevet eller klämmer mig på brösten i förbifarten som om jag vore hans ägodel och när han undrar varför jag alltid går och lägger mig när han vill ha sex längtar jag efter att kunna säga det svart på vitt; var
f-n ska jag få lusten ifrån???
Jag längtar efter att inte behöva ha det där dåliga samvetet och känna mig som världens största bov, när jag funnit kärleken i en annan man, som ser MIG och det jag kämpar med, jag längtar efter att det ska få kännas ofläckat och ickesolkigt, vilket nog är svårt…andra dömer hårt, men hårdast dömer jag mig själv.
Jag längtar efter att få vara en hel mamma som orkar och som inte behöver stänga av känslorna titt som tätt,
Jag längtar efter att hinna med en god bok i brasans sken, en heldag på SPA för bara mig själv, och tid att återuppta någon av mina gamla intressen som bara legat på hyllan i många år pga tidsbrist.
Och jag längtar efter frisk, okomplicerad kärlek, och ett helt lass med närhet….
❤️
Em
Där berörde du mig mycket Em! Önskar dig mod och kraft att följa ditt hjärta! ❤️ Kram
jag önskar att din a önskningar går i uppfyllelse! styrkekram!
Du berör mig verkligen. En stor varm ärlig kram❤️
Jag längtar efter att få känna att jag KAN känna hopp igen. Livet känns inte så hemskt som det låter, men jag tror helt ärligt inte att jag kommer att släppa in någon på det sättet igen. För jag vill inte heller. Jag hoppas kanske att det går över, men jag fokuserar på mina små barn och hoppas att det räcker för att hålla mig uppe och lycklig.
Min man (vi har separerat) har dolt sitt missbruk (droger) i över 3 år, han har blivit påkommen med att vara medlem på olika kontaktsidor på nätet samtidigt som han ratat mig sexuellt i dessa år. Sedan jag blev gravid. VI har två små barn idag och jag har förlorat min make, mitt hem, min ekonomi, min trygghet…ALLT utom mina barn och mitt jobb…
Helt ärligt, varför skulle jag ge någon chansen att göra om det här mot mig? Det finns inget i världen som är värt det.
Övertyga mig gärna om att jag har fel, men annars så klarar jag nog livet bra ändå…
jag längtar efter en gemensam utveckling som lyfter mig
jag längtar efter att bli accepterad som jag är
jag längtar efter att leva utan elakhet och dömmanden
jag längtar efter pengar så jag skulle kunna förverkliga litet av ovanstående……
Mina tårar rinner när jag läser era tankar.
Känner igen mig i så mycket.
Trodde oxå att min trasiga uppväxt gjorde att jag var en dålig partner och inser att så dåligt mitt ex fick mig att må.
Det har gått 1 ,5 år sedan separationen och jag känner fortfarande att jag kan falla tillbaka och tro att jag inte är värd att bli älskad för den jag är.
Så tacksam för denna blogg och att jag vågade ta det dör stora steget att lämna.
Ni är alla modiga som delar med er.
Att vi har varandras reflektioner gör ju att vi kan växa tillsammans. Tillit.
Närhet i att byta tankar. Närhet i att-göra-listan och ge en varm kram. Att bli sedd.
Det jag jobbar med just nu är att sätta gränser för mig själv och andra.
Att inte ätas upp av andras behov. Om jag inte står stadigt så har jag inte förmåga att ge eller ta emot kärlek på ett ärligt sett.
Styrkekramar till oss alla
Känner med dig Em ❤ styrke kram till dig.
Jag längtar efter att se det hos mig som mina vänner ser, och inte längre se det min exman såg. Jag inser mer och mer hur min självbild har formats på ett destruktivt sätt av ett destruktivt förhållande. Hur jag inser ser mig själv som värd mer än jag fick.
Mina vänner visar mig dock att jag är värd det bästa. De ser mig, har omtanke om mig och berättar för mig att jag är en fantastisk person. En av dem vet jag läser detta; tack så innerligt vännen!
Så jag längtar efter att den bilden mina vänner har av mig verkligen ska sätta sig i mig. Med en känsla av mig själv som värdefull är jag övertygad om att jag kan åstadkomma stordåd. Och då tänker jag inte främst på stordåd i att hitta kärleken, utan i att göra gott för andra.
Varma kramar till er alla som läser och skriver här. Jag ser så mycket glädje och smärta om vartannat. Så mycket kampvilja och så mycket uppgivenhet. Men framförallt så många, många människor som bryr sig om varandra, peppar och stöttar, visar att ingen av oss är ensam! Ni är toppen allihop!
❤️
Värme och omtanke till er allihop, inklusive Michael…
Så värdefulla ni är…
/Em