lattemammor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan är runt nio på morgonen och ett gäng mammor med sina väldigt små barn gör entré på kaféet. Tänker för mig själv: ”så var det med det skrivandet.” Musiken i hörlurarna skall bli min räddning. Det är påtagligt hur stylade och välklädda de är så här på morgonkvisten.

Tror mig kunna förstå dem: att vara fixad är ett sätt att kommunicera till andra och sig själv: ”jag klarar det här.” De vill känna sig som mer än mammor.

Det finns en dynamik i just den här gruppen kvinnor som verkar säga: ”Inga dystra miner. Vi är lyckade!” Hör inga klagomål kring vilken djävulsk morgon det varit. Allt verkar vara perfekt. Vet naturligtvis att så inte är fallet. Mina döttrar var också små en gång och jag vet vilka prövningar det är med sömnlösa nätter, förkylningar, förhållanden där man går förbi varandra etc.

Förstår de som inte alltid vill prata om det svåra, utan bara vill vara i en latteoas. En stund att få känna sig fin och uppskattad – så länge vi inte photoshoppar verkligheten alltför mycket bara. Vi behöver alla få vara i den där bubblan emellanåt – stunderna då allt känns ok, ja, t.o.m. riktigt skönt.

Slår på musiken i lurarna, touchar tangenterna och går in min skrivande/cappuchino värld.

Hur ser dina vardagsoaser ut? Kan du också se mer än det som syns utåt?

Michael Larsen – livscoach