Trygga, stabila, personer med ”position”, i normala fall självsäkra kvinnor och män som förvandlas till fullständigt kompasslösa själar. Ledsna, förkrossade, rädda, ensamma, arga etc. rusar vi runt eller förlamas i en bubbla. I fosterställning på ett golv undrande: ”händer detta på riktigt!? Hur skall jag orka?!”
Det finns kontraster till en photoshoppad verklighet. Lyssnar till de öppna samtalen, ser sårade hjärtan och utsträckta händer här på bloggen. Tårar som är på väg att spilla över ögats underkant. Känslor som inte vet var de skall ta vägen.
Personer som är vana vid kontroll och alltid ror sina projekt i hamn, ställs inför någonting helt nytt när partnern inte längre vill. När orden: ”vi behöver prata”, uttalas. Då är det oftast för sent. Eller personen som under lång tid gått runt med tanken på att lämna – skulden ständigt bredvid. Ett malande dåligt samvete och upprepade besvikelser.
En av de tyngsta insikterna (som jag själv fick känna på) är att den som en gång stod oss närmast, nu är den sista vi kan anförtro oss åt. Det som inte går att smälta måste smältas. Obegripligheter behöver tas in.
Att visa sig själv förståelse i kaoset är första steget ur det. Liksom att ha kloka människor omkring. Ställföreträdande jag som hjälper oss att hitta tillbaka till den egna personen.
Konsten att orka härda ut och vänta på att det faktiskt kommer att bli lättare. En dag!
När allt kommer omkring är vi människor. Både starka och i stunder fullständigt maktlösa. Att se och acceptera livets olika ansikten. Det finns någonting MER bortom ett olidligt nu. Det kommer att bli lättare att andas!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Obegripligt, overkligt! Det är vad man tänker, när man inte vet om man ska skriva ut skilsmässopapper eller inte. I din blogg i en annan post skrev du om kontrasten ”mellan det som ÄR och det som VAR”. Obegripligt pga att min fru och jag under de första åren tjafsade sällan, att jämföra med alla andra vi kände vilka till och med INTE hade barn men ändå inte kunde komma överens, kunde inte acceptera varandra eller leva ihop. Vi gick alltid och höll varandras händer. Med åren har man också fått se sina egna brister och försöker hantera dem, man har fått lära sig att man är inte perfekt, man kan inte allt, man vet inte allt och man kan inte i ett förhållande diktera allt, utan man får kompromissa och ibland be om förlåtelse och ibland förlåta. Men ändå trots det, trots denna mognad, hamnar man i perioder då den ene eller andre funderar på att skriva ut de där papperen. Svårt att acceptera. Men att läsa din bok och denna blogg gör det lättare…