Hälsosamma människor tvivlar emellanåt på sig själva. Maktpelaren gör det ytterst sällan, eller aldrig. Det ligger i deras natur att inte se sig själva i spegeln (i alla fall inte djupare än till ytan).
Jag ser balanserat tvivel och tvekan på sig själv som sätt att försöka leva harmoniskt med andra. Finjustera hur vi säger saker för att inte såra, granskning av egna motiv och frågor till vänner: ”vad tycker du? Tog jag i för mycket?” etc. Ödmjukhet är vackert.
Men hur gör man i kontakten med människor som är aggressiva, ständigt pekar ut oss som skyldiga till allt elände, som gång på gång dumpar skulden i knät på oss och gör att vi känner konstant otillräcklighet?
Vi behöver påminnas:
Att vara alltför negativt påverkad av ditt ex spiller över på relationen till dina barn och inställning till en framtida parrelation. Det kväver drömmar och håller nere självförtroendet. Vet vad jag pratar om eftersom jag befunnit mig där. Vi behöver befria oss, men frågan är hur:
- Skilj på åsikt och verklighet: människor älskar att tycka till. En partner eller f.d. sådan vill ibland gärna tro att de känner oss utan och innan. Det gör de inte. Han eller hon kommer att säga saker om och till dig. Om vi ständigt lyssnar kommer vi att leva deras liv och inte vårt eget. Lyssna på dig egen sanning.
- Var alltid rak i ryggen, hur svårt det än känns. Psyket lyssnar till din hållning och speglar den. ”Fake it until you make it.” Det är inget ytligt trick, utan ankaret som gör dig stadig.
- Om hon eller han baktalar dig inför barnen: det slår förr eller senare tillbaka mot personen själv. Det finns en naturlag: det vi sänder ut… (Smutskastning utgör den mörka sidan i en del separationer, och därför kommer jag att skriva mer om detta i ett separat blogginlägg).
- Du kan inte vara alla till lags. Livet är inte en popularitetstävling med flest likes.
- Jobba med såren på insidan, så att självvärdet inte läggs i händerna på de självupptagna och kritiska personligheterna. Fråga dig själv: ”behöver jag verkligen hans/hennes godkännande och erkännande?” Upprätt hållning.
Känner att det behöver skrivas mer i detta ämne.
Vad tänker du min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så bra skrivet igen.. !! Andas, rak i ryggen var bra Michael! Jag brukar även tänka att vad som än sägs eller utspelas har inte med mig att göra alls. Vart en väg dit kan jag säga men det har landat rätt bra nu. Det är inte det lättaste då barnen är så viktiga och finns en stor sårbarhet där men en häftig utmaning är att stå kvar i sig själv, till slut finns det inget fäste för negativ attityd eller beskyllningar.. KRAM
Ja, att inte göra oss själva ”kardborrevänliga”, dvs. att som du säger, inte låta det negativa få fäste. Tack själv och för att du skriver så att andra kan inspireras.
Vad bra det här var att läsa. Måste jobba på att inte ta åt mig av kritiska tyckanden, låta det passera. Jag försöker hålla mig till förnuftiga och kloka synpunkter från människor som vill väl.
Men det är svårt/tufft att bli kritiserad bakom ryggen även om det kommer från människor man inte ens har en relation till, man vill bara rättfärdiga sig men det är lönlöst…
Kritikerna exponerar sig själv, inte dig. Människors sätt att prata om, och attityd gentemot andra säger väldigt mycket om vem DE är. Inte vem DU är.
Ja du har så rätt! Så är det faktiskt. Låt folk prata, det säger mer om dem än om mig.
Ja jag kan hålla med om att barnen inte ska blandas in men det är nog lättare sagt en gjort. Vi har gått igenom en 12 årig vårdnadstvist om min mans dotter. 4 Vårdnadsutredningar där alla sa att det var klart o tydligt att dottern vela bo hos pappan. Ändå förlorade han henne. När hon gick ut högstadiet så flyttade hon hit till sin pappa och mig. Hon har sagt mamma till mig sedan hon var 1 år. Idag träffar hon modern c.a 1 ggr varannan månad och då är hon 23 år. Vi är fortfarande bästa vänner jag och hans dotter. Nu har han o jag skilt oss och alla barnen är jättearg på sin pappa. Han har gått bakom ryggen på både mig och alla barnen. Dom älskar sin pappa men hatar hans nya. Hon är inte välkomna hem till barnen och dom vägrar träffa henne. Trots vad han har gjort mot mig och barnen så vänder han och säger att allt som hänt är mitt eget fel! Jag förstår ingenting varför han säger så? Jag har inte gjort något. Mvh Eva p.s själv håller jag på att gå vidare .Kram
Det finns ett ordspråk som säger: när vi pekar finger mot en annan, pekar tre tillbaka mot oss själva. Din f.d. projicerar på dig, det som han inte vill kännas vid i sig själv – skuld. Värme till dig Eva.
En stund i taget, en dag i taget, en vecka i taget ja så får man (jag) leva och inse att tunneln som är mörk och lång tar tid. Men vänner som gått igenom det här säger att när du minst anar det så kommer ljuset i tunneln. Då kommer livet in i en ny och positivare fas. Resan dit är lång men man (jag) lär mig något varje tillfälle. Jag säger till mig själv att HAN ska inte få förstöra mitt nya liv. Tro på dig själv! Jag försöker det fastän det inte är så lätt alla gånger men han ska definitivt inte få övertaget.
Bamse-kramar till er alla!
Hejja dig U.G!! Styrkekramar
Jag tänker att när en ”kritiker” lyckas få oss att må dåligt, så är det ett ypperligt tillfälle att gå hem och försöka hitta vad den kom åt för sår inom oss..
Ett oerhört kraftfullt verktyg kommer här:
När ursprungssåret är identifierat så håller jag kvar i den känslan och minnet, hur ont det än gör, tills smärtan avtar. Brukar ta ca en kvart.
Man kan behöva göra det några ggr om det behövs.
Resultatet är slående! När ursprungssmärtan är ”tömd” så kan vi tänka och agera sundare då vår reaktion inte ”trippar” utifrån tidiga sår längre.
Psykologernas arbete går ut på att få patienterna att komma åt och hålla i smärtan.
Så har vi bara modet, viljan och envisheten så kan vi läka mycket inom oss själva, av oss själva. Jag säger inte att psykologisk hjälp inte kan behövas, eller ska förringas på något sätt. Jag har mycket stor respekt för det yrket.
Men jag säger, grundad på egen erfarenhet, att vi kan läka mer än vi tror själva.
Att få leva utan de gamla såren är en sån befrielse! Att bli fri inombords är den största gåvan vi kan ge oss själva. Även om det gör ont och kan ta tid. Men alternativet är inte ett alternativ i min värld. Vi är alla enastående och alldeles tillräckliga. Vi behöver bara förstå det själva. Vi behöver förstå att vi är värda att få leva i respektfulla relationer. Att vi är värda att få känna tillit och sinnesro.
Att leva i en känslomässig berg och dalbana, mellan hopp och förtvivlan är inte tillit.
Att leva i rädsla för att göra fel är inte respekt.
Att leva i rädsla för att ständigt vara rädd för elaka kommentarer är inte kärlek.
Att leva i inre visshet om att jag duger, även om jag gör fel ibland är kärlek.
Att veta att allt är lugnt och harmoniskt hemma, oavsett, är tillit.
Att veta och kunna utgå ifrån att vi talar till varandra lugnt, med trevlig ton och försöker förstå varandra, i alla lägen är respekt.
D.v.s. så som vi givare alltid anstränger oss så hårt för att bemöta vår partner och andra, så ska vi bli bemötta av dem. Att centrera den övertygelsen inombords är a och o. Den ska bli så stark att den är en glasklar förväntan. Varför skulle just vi av alla människor inte vara värda det?
Blir vi inte bemötta med det så ska den centrerade kraften ge oss kraft att säga ifrån, och om det inte räcker så ska vi ha kraft att gå.
Det är vi värda. Alla och en var av oss.
❤️
♥♥♥
Har precis hittat hit.. läser igenom alla inlägg. Och det ger mig mycket även efter jag gått i terapi förut och jobbar med det fortfarande.
Skilde mig för 6 år sedan. Det var jag som valde. Och anledningarna var som du beskriver.
Att jag under många år tog på mig att försöka fixa för honom och mig, våra barn. Att vi skulle ha en bra relation för barnens skull har jag gett upp för ett tag sedan. Mina barn har äntligen någon att prata med. Livet vänder!
Hans val och negativa inställning till mig har inget med mig att göra.
Skönt att läsa detta inlägg! Jag är på väg 🙂
Tack för att du delar din berättelse Arwen. Gläder mig att du tyckte om inlägget. Hoppas att du får en fin dag.